Rivoniarättegången
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2020-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Rivioniarättegången var en rättegång som ägde rum mellan 1963 och 1964 i Sydafrika under Apartheidregimen där tio ledare för ANC, inklusive Nelson Mandela, åtalades för olika brott men huvudinriktat på sabotageaktioner mot den sydafrikanska staten, vilket var belagt med dödsstraff. Mandela, som redan dömts till två års fängelse 1962, och sju övriga åtalade dömdes till livstids fängelse. Domare De Wets beslut att inte utdöma dödsstraff, vilket åklagarsidan yrkat på, sågs dock som en seger för försvarssidan. Sex av dem började avtjäna straffet på ön Robben Island, medan Denis Goldberg sändes till det vita Pretoria Central Prison. Lionel Bernstein och James Kantor friades, och Bob Hepple hade frisläppts under förhandlingens gång i brist på bevisning. Försvaret leddes av boeradvokaten Abraham Fischer, själv sympatisör till (det förbjudna) kommunistpartiet, som senare åtalades och dömdes till livstidsstraff i Pretoria Central i en separat process. Efter den tidigare förräderirättegången 1956-1961, där samtliga åtalade friades, sågs processen som ett steg mot en mer auktoritär politisering av det sydafrikanska rättsväsendet som ett verktyg mot den svarta motståndsrörelsen.
Nelson Mandelas försvarstal, som varade i flera timmar och slutade med de berömda orden, ”det är ett ideal jag hoppas att leva för och uppnå, men ers nåd, om det så krävs också ett ideal som jag är beredd att dö för”, befäste hans - och ANC:s - roll i anti-apartheidrörelsen. Fischer avled på 1970-talet, men de sex livstidsdömda frigavs alla på 1980- och 1990-talet. Efter sitt frigivande delade Mandela en lunch med åklagaren Percy Yutar.