Rackare
Rackaren var bödelns dräng. Han ställde avrättningsplatsen i ordning inför förrättningen, plockade ned de döda som hängts och steglats och grävde ned dem i galgbacken, begravde självmördare i skogen. Om brottet ansågs skamligare kunde han även utdela vissa kroppsstraff (vilket annars en profoss gjorde).[1]
Rackaren användes även för att slakta och flå hästar samt avliva katter och hundar (därav uttrycket flåbuse)[2]. Att rackaren fick slå ihjäl (slakta) hästar hänger samman med att hästen i förkristen tid var helig, något som levt kvar så till vida att ingen slaktare ville åta sig detta arbete. En slaktad häst begravdes eller fick bli liggande eftersom ingen vågade äta köttet.
Rackaren var ofta också den som körde bort stadens avfall på nätterna. Därav ett annat av rackarens många öknamn: nattman,[3] vilket syftade på tidpunkten då avfallshanteringen (eller avlivandet av djur[3]) skulle utföras. Ibland tjänstgjorde han även som sotare.
Enligt en kunglig förordning av den 7 november 1760 skulle rackare ha betalt efter en viss taxa till exempel halshuggning 5 daler och "handens avhuggande" 2 daler.[4]
Enligt en förordning från 1729 skulle rackaren begravas som "ärelös" på en plats norr om kyrkan.[4]
Uttrycket "ta en rackare" för en snaps kommer sig av att då hästslaktaren kom på besök och skulle ha sin slaktarsup serverades denne i ett speciellt spetsglas på ben och fot. Detta glas var enbart till för rackaren som ansågs vara oren och ingen annan drack ur det glaset.[5]
I Södra Norrland förekom beteckningen sockenlapp[2] om fast boende same som utförde hästslakt och andra sysslor som bönderna ansåg smutsiga. Dessa behandlades förhållandevis respektfullt jämfört med stigmatiseringen av och fördomarna mot södra Sveriges rackare, i synnerhet de som rekryterades ur böndernas egna led, eftersom den gruppen rackare ofta hade ett tvivelaktigt förflutet. [6] De flesta rackare rekryterades bland resandefolk.[7] Sockenlapparna flyttade inte omkring för att finna bete för sina fåtaliga renar, men kunde förflytta sig för att få avsättning för produkterna och för att få uppdrag som hantverkare.[8]
Yrket, som alltid haft mycket låg social status, försvann med dödsstraffets avskaffande och förbättrade rutiner för sanitetshållning i städerna, men orden "rackare" och "rackarunge" lever kvar idag som skämtsamma och ej nedsättande tillmäle. Även orden "byracka" och "rackartyg" kan härledas till rackare.
Källhänvisningar
- ^ http://www.veberod.nu/veberodsbockerna.html[död länk]
- ^ [a b] Nationalencyklopedin, CD-upplagan 2000 rackare (slaktare)
- ^ [a b] rackare i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 12 februari 2015.
- ^ [a b] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 22 februari 2013. https://web.archive.org/web/20130222220416/http://www.trollhattebygden.se/2-1995.html. Läst 11 maj 2009.
- ^ http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2068&artikel=808093
- ^ http://www.popularhistoria.se/artiklar/sockenlappar/
- ^ Ingvar Svanberg, Hästslaktare och korgmakare, Umeå 1999, s 38
- ^ lennartlundmark.se
- Folkminnesarkivet i Lund nr 3705:150 och 4162:62
- Hedenquists hemsida