Hoppa till innehållet

Sauli Niinistö

Från Wikipedia
Sauli Niinistö

Sauli Niinistö 2022.

Tid i befattningen
1 mars 20121 mars 2024
Statsminister
Företrädare Tarja Halonen
Efterträdare Alexander Stubb

Tid i befattningen
2 februari 199616 april 2003
Statsminister Paavo Lipponen
Företrädare Iiro Viinanen
Efterträdare Antti Kalliomäki

Tid i befattningen
13 april 199530 augusti 2001
Statsminister Paavo Lipponen
Företrädare Pertti Salolainen
Efterträdare Ville Itälä

Tid i befattningen
13 april 19951 februari 1996
Statsminister Paavo Lipponen
Företrädare Anneli Jäätteenmäki
Efterträdare Kari Häkämies

Tid i befattningen
19942001
Företrädare Pertti Salolainen
Efterträdare Ville Itälä

Tid i befattningen
24 april 200727 april 2011
Företrädare Timo Kalli
Efterträdare Ben Zyskowicz (tf.)

Född Sauli Väinämö Niinistö
24 augusti 1948 (77 år)
Finland Salo, Finland
Politiskt parti Samlingspartiet
Alma mater Åbo universitet
Yrke Jurist
Religion Evangelisk-lutherska kyrkan
Residens Talludden
Maka Marja-Leena Alanko
(1974–1995, makans död)
Jenni Haukio
(sedan januari 2009)
Barn 3
Namnteckning Sauli Niinistös namnteckning
Webbplats President.fi
Militärtjänst
Grad Kapten
Sauli Niinistö 2006.

Sauli Väinämö Niinistö, född 24 augusti 1948 i Salo, Egentliga Finland, är en finländsk jurist, bankdirektör och politiker (Samlingspartiet) samt Finlands president mellan 1 mars 2012, då han efterträdde Tarja Halonen, och 1 mars 2024 då han efterträddes av Alexander Stubb.

Yrkeskarriär och uppdrag utanför politiken

[redigera | redigera wikitext]

Niinistö utbildade sig till jurist och fick en tjänst vid Åbo hovrätt; parallellt drev han en egen juridisk byrå i Salo.

Sauli Niinistö var en av kandidaterna till posten som ordförande för Finlands Bollförbund,[1] och valdes till det i november 2009. Han lämnade posten 2012 i samband med att han blev republikens president.

Politisk karriär

[redigera | redigera wikitext]

Niinistö engagerade sig i kommunpolitiken och blev sedan invald i riksdagen 1987, tredje gången han kandiderade. 1994 efterträdde han Pertti Salolainen som partiordförande. 1995 blev han justitieminister, året efter i stället finansminister; samtidigt med båda uppdragen var han också vice statsminister. 1999 önskade många inom partiet att han skulle bli presidentkandidat i valet 2000, men den gången tackade han nej. 2001 efterträddes han som partiordförande av Ville Itälä.

Niinistö motsatte sig hårt reformationen från mark till euro och startade 2002 föreningen "Markan säästäjät".

Niinistö valde att inte kandidera till en ny period i riksdagen 2003. Senare samma år utnämndes han i stället till vice ordförande i Europeiska Investeringsbanken (EIB) i Luxemburg.

Presidentvalet 2006

[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha avböjt en kandidatur inför valet 2000 var Niinistö först ut med att meddela sin kandidatur i det finländska presidentvalet 2006. I första omgången av valet, den 15 januari 2006, fick han 725 213 röster vilket var 24,06 %. Eftersom han blev tvåa i valet och ettan, Tarja Halonen, inte fick 50 % av rösterna, hölls en andra valomgång mellan dem den 29 januari. Niinistö förlorade knappt, han fick 1 517 947 röster, 48,2 %. Han blev åter invald i riksdagen 2007 och valdes till talman, men ställde inte upp i riksdagsvalet 2011.[2]

Toppmötet i Helsingfors 2018

Presidentvalet 2012

[redigera | redigera wikitext]

Niinistö meddelade i juni 2011 att han planerade att ställa upp i presidentvalet 2012.[3] Efter första valomgången stod det klart att Niinistö med 37 % av rösterna hade gått vidare till en andra valomgång som hölls den 5 februari 2012.[4] Niinistö vann valet över De Grönas Pekka Haavisto och blev därmed Finlands 12:e president den 1 mars 2012.

Presidentvalet 2018

[redigera | redigera wikitext]

Niinistö kandiderade formellt för en valmansförening, men stöddes även av sitt eget parti Samlingspartiet och av Kristdemokraterna. Han vann med 62,7 procent före De Grönas Pekka Haavisto med 12,4 procent. Eftersom Niinistö fick en majoritet av rösterna redan i första valomgågen, blev det inget andra val. Detta betydde att Niinistö fortsatte att leda Finland i 6 år till.

Utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

[Redigera Wikidata]

Niinistö och hans fru Jenni Haukio

Sauli Niinistö är uppväxt i Salo och är son till tidningschef Väinö Niinistö (1911–1991) och sjuksköterskan Hilkka Niinistö, född Heimo (1916–2014).

Niinistö har två vuxna söner från sitt första äktenskap med Marja-Leena Niinistö (född Alanko). Hon omkom i en bilolycka 1995.

2009 gifte Niinistö sig med Jenni Haukio i Räfsö kyrka i Björneborg. Sonen Aaro föddes 2018. Niinistö är farbror till Ville Niinistö, politiker för Gröna Förbundet som varit gift med den svenska politikern Maria Wetterstrand.

Han klarade sig i Khao Lak med livet i behåll från den ödesdigra tsunamin 2004 genom att enligt sina egna ord ta sig upp i en stolpe med sin son Matias.

  1. ”Niinistö vill bli ordförande för Bollförbundet”. Vasabladet. 24 augusti 2009. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525093058/http://www.vasabladet.fi/story.aspx?linkID=81970&storyID=47033.
  2. ”Niinistö lämnar riksdagen”. Hufvudstadsbladet. 1 maj 2010. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.today/20120525093107/http://hbl.fi/nyheter/2010-05-01/niinisto-lamnar-riksdagen.
  3. ”Niinistö announces presidential candidacy”. YLE. 28 juni 2011. http://yle.fi/uutiset/news/2011/06/niinisto_announces_presidential_candidacy_2689016.html. (engelska)
  4. ”Presidential elections: Niinistö, Haavisto headed for second round”. YLE. 22 januari 2012. http://yle.fi/uutiset/news/2012/01/presidential_elections_niinisto_haavisto_headed_for_second_round_3195175.html. (engelska)
  5. Erja Yläjärvi (red.), Helsingin Sanomat, Sanoma Media Finland, 6 december 1996, s. D2 .[källa från Wikidata]
  6. läs online, www.ts.fi .[källa från Wikidata]
  7. 1 2 Matti Klinge (red.), Kansallisbiografia, Finska litteratursällskapet och Finska historiska samfundet, Finlands nationalbiografi-ID: 8821, läst: 22 juni 2022.[källa från Wikidata]
  8. läs online, www.kongehuset.no , läst: 14 december 2022.[källa från Wikidata]
  9. läs online, www.quirinale.it .[källa från Wikidata]
  10. läs online, vapaudenristinritarikunta.fi , läst: 12 december 2022.[källa från Wikidata]
  11. Antti Matikkala, Suomen Valkoisen Ruusun ja Suomen Leijonan ritarikunnat, Edita, 2017, s. 488.[källa från Wikidata]
  12. Antti Matikkala, Suomen Valkoisen Ruusun ja Suomen Leijonan ritarikunnat, Edita, 2017, s. 496.[källa från Wikidata]
  13. läs online, sverigesradio.se , läst: 14 december 2022.[källa från Wikidata]
  14. läs online, www.kongehuset.no .[källa från Wikidata]
  15. Presidentti Niinistölle Reserviläisliiton Ansioristi soljen kera (på finska), 13 december 2012, läs online, läst: 21 oktober 2025.[källa från Wikidata]
  16. läs online, www.mtvuutiset.fi , läst: 14 januari 2024.[källa från Wikidata]
  17. Kahden presidenttikauden kunnia / Två presidentperioders heder : Mauno Koivistos ordnar och utmärkelsetecken, 2018, s. 19, ISBN 978-951-53-3708-5, läs online.[källa från Wikidata]
  18. läs online, www.kongehuset.dk , läst: 13 december 2022.[källa från Wikidata]
  19. läs online, www.lrp.lt , läst: 12 december 2022.[källa från Wikidata]
  20. läs online, www.forseti.is , läst: 12 december 2022.[källa från Wikidata]
  21. Parivartio (på finska), vol. 52, 3, 2013, s. 6.[källa från Wikidata]
  22. Ar Triju Zvaigžņu ordeni apbalvoto personu reģistrs (på lettiska), s. 11, läs online.[källa från Wikidata]
  23. läs online, president.ee , läst: 12 december 2022.[källa från Wikidata]
  24. läs online, archivo.eluniversal.com.mx , läst: 25 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  25. Monitor Polski, Regeringens lagstiftningscenter, 26 maj 2015 .[källa från Wikidata]
  26. läs online, www.mtvuutiset.fi , läst: 13 december 2023.[källa från Wikidata]
  27. quirinale.it, Quirinale-ID: 297659, läst: 20 maj 2021.[källa från Wikidata]
  28. Päällystö-lehti (på finska), oktober 2019, s. 19, läs online, läst: 28 oktober 2025.[källa från Wikidata]
  29. läs online, www.president.gov.ua .[källa från Wikidata]
  30. läs online, www.atlanticcouncil.org .[källa från Wikidata]
  31. läs online, www.is.fi , läst: 20 september 2023.[källa från Wikidata]
  32. European Order of Merit (på engelska), läs online, läst: 11 mars 2026.[källa från Wikidata]
  33. 1 2 Suomen valtiokalenteri, 2021, s. 81.[källa från Wikidata]
  34. 1 2 Ulla-Maija Paavilainen (red.), Kuka kukin on 2015, Otava, 2014, s. 608, ISBN 978-951-1-28228-0.[källa från Wikidata]
  35. s. 5, läs online.[källa från Wikidata]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]


Politiska ämbeten
Företräddes av
Pertti Salolainen
 Finlands vicestatsminister
1995–2001
Efterträddes av
Ville Itälä
Företräddes av
Iiro Viinanen
 Finlands finansminister
1996–2003
Efterträddes av
Antti Kalliomäki
Företräddes av
Timo Kalli
 Talman i Finlands riksdag
2007–2011
Efterträddes av
Ben Zyskowicz
Företräddes av
Tarja Halonen
 Finlands president
2012–2024
Efterträddes av
Alexander Stubb
Partipolitiska uppdrag
Företräddes av
Pertti Salolainen
 Samlingspartiets partiledare
1994–2001
Efterträddes av
Ville Itälä