Räderna mot Marshall- och Gilbertöarna

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Räderna mot Marshall- och Gilbertöarna
Del av Stillahavskriget under Andra världskriget
SBD-2 CV-6 Feb1942.jpg
En bomblastad Douglas SBD Dauntless störtbombare förbereder startt från det amerikanska hangarfartyget Enterprise under räderna den 1 februari.
Ägde rum 1 februari 1942
Plats Marshall- och Gilbertöarna, Mikronesien
Resultat Mindre skador på japanska garnisonerna
Stridande
USA USA Japanska imperiet Japan
Befälhavare och ledare
USA William Halsey, Jr.
USA Frank Jack Fletcher
Japanska imperiet Shigeyoshi Inoue
Japanska imperiet Eiji Gotō
Styrka
2 hangarfartyg,
133 flygplan
51 flygplan
Förluster
1 kryssare skadad,
14 flygplan förstörda
3 trängfartyg sänkta,
1 minläggare,
1 lätt kryssare skadad,
4 transportfartyg,
2 trängfartyg skadade,
18 flygplan förstörda

Räderna mot Marshall- och Gilbertöarna var taktiska flygbombningar och sjöartilleriattacker från amerikanska flottans hangarfartyg och andra krigsskepp mot kejserliga japanska flottans garnison på Marshall- och Gilbertöarna den 1 februari 1942. De japanska garnisonerna var under övergripande ledning av viceamiral Shigeyoshi Inoue, befälhavare av 4. flottan. Japanska flygplan på öarna tillhörde 24. flygflottiljen under konteramiral Eiji Gotō. De amerikanska krigsfartygsstyrkorna stod under övergripande ledning av viceamiral William Halsey, Jr.

Räderna[redigera | redigera wikitext]

Räderna utfördes av två separata amerikanska insatsstyrkor. Flygplan från Task Force 17 (TF 17), under befäl av konteramiral Frank Jack Fletcher och centrerad på hangarfartyget USS Yorktown, attackerade öarna Jaluit, Mili och Makin (Butaritari). Yorktowns flygplan orsakade måttliga skador på japanska flottans anläggningar på öarna och förstörde tre flygplan. Sju flygplan från Yorktown försvann, liksom ett pontonflygplan från något av TF 17:s kryssare.

Flygplan från Task Force 8 (TF 8), under befäl av Halsey och centrerad på hangarfartyget USS Enterprise, attackerade Kwajalein, Wotje och Taroa. Samtidigt bombarderade kryssare och jagare Wotje och Taroa. Attackerna orsakade lätta till måttliga skador på de tre öarnas flottgarnisoner. Tre små krigsfartyg sänktes och flera andra skadades, däribland den lätta kryssaren Katori. 15 japanska flygplan förstördes också. Den tunga kryssaren USS Chester träffades och skadades lätt av en japansk bomb och sex flygplan från Enterprise förlorades. TF 8 och 17 avgick från området omedelbart efter slutförandet av räderna.

Efterdyningar och betydelse[redigera | redigera wikitext]

Räderna hade en liten långsiktig strategisk påverkan. Japanska flottan skickade kortfattat två hangarfartyg för att jaga TF 16 och 17, men övergav snabbt jakten och fortsatte sitt understöd för de pågående, framgångsrika erövringarna i Filippinerna och Nederländska Ostindien. Räderna hjälpte dock att höja moralen inom den amerikanska flottan och amerikanska allmänheten, som fortfarande var i gungning från attacken mot Pearl Harbor och förlusten av Wake Island. Räderna gav också värdefull erfarenhet i flygoperationer med hangarfartyg, som hårdnade de amerikanska hangarfartygsgrupperna för framtida strider mot japanska styrkor.[1] Japanernas hade för egen del uppenbarligen inte insett att deras koncept av omkretsförsvar hade allvarliga brister, i och med att de utspridda ögarnisonerna var för långt ifrån varandra för att vara tillräckligt ömsesidigt stödjande för att förhindra inträngning av fientliga hangarfartygstrupper. Räderna, tillsammans med Doolittleräden i april 1942, hjälpte övertyga japanska Kombinerade flottans befälhavare Isoroku Yamamoto, att han behövde dra de amerikanska hangarfartygen in i striden så snart som möjligt för att förstöra dem. Yamamotos plan att göra detta resulterade i slaget vid Midway.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Parshall, Jonathan; Tully, Anthony (2005) (på engelska). Shattered Sword: The Untold Story of the Battle of Midway. Dulles, Virginia: Potomac Books. sid. 42. ISBN 1-57488-923-0 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Cressman, Robert (2000 (4th printing)) (på engelska). That Gallant Ship U.S.S. Yorktown (CV-5). Missoula, Montana, U.S.A.: Pictorial Histories Publishing Company. ISBN 0-933126-57-3 
  • Lundstrom, John B. (2005 (nyutgåva)) (på engelska). The First Team: Pacific Naval Air Combat from Pearl Harbor to Midway. Annapolis, Maryland, U.S.A.: Naval Institute Press. ISBN 1-59114-471-X 
  • Lundstrom, John B. (2006) (på engelska). Black Shoe Carrier Admiral: Frank Jack Fletcher at Coral Seas, Midway & Guadalcanal. Annapolis, Maryland, USA: Naval Institute Press. ISBN 1-59114-475-2 
  • Morison, Samuel Eliot (1958 (nyutgåva 2001)) (på engelska). The Rising Sun in the Pacific 1931 – April 1942. History of United States Naval Operations in World War II. "3". Castle Books. ISBN 0-7858-1304-7 
  • Stafford, Edward P.; Stillwell, Paul (introduktion) (2002 (nyutgåva)) (på engelska). The Big E: The Story of the USS Enterprise. Naval Institute Press. ISBN 1-55750-998-0 
  • Willmott, H. P. (1982) (på engelska). Empires in the Balance: Japanese and Allied Pacific Strategies to April 1942. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press. ISBN 0-87021-535-3 
  • Willmott, H. P. (1983) (på engelska). The Barrier and the Javelin: Japanese and Allied Pacific Strategies February to June 1942. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press. ISBN 0-87021-535-3 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]