Regeringen Sipilä
| Regeringen Sipilä Finlands 74 .svg){kind=small} | |
 | |
| Statschef | |
| President | Sauli Niinistö |
| Tidsperiod | |
| Tillträde | 29 maj 2015 |
| Frånträde | 6 juni 2019 |
| Ministrar och partier | |
| Statsminister | Juha Sipilä |
| Ställföreträdare | Timo Soini |
| Nuvarande ministrar | 17 |
| Tidigare ministrar (Dödsfall/avgång/uppsägning) |
14 |
| Regeringsparti(er) | Sannfinländarna/Blå framtid, Centern, Samlingspartiet |
| Status i parlamentet | majoritet (104 av 200 mandat) |
| Historik | |
| Val | Riksdagsvalet i Finland 2015 |
| Företrädare | Regeringen Stubb (2014–2015) |
| Efterträdare | Regeringen Rinne (2019) |
Regeringen Sipilä var Republiken Finlands 74:e regering och var i tjänst mellan den 29 maj 2015 och den 6 juni 2019.[1] Regeringspartierna var Centern och Samlingspartiet samt från början Sannfinländarna, som efter sin partisplittring 2017 ersattes av utbrytargruppen Blå framtid.
Sipilä ansåg att regeringen skulle bli effektivare om den var mindre än tidigare sentida regeringar. Vid halvtidsgranskningen ökades dock antalet ministrar från 14 till 17. Dels hade arbets- och justitieministern haft stor arbetsbörda, dels ville man skapa utrymme för Sannfinländarnas kommande nya ordförande.[2]
Två stora frågor som regeringen åtog sig var ökande av Finlands konkurrenskraft genom lägre lönekostnader och social- och hälsovårdsreformen som blivit liggande efter den tidigare regeringen. Därtill fick Sannfinländarna igenom att man skulle inleda experiment med att göra svenskundervisningen frivillig, och skärpa invandringspolitiken. För att minska budgetunderskottet kom man också att drastiskt skära ner och omprioritera utvecklingsbiståndet.
Regeringen tvingades snart ta ställning till Greklands skuldkris och migrationskrisen i Europa. I båda frågorna var man tvungen att godkänna åtgärder tvärt emot regeringsprogrammet och Sannfinländarnas vallöften: tilläggslån till Grekland beviljades och asylansökningar från tiotusentals flyktingar togs emot. Flyktingpolitiken skärptes dock genom bland annat avtal med Ryssland om att stoppa flyktingarna, strängare regler om familjeåterförening, reviderade analyser om ursprungsländernas säkerhet och en över lag skärpt linje. Landanalyserna och själva besluten görs som tjänstemannaarbeten, men det fanns en utbredd oro över att regeringens önskemål påverkat tjänstemännen.
Konkurrenskraften skulle ökas genom ökad arbetstid (vissa lediga dagar skulle avskaffas) och minskade avtalsenliga lönetillägg (semesterpeng, söndagstillägg). Trots protester lyckades Sipilä slutligen tvinga igenom ett så kallat konkurrenskraftsavtal. Eftersom många av ändringarna gällde gällande kollektivavtal var dock de omedelbara effekterna små och upprorsstämningen bland arbetstagarna gjorde avtalets framtid oviss.
Social- och hälsovårdsreformen innehöll i regeringens tappning en landskapsreform, ett skötebarn för Centern, och bestämmelser om att primärsjukvården skulle konkurrensutsättas, viktigt för Samlingspartiet. Frågan om antalet landskap och distrikt för specialsjukvården blev en politisk dragkamp. På svenskt håll protesterade man mot att Vasa centralsjukhus inte skulle få full jour, utan det svenskspråkiga Österbotten skulle betjänas av finskspråkiga Seinäjoki centralsjukhus. Grundlagsutskottet och presidenten förutsatte att svenskspråkig vård skulle säkerställas.
Våren 2017 var en stridsfråga den liberaliserade alkoholpolitiken som ingick i regeringsprogrammet. Efter att lagförslaget på bred front kritiserats av experter, för att ökad tillgänglighet i föreslagen form skulle leda till väsentligt ökad konsumtion, vägrade Centerns riksdagsgrupp att låta sig bindas av regeringen.
Sannfinländarna och Blå framtid[redigera | redigera wikitext]
Regeringen förväntades avgå i juni 2017, efter Sannfinländarnas partikongress där Jussi Halla-aho valdes till partiordförande och som uppfattades på ett avgörande sätt ha ändrat partiets linje.[3] Ett tjugotal av Sannfinländarnas riksdagsledamöter, inklusive alla ministrar, bildade dock en utbrytargrupp, Nytt alternativ, som skulle stöda regeringen i tidigare sammansättning.[4]
Ministrar[redigera | redigera wikitext]
* Statsminister eller departementschef
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ ”Sipiläs regering tillsattes”. https://valtioneuvosto.fi/sv/-//10616/sipilan-hallitus-nimitettiin. Läst 7 juni 2015. ”Republikens president tillsatte fredagen den 29 maj Finlands 74:e regering. Samtidigt befriade presidenten ministrarna i Alexander Stubbs regering från medlemskap i statsrådet. Regeringen, som leds av statsminister Juha Sipilä, består av sammanlagt 14 ministrar.”
- ^ Magnus Swanljung (6 april 2017). ”Regeringen får tre nya ministrar”. YLE. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/04/25/regeringen-far-tre-nya-ministrar.
- ^ Bengt Östling (13 juni 2017). ”Vem kastar ut vem ur regeringen?”. YLE. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/06/13/vem-kastar-ut-vem-ur-regeringen.
- ^ Radio Vega: nyheter 17:00 den 13 juni 2017
- ^ Maria von Kraemer och Anders AG Karlsson (27 april 2017). ”Justitieministerportföljen till Antti Häkkänen”. YLE. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/04/27/justitieministerportfoljen-till-antti-hakkanen.
- ^ Maria von Kraemer och Magnus Swanljung (27 april 2017). ”Sampo Terho - som väntat ny minister för kultur, idrott och Europa”. YLE. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/04/27/sampo-terho-som-vantat-ny-minister-kultur-idrott-och-europa.
- ^ Frida Holmberg och Dan Ekholm (27 april 2017). ”Wallin om sannfinländsk kulturminister: En fennomansk agenda?”. YLE. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/04/27/wallin-om-sannfinlandsk-kulturminister-en-fennomansk-agenda.
- ^ Ann-Lis Fredriksson och Anders AG Karlsson (27 april 2017). ”Ministerutnämningarna igång: Jari Leppä Centerns nya minister”. YLE. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/04/27/ministerutnamningarna-igang-jari-leppa-centerns-nya-minister.
| Företrädare: Stubb |
Finlands regering 2015-2019 |
Efterträdare: Rinne |