Marshallöarna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Republic of the Marshall Islands
Aolepān Aorōkin M̧ajeļ
Flagga
Valspråkinget
Nationalsång: Rammon Aelin kein am / Forever Marshall Islands
Huvudstad Majuro
Officiella språk engelska, marshallesiska
Statsskick republik
 -  president Hilda Heine
Självständighet från USA 
 -  Erkänd 21 oktober 1986 
Area
 -  Totalt 181 km² [1](195:e)
 -  Vatten (%) 0,00 %
Befolkning
 -  2016 (juli) års uppskattning 73 376 [1](189:e)
 -  Befolkningstäthet 405 inv./km² (18:e)
BNP (PPP) 2015 års beräkning
 -  Totalt 174 miljoner USD[2] (186:e)
 -  Per capita 3 193 USD[2] 
BNP (nominell) 2015 års beräkning
 -  Totalt 185 miljoner USD[2] (185:e)
 -  Per capita 3 380 USD[2] 
Valuta US-dollar (USD)
Tidszon UTC+12
Topografi
 -  Högsta punkt Ej namngiven plats, 10 m ö.h.
Nationaldag 1 maj (1979), "Konstitutionsdagen"
Nationalitetsmärke MH/MIS
Landskod MH, MHL, 584
Toppdomän .mh
Landsnummer 692

Marshallöarna, formellt Republiken Marshallöarna, är en republik i Mikronesien i norra Stilla havet. Landet består av 31 atoller, varav fem större, och 1 152 öar i två ögrupper.

Öarna koloniserades omkring år 2000 f.Kr. 1529 upptäcktes de av spanska sjöfarare. Sitt namn har de fått av den brittiske upptäcktsresanden John Marshall, som anlände till öarna 1788. Från 1874 stod de under i tur och ordning spansk, tysk, japansk och amerikansk förvaltning. Den 1 maj 1979 blev Marshallöarna en autonom republik och ett avtal om fri sammanslutning med USA, Compact of Free Association, trädde i kraft den 21 oktober 1986.[3] Under åren efter andra världskriget, 1946-1958, genomförde USA en rad kärnvapenprov på korallatollerna Bikini och Enewatak.

Öarnas yta består av korallkalk och sand. Två ögrupper sträcker sig i parallella kedjor från nordöst till sydväst, varav den östligaste belägna kedjan utgör en förlängning av Gilbertöarna, som hör till Kiribati. Samtliga huvudöar som har bildats av korallrev som vuxit upp längs randen av sjunkna vulkaner ligger samlade kring en stor lagun. Öarna, som ofta drabbas av orkaner och flodvågor, ligger inom norra passadvindsbältet. Ingen punkt ligger högre än 10 meter över havet. I juni 1994 sköljde en flodvåg över ögruppens huvudstad, som ligger på Majuroatollen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den spanske upptäcktsresanden Alonso de Salazar var 1526 den förste europén att besöka Marshallöarna. Ytterst lite om förhållandena på öarna före denna tid är känt, men känt är i alla fall att mikronesier bebott öarna sedan 1000-talet f.Kr. Européernas intresse för ögruppen var litet en lång period efter de Salazars besök men 1788 besöktes öarna av den brittiske kaptenen John Marshall, efter vilken ögruppen senare blivit uppkallad. Ett tyskt handelskompani etablerades på öarna 1885 varefter de blev en tysk besittning.

1900-talet[redigera | redigera wikitext]

År 1906 blev ögruppen officiellt en del av den tyska kolonin Tyska Nya Guinea. Under första världskriget erövrades öarna av Japan 1914. Efter första världskriget administrerades de sedan av Japan som ett NF-mandat i det Japanska Stillahavsmandatet.

Under andra världskriget utkämpades strider mellan japaner och amerikaner på ön Kwajalein. Amerikanerna lyckades ockupera öarna 1944 genom slaget om Gilbert- och Marshallöarna och efter andra världskrigets slut blev de en del av ett amerikanskt territorium i det så kallade Förenta nationernas förvaltarskapsområde i Stilla havet.

År 1964 upprättade USA en militärbas och ett provområde för robotar på ovan nämnda Kwajalein.

Landet erhöll självstyre 1979 och blev en självständig stat 1986, efter att ha styrts av USA i över 40 år. Amata Kabua blev president under självstyret 1979 och även landets förste president vid självständigheten 1986. Marshallöarna gör anspråk på ön Wake som tillhör USA.

Amerikanska kärnvapenprov[redigera | redigera wikitext]

Svampmoln från det största atmosfäriska kärnvapenprov som USA någonsin genomfört, Castle Bravo.

Sommaren 1946 släppte USA världens fjärde och femte atombomb över Bikiniatollen. De testades på en flotta bestående av utrangerade 95 slagskepp, kryssare, jagare, ubåtar och ett hangarfartyg, alla ankrade i Bikiniatollens lagun i norra området av Marshallöarna. 43 tusen bevittnade den historiska händelsen. Hela skeendet har beskrivits av den amerikanske advokaten Jonathan Weisgall i boken Operation Crossroads. Weisgall representerarde Bikiniborna i en process mot den amerikanska staten. Innan operation Crossroads påbörjades hade USA:s regering övertalat 1670 bikinierbor att deras ö och lagun behövdes för mänsklighetens bästa och de flyttades tillfälligt till en annan närbelägen obebodd atoll, Rongerik, med löfte att snart få återvända till Bikini. [4]

Det blev början på en tragisk historia där bikinibor blev atomnomader. Det var snart uppenbart att de inte kunde stanna på Rongerik, som redan var överbefolkad.

År 1954 sprängde USA en 15 megatons vätebomb, Castle Bravo, 1200 gånger starkare än Hiroshimabomben Little Boy. Bomben släpptes över Bikinilagunen och dess intensiva värme omvandlade öarna Bokonijien, Aerokojlol, och Nam till gas.

1969 förklarade USA att Bikini var sanerad och säker och bikinierna flyttade tillbaka. Men tio år senare, insåg USA att Bikini inte alls var ren. Invånarna hade fått i sig den största dos plutonium som någonsin uppmätts i någon befolkningsgrupp och atomnomaderna flyttades än en gång. Många bikinier blev allvarligt sjuka och när ingen kompensation erbjöds från USA, valde de att stämma USA med Weisgall som sin advokat.

Befolkningen har de senaste åren rest ersättningskrav för de avsevärda skador som har åsamkats dem. Röjningsarbetet efter provsprängningarna i Bikiniatollens strålningssmittade lagun pågår fortfarande.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Landet består av ca 1 152 öar fördelade över 31 atoller i två ögrupper. Landarealen är ca 181 km² medan landet täcker en sammanlagd yta på ca 1 900 000 km². Huvudöns geografiska koordinater är 07°05′44″N 171°22′41″Ö / 7.09556°N 171.37806°Ö / 7.09556; 171.37806

Ögrupperna, som löper nästan parallellt med varandra, heter

  • Raliköarna, den västra gruppen med cirka 18 atoller och öar
  • Rataköarna, den östra gruppen med cirka 16 atoller och öar

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

Klimatet är varmt och fuktigt. Regntiden varar från maj till november. Öarna ligger på gränsen till ett område där det förekommer tyfoner och med ojämna mellanrum drabbar en sådan landet.

Marshallöarnas miljöproblem är brist på rent dricksvatten och att vissa laguner är förorenade av hushållssopor och avfall från fiskefartyg. Marshallöarna har skrivit under, men inte ratificierat Kyoto-protokollet.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Parlamentet "Nitijela" har sitt säte i Delap-Uliga-DarritMajuro.

Atoller och öar ligger i två kedjor Ralik och Ratak och går i stort sett från NNV till SSO. De är indelade i 33 "municipalities" (kommuner, distrikt):

Ralik-kedjan

Ratak-kedjan

Kulturgeografi[redigera | redigera wikitext]

Det traditionella samhället var ett klassamhälle, med hövdingar, adel och det arbetande folket. Man tillämpade naturahushållning med odling och fiske och var beroende på lokala förutsättningar, såsom klimat och topografi på atollen och i det omgivande havet.

En större grupp atoller hade en överhövding. Mindre atoller och öar hade hövdingar, som betalade tribut till överhövdingen. Folket betalade tribut (skatt) till hövdingarna. Folket bodde i släktgrupper på upp till 30 personer och styrdes av gruppens ålderman. Man tillämpade matrilinjär härstamning och männen arbetade på hustruns land eller fiskevatten. Varje släktgrupp hörde till en viss sektor av en atoll eller en ö och hade således tillgång till både land och vatten.[5]

Det finns inga vulkaner på Marshallöarna, men ändå är försörjningsmöjligheterna varierande beroende av nederbörd, och atollernas storlek. Detta påverkar både odlingsbetingelser och fisket. Öarna i norr har betydligt mindre nederbörd och där trivs inte det begärliga brödfruktträdet. Ibland inträffar svåra tyfoner och tsunamis. Då kan träd och odlingar förstöras totalt och det kan tiotals år innan produktionen av livsmedel åter byggs upp. Därför tillämpas mycket byteshandel och drabbade öar får hjälp.[6]

Marint reservat[redigera | redigera wikitext]

År 2011 inrättade Marshallöarna världens största skyddsområde för haj, ett område som på nära 2000 000 kvadratkilometer. Inom detta område är allt kommersiellt hajfiske förbjudet och bifångster måste återföras till havet. Likaså blir all handel med produkter från haj förbjudet i republiken.[7]

Sjöfart[redigera | redigera wikitext]

Sailing Canoe brailed on starboard tack, Jaliut Lagoon, Marshall Islands (1899-1900)

Öbefolkningen har kunnat överleva i flera tusen år genom att utveckla båtbyggeriet och navigationskonsten. När de första européerna besökte öarna på 1500-talet förvånades de av kanoternas design med en eller två utriggare. Segelkanoterna från Marsallöarna var de bästa och snabbaste i hela Stilla Havet. De största var 20 meter långa och kunde ta ombord 50 personer. En kanot eller proa, som de kallas, bestod av fyra delar; stävar, bordläggning, utriggare och mast.

HH1883 pg102 Canoe Marshall Inseln

Bordläggningen knöts ihop med rep av kokosfibrer och skrovet blev därigenom mer flexibelt i sjön. Skrovet läckte en del, men att ösa ut vatten ingick i seglingstekniken. Utriggaren fördes alltid i lovart och ju mer det blåste desto fler besättningsmän fick gå ut på plattformen som motvikt. Stävarna var likformiga och vid vändning under kryss blev förstäven en akterstäv, styråran fick då byta plats. Det V-formade skrovet var osymmetriskt för att motverka utriggarens bromsande effekt.

När det stormade togs segel och mast ner och besättningen väntade ut stormen medan kanoten drev vind för våg.[8]

Navigering[redigera | redigera wikitext]

Forskare har studerat hur Söderhavets gamla mästernavigatörer kunde hitta fram mellan små och låga atollöar. De använde varken klocka, kompass, logg eller astrolabium. Kunskaper i navigation fördes vidare från generation till generation via muntlig tradition. Man navigerade efter himlakropparna, havsdyningen, vindar, molnformationer, doften av fjärran öar och fåglars flykt.[9]

Stick chart, Marshall Islands, 1898 - Südseeabteilung - Ethnological Museum, Berlin - DSC00979

Marshalleserna var mästare i navigeringskonsten. De seglade oftast utmed ökedjorna Ralik och Ratak. Observation av himlakroppar är ett bra hjälpmedel om han seglar parallellt med ekvatorn. I stället studerade de dyningar som rullade fram i olika mönster. Dyningar drivs av passadvinden som blåser från nordost och påverkas av havsdjupet och ändrar riktning och frekvens runt atoller och öar. Farkosten rör sig därför olika beroende på vilken dyning som råder. De iakttog också molnformationer och fåglars flykt vid olika atoller och årstider. Havets färg gav information om djup. Bruset från bränning]]ar och lukt från olika öar varierar också beroende vad som odlas. Sjöfararna gjorde också sina egna sjökort. De bestod av pinnar som bands ihop med kokosfibersnören. Snäckskal utvisade öar och den böjda pinnarna bildade mönster som återgav dyningarnas mönster vid olika årstider och platser.En mästerlots kunde tolka dessa variabler i hela Marshallesiska arkepelagen som är tre till fyra gånger så stor som Östersjön.[10]

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Marshallöarna.

På de vitt spridda atollerna finns en ekonomisk struktur som är typisk för stillahavsområdet, det vill säga självhushållning. De viktigaste näringsgrenarna är jordbruk och fiske. På små gårdar odlas kulturväxter som kokosnötter, tomater, meloner och brödfrukter för avsalu; landets behov av kött täcks av uppfödning av svin och fjäderfän. Konsthantverk, fiskkonserver och produktion av kopra bildar landets industriella ryggrad. De främsta exportvarorna utgörs av tonfisk, kopra och produkter framställda av kokosnötsolja. Cirka 10 % av befolkningen är sysselsatta inom turistnäringen, som idag är Marshallöarnas mest betydelsefulla inkomstkälla.

Värdet av importen är emellertid elva gånger så högt som exportvärdet, eftersom allt bränsle till energiförsörjningen måste importeras. Generellt är landet mycket beroende av ekonomiskt bistånd från USA - i gengäld har man överlåtit Kwajaleinatollen till USA, som där har en raketbas för test av marschrobotar.

Marshallöarnas naturtillgångar består främst av kokosnötter, marina tillgångar och mineraler på havsbottnen.

Jordbruk står för den största delen av Marshallöarnas produktion, och de viktigaste kommersiella grödorna är kokosnötter och brödfrukt. Viss småskalig industri förekommer och är begränsad till hantverk, beredning av tonfisk och kopra. Turismen sysselsätter cirka 10 % av arbetskraften och förhoppningarna är stora att detta område ska växa.

Marshallöarnas import är mycket större än exporten, vilket gör landet beroende av ekonomisk hjälp från andra länder.

Fartygen i Marshallöarnas skeppsregister seglar under bekvämlighetsflagg, vilket gör att fler än 300 fartyg finns i detta register, men ingen på Marshallöarna äger något fartyg.

99 % av elektriciteten produceras av fossila bränslen, såsom olja. 1 % är solenergi.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Presidenter[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Marshall Islands”. The World Factbook. CIA. 10 november 2016. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/rm.html. Läst 25 november 2016. 
  2. ^ [a b c d] ”5. Report for Selected Countries and Subjects - Marshall Islands” (på Engelska). Internationella valutafonden. http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2016/02/weodata/weorept.aspx?pr.x=71&pr.y=7&sy=2012&ey=2018&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=.&br=1&c=867&s=NGDPD%2CNGDPDPC%2CPPPGDP%2CPPPPC&grp=0&a=. Läst 25 november 2016. 
  3. ^ ”Micronesia” (på engelska). World Statesmen. http://www.worldstatesmen.org/Micronesia.htm. Läst 16 augusti 2016. 
  4. ^ Världsomseglare 1979,, s. 136-138.
  5. ^ Vanadis 1984, s. 43.
  6. ^ Alkire 1978, s. 131-134.
  7. ^ ”Vast shark sanctuary created in Pacific” (på engelska). BBC. 3 oktober 2011. http://www.bbc.com/news/science-environment-15142472. 
  8. ^ Vanadis 1984, s. 47.
  9. ^ Améen 1986, s. 20.
  10. ^ Vanadis 1984, s. 49.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • (på swe
) Resa med Vanadis: hundraårsminnet av en världsomsegling : utställning på Etnografiska museet 17 februari-aug 1984
. Stockholm
: Etnografiska mus.
. 1984
. Libris 7748280
. ISBN 91-85344-04-4 
  • Hässler, Lars (1999). Yrke: världsomseglare: [hur man finansierar en livsstil] : [10 år på världshaven med s/y Jennifer]. Stockholm: Nautiska förl. Libris 8384132. ISBN 91-973537-1-X 
  • Alkire, William H. (1978) (på eng). Coral islanders. Worlds of man, 99-0113407-2. Arlington Heights: AHM. Libris 6246385. ISBN 0-88295-618-3 
  • Améen
, Åke
; Ekblad Jonas
 (1986
) (på swe
). Om skärgårdsnavigering
 ([2. uppl.]
). Stockholm
: Rabén & Sjögren i samarbete med Svenska kryssarklubben
. Libris 7235815
. ISBN 91-29-57465-X 
  • Weisgall, Jonathan M. (1994) (på eng). Operation Crossroads: the atomic tests at Bikini Atoll. Annapolis, Md.: Naval Institute Press. Libris 6324674. ISBN 1-55750-919-0 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]