Sydafrika

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök


Republic of South Africa
Republiek van Suid-Afrika
IRiphabliki yase Ningizimu Afrika
Flagga Statsvapen
Valspråk!ke e: ǀxarra ǁke (ǀXam: ”Olika folk förenade”)
Nationalsång: Sydafrikas nationalsång
Huvudstad Kapstaden (legislativ)

Pretoria (administrativ)
Bloemfontein (juridisk)

Största stad Johannesburg
Officiella språk afrikaans, engelska, ndebele, pedi, sotho, swazi, tsonga, tswana, venda, xhosa, zulu
Statsskick republik
 -  President Jacob Zuma
 -  Vicepresident Kgalema Motlanthe
Nationalförsamling Parlamentet
 -  Överhus nationalförsamlingen
 -  Underhus provinsrådet
Självständighet från Storbritannien 
 -  Deklarerad 31 maj 1910 
 -  Erkänd 31 maj 1910 
Area
 -  Totalt 1 219 912 km² (24:e)
 -  Vatten (%) försumbart
Befolkning
 -  2008[1] års uppskattning 48 687 000 (27:e)
 -  Befolkningstäthet 39,91/km² (136:e)
BNP (PPP) 2003 års beräkning
 -  Totalt $159 886 milj (29:e)
 -  Per capita $11 100 
Ginikoefficient (2009) 63.1 
HDI (2013) 0.658 
Valuta Rand (ZAR)
Tidszon UTC+2
Topografi
 -  Högsta punkt Mafadi, 3450 m ö.h.
 -  Längsta flod Oranjefloden, 1860 km km
Nationaldag 27 april (Frihetsdagen)
Nationalitetsmärke ZA
Landskod ZA, ZAF, 710
Toppdomän .za
Landsnummer 27

Sydafrika, formellt Republiken Sydafrika, är en republik i Afrika, längst söderut på den afrikanska kontinenten. Landet har kust mot Indiska oceanen i öst och Atlanten i väst, samt gränsar i norr till Namibia, Botswana och Zimbabwe, i öst till Moçambique och Swaziland. Lesotho utgör en enklav i Sydafrikas östra del. Sydafrika omfattar även de obebodda öarna Prince Edward Island och Marion Island i Indiska oceanen, cirka 1 900 km sydost om Kapstaden. 1990 blev Namibia självständigt från Sydafrika. Efter en övergångsperiod med delat styre lämnades år 1994 den sydafrikanska exklaven, den strategiskt viktiga djuphavshamnstaden Walvis Bay tillbaka till Namibia.

Landskapet domineras av en stor inlandsplatå med omgivande bergsområden. Längs kusten ligger en låg, smal kustzon. Klimatet är subtropiskt och fuktigt på östkusten, och tempererat och torrare på platån i väst. Sydafrika är mycket mineralrikt, och har en välutbyggd industri och infrastruktur. Landet spelar en betydande politisk och ekonomisk roll i regionen.

Den sydafrikanska unionen upprättades 1910, när de två boerstaterna Oranjefristaten och Transvaal slogs samman med de brittiska besittningarna Kapprovinsen och Natal, genom South Africa Act 1909. Landet hade status som dominion i det brittiska samväldet till dess att det 1961 utropade sig till republik och måste träda ur samväldet.

Från Sharpevillemassakern 1960 och intensifierat under 1980-talet fördes en internationell kampanj i FN för att isolera Sydafrika på grund av dess dåvarande apartheidpolitik, och landet utestängdes från flera internationella organisationer och evenemang, bl a olympiska spelen.

Apartheid avskaffades under F W de Klerks regering från 1990. De tidigare så kallade bantustanerna (”hemländer”, områden i Sydafrika dit landets svarta hänvisades), inklusive de formellt självständiga republikerna Bophuthatswana, Ciskei, Transkei och Venda, upplöstes och inkorporerades i Sydafrika 1993. Sedan 1994 styrs landet efter demokratiska principer, då val med allmän rösträtt ersatte de rasistiska folkräkningsregler som införts under apartheid, vilka helt utestängde den svarta majoriteten (före 1984 även asiater och s.k. färgade, d.v.s. sydafrikaner av blandad härkomst).

Natur

Drakensberg
Karta över Sydafrika

Geologi och landformer

Sydafrika kan delas in i tre naturgeografiska zoner: den breda inlandsplatån, de omkringliggande bergsområdena och en smal, låg kustremsa.[2]

Den stora inlandsplatån (på 900–1 800 meter över havet) är en gammal urbergssköld, Kalaharikratonen, uppbyggd av gnejser och graniter som är tre miljarder år gamla och tillhör jordens äldsta formationer. Här ligger Witwatersrand eller The Rand, en bergås som sträcker sig 300 km i öst–västlig riktning, med en högsta höjd på 1 800 meter över havet, och innehåller världens rikaste guldfält. Platån avgränsas av randberg, i öster de över 3 300 meter höga Drakensberg, i söder bland annat Sneeuberge och Swartberge. Över den böljande högslätten reser sig många platåberg, så kallade kopjes.[2]

Från randbergen sänker sig landet i terrasser ner mot kusten, som i väster är låg och platt, i söder och öster brant och genombruten, och norr om Durban låg och sumpig. Djupa floddalar bidrar till att ge bergen ett vilt och dramatiskt utseende. Vattenföringen i nästan alla floder är periodisk, och floderna är därför dåligt lämpade för kraftproduktion. Till och med den viktigaste floden, Oranje, är nästan uttorkad när den når fram till havet. Den rinner, liksom dess biflod Vaal, upp i randbergen i öst. Floderna är inte heller farbara, men används till konstbevattning av jordbruksområden.[2]

I sydväst präglas landskapet av långsträckta veckberg, som sträcker sig norrut och österut från Kapstaden och bildar en genombruten kustlinje där de löper ut i havet. Kusten är annars jämn, med få inbuktningar. Kontinentalsockeln är liten, och kusten stupar brant ner mot stora havsdjup. I platåns sedimentära bergarter finns moränavlagringar från en istid under perm. I dalarna finns mjukare skifferlager som ger god odlingsjord.[2]

Klimat

Klimatet i Sydafrika är för det mesta subtropiskt, men med stora regionala variationer. En del platser i inlandet har klimat av kontinental art, kustområdet i sydväst har medelhavsklimat. Det subtropiska högtrycksbältet förstärks över land om vintern (maj–augusti), och försvagas om sommaren, då det genomgående faller mest nederbörd. I den västliga delen är klimatet torrare, och då särskilt i nordväst, där årsnederbörden är under 200 mm. Längst i sydväst faller det emellertid ett betydande vinterregn som ger medelhavsklimat. Nederbörden i den östliga delen är större på grund av passaden, och varierar i stort mellan 500 och 1 000 mm, med tydligt sommarmaximum. Torka är emellertid alltid ett hot. Omkring hälften av landet får mindre än 400 mm nederbörd om året. Dessutom är avdunstningen betydande.[3]

Medeltemperaturen i juni–juli är omkring 10–15 °C, i januari–februari 20–25 °C. På den stora centralplatån ger den torra luften stora temperaturväxlingar mellan dag och natt.[3]

Sydafrikas klimat[3]
Varmast Max Min Kallast Max Min Årsnederbörd Våtast mm Torrast mm
Kapstaden jan–feb 26 16 juli 17 7 510 juli 89 feb 8
Bloemfontein jan 30 16 juli 16 1 565 jan 91 juni 8
Upington jan–feb 35 19 juli 21 5 155 mars 43 juni–sept 3
Durban jan–feb 27 21 juli 22 11 1010 mars 130 juli 28
Johannesburg dec–jan 26 14 juni–juli 17 4 710 dec 124 juni–aug 8
Polokwane dec–jan 27 16 juni–juli 19 3 520 jan 99 juni 3

Växt- och djurliv

Vinterregnområdet vid sydvästkusten har en tempererad oceanisk flora och vegetation med medelhavsprägel, medan sydostkusten har subtropisk regnskog. I inlandet är det savann- och stäppvegetation, som mot norr och väst går över i halvöken och öken. Speciellt floran i sydväst är artrik och särpräglad, och väsensskild mot den i Afrika i övrigt, men med tydliga likheter med Australiens.[4]

Det finns lite fler än 20 000 växtarter i Sydafrika, vilket är omkring 10 procent av samtliga kända arter i hela världen.[5]

I Fynbos, ett smalt bälte med buskvegetation i södra Västra Kapprovinsen, finns fler än 9 000 av dessa arter (vilket betyder att det utgör en av världens livsviktiga koncentrationer av biologisk mångfald). De flesta är ständigt gröna växter med hårda, smala, nålliknande blad, så kallade fetbladsväxter. Av cirka 6 000 arter av fröväxter i Kaplandet är ett mycket stort antal endemiska, bland annat talrika arter i familjen Proteaceae.[4] Omkring 130 av alla arter i släktet Protea finns i Sydafrika.[5] Kaplandets 550 Erica-arter är med få undantag endemiska.[4]

Även om det finns en stor artrikedom av växter i landet så är endast omkring en procent av Sydafrikas yta skog. Denna finns nästan uteslutande längs kusten mot Indiska oceanen i provinsen KwaZulu-Natal. I denna provins återfinns också det största antalet trädarter utanför de tropiska regnskogarna.[5]

Sydafrika är hem åt de så kallade "Big Five": afrikansk elefant (Loxodonta africana), afrikansk buffel (Syncerus caffer), lejon (Felis leo), leopard (Felis pardus) och noshörning (två arter, svart (Diceros bicornis) och vit noshörning (Ceratotherium simum)). Vidare återfinns ca 10 % av världens däggdjursarter i landet.[källa behövs]

Miljö

Avsaknad av stora floder och insjöar gör att man måste begränsa användning av färskvatten vilket leder till problem att få vattnet att räcka till.[6] En stor del av landets vattentillgångar återfinns i Drakensbergen, som återfinns på FN:s världsarvslista. Det finns oro för att den ökande efterfrågan på vatten i framtiden kommer att leda till en förödande exploatering av bergen och dess unika miljö. Andra miljöproblem är vatten- och luftföroreningar och jorderosion.

Naturtillgångar

Sydafrika har många och rika naturtillgångar, däribland guld, krom, antimon, kol, järnmalm, mangan, nickel, fosfat, tenn, uran, diamant, platina, koppar, vanadin, naturgas och petroleum.[6]

Historia

Huvudartikel: Sydafrikas historia

Förhistoria

I Sydafrika har man gjort fynd av hominider som är mellan fyra och en miljoner år gamla,[7] bland annat Australopithecus africanus och Australopithecus robustus.[8] Av Homo sapiens finns det spår från cirka 500 000 år sedan.[8]

Sydafrikas första invånare tillhör khoisanfolken, de båda närbesläktade folkslagen san och khoikhoi.[8] Sanfolket, som tidigare kallades ”bushmän”, var ett jägarfolk som var utspritt över hela Sydafrika.[8] Khoikhoi, tidigare kallade ”hottentotter”, höll redan för omkring 2 000 år sedan får, senare även kor, och bodde framför allt i de västra och sydöstra kusttrakterna, mellan dagens Namibia och Östra Kapprovinsen.[8][9]

Under bantuexpansionen invandrade Xhosa och andra folkgrupper från Afrikas stora sjöarna tillsammans med boskap. Invandringen tros ha startat för ungefär två tusen år sedan och pågått fram till 1400-talet.[10]

Under den europeiska kolonisationen var den dominerande etniska gruppen bantu-talande folk. De två största historiska grupper var Xhosa- och Zulu-folken.

Redan på 400-500 e. kr levde Bantu-talande bönder och herdar som använde sig av järn söder om Limpopo floden (den norra gränsen mellan Botswana och Zimbabwe). Dessa bönder och herdar trängde bort, erövrade och smälte samman med de ursprungliga khoisantalande Khoikhoi och San folken. Bantufolken flyttade sakta söderut. De tidigaste användarna av järn tros ha påträffats redan omkring 1050 i områden som idag är provinsen KwaZulu-Natal i Sydafrika. Xhosa folket var de som bosatte sig längst söderut och folkets språk innehåller vissa språkliga drag från Khoisan folkets språk. Xhosa nådde Great Fish River i dagens Eastern Cape Province. När de migrerade så ersatte och smällte de större järnålderspopulationer samman med de tidigare folken.

År 1487 ledde den portugisiska upptäckaren Bartolomeu Dias den första resan till södra Afrika som europé.[11] Den 4 december klev han i land vid Walvis Bay (nuvarande Walvis Bay i Namibia). Detta var söder om den sydligaste punkten som nåtts 1485 av den portugisiske navigatören Diogo Cao (Cape Cross, norra viken). Dias fortsatte söderut längs den västra kusten i södra Afrika. Trots hinder av stormar och utom synhåll för land fortsatte seglingen längs med kusten den 8 januari 1488. Dias passerade den sydligaste punkten av Afrika utan att se den. Maj 1488 nådde han vad han kallade Rio do Infante efter att ha seglat långt uppåt Afrikas östra kust (förmodligen dagens Groot River). På sin återvändo såg han dock udden, den sydligaste punkten av Afrika. Dias döpte först udden till Cabo das Tormentas (Stormarnas udde). Den portugisiske kungen Johan II döpte om udden till Cabo da Boa Esperanca (Godahoppsudden) på grund av möjligheterna som upptäckten förde med sig i och med sjövägen till Indien och österut.[12] Dias navigeringsbedrifter kom senare att memoreras i Luis de Camoes episka portugisiska dikt, Os Lusiadas, 1572 (Lusiaderna).[13]

Kolonisationen

Det moderna Sydafrikas historia började år 1488 när den portugisiska sjöfararen Bartolomeu Dias rundade vad som kom att kallas Godahoppsudden (själv kallade han udden "Stormarnas udde") och landsteg i Mossel Bay. Efter Dias kom andra portugisiska sjöfarare, bland dem Vasco da Gama. Men det var på 1600-talet som den egentliga europeiska kolonisationen började. Trots att Portugal var först på plats av de europeiska länderna på denna del av den afrikanska kontinenten så visade de lite intresse för att bilda några bofasta kolonier.

Mellan åren 1621 och 1651 anlade nära 500 skepp från Nederländska Ostindiska Kompaniet till Table Bay vid Kaphalvön. Afrikas sydspets fungerade som en rastplats för skepp på väg mot Indien, Kina och Sydostasien.

Jan van Riebeeck.

Nederländska Ostindiska Kompaniet utrustade 1652 en expedition, ledd av Jan van Riebeeck, som upprättade en bas i området, vilken försåg kompaniets fartyg med kött, grönsaker och vatten. Några f.d. tjänstemän vid basen fick tillåtelse att slå sig ned som bönder inne i landet, vilket ledde till den första sammanstötningen mellan européer och den inhemska befolkningen i Sydafrika.

Fem år efter van Riebeecks landstigning, 1657, utbröt en dispyt mellan invandrarna och afrikanerna. Van Riebeeck skrev i sin dagbok att det vore bättre om varje grupp hade sina egna domäner, eftersom de inte förstod varandra tillräckligt bra. Efter denna konfrontation växte spänningen mellan de två olika folken. Holländarna ansåg sig numera äga jorden och år 1658 tillät Ostindiska kompaniet att slavar skulle fraktas till Kapkolonin. Dessa togs främst från Asien och dåvarande Ceylon och södra Indien, men också från Angola och Västafrika. Mot slutet av 1700-talet fanns 25 000 slavar i Kapkolonin.

Strider uppstod också mellan de europeiska bönderna och kompaniet, som inte ville förlora sitt handelsmonopol. Kompaniet började också driva storjordbruk i egen regi. De mest missnöjda bland de inhemska bönderna, khoi och det jagande och samlande sanfolket flyttade allt längre in i landet.

När Storbritannien besatte området 1806, flyttade många av de nederländska nybyggarna boerna norrut för att grunda en egen republik. Upptäckten av diamanter 1867 och guld 1886 skapade välstånd och immigration och ökade underkuvandet av de ursprungliga invånarna. Boerna motstod britternas försök till utvidgning av sitt territorium, men besegrades i andra boerkriget 1899–1902. Det var i dessa boerkrig som världens största ungdomsrörelse bildades, nämligen scouterna. Det var också under det andra boerkriget som världens första koncentrationsläger inrättades av britterna i syfte att internera främst boerkvinnor och -barn. Bortsett från ett kortare avbrott (1903–1906) styrde Storbritannien därefter kolonin till 1910. Medan britterna etablerade sig allt starkare i Kapområdet, utkämpades en maktkamp i landets inre, som var nästan helt okänt för européerna.

I de bördiga trakterna norr om Tugelafloden framträdde en välorganiserad och aggressiv zulustat, först under ledning av Dengiswayo och senare av den beryktade Shaka. Den järnhårda disciplinen i Shakas armé gjorde denna till en fruktad motståndare, och hela stammar av infödda flydde när soldaterna ryckte fram.

Den stora utvandringen

Samtida teckning av Die Groot Trek av Charles Collier Michell.

Efter Napoleonkrigen behöll Storbritannien Kapområdet på grund av dess strategiska betydelse för sjöfarten till Indien. Omkring 5 000 brittiska kolonister sändes dit 1820. Boerna var missnöjda med den brittiska inblandningen, 1837 bröt 4 000 boer upp från sina boplatser och drog sig norr om Orangefloden, ”den stora utvandringen” (Die Groot Trek). Detta var en mycket betydelsefull händelse i Sydafrikas historia genom att boerna nu blev spridda över stora delar av landets inre. De var orädda individualister som önskade leva sitt eget liv utan myndigheternas inblandning.

De flesta boer sökte sig till Natal, där en förtrupp dödades av zuluerna som fruktade denna vita invandring. Följande år tog boerna hämnd genom att med en styrka på 470 man slå en zuluarmé på 12 000 man vid Blood River, ca 3 000 zuluer dödades. Boerna hade nu nästan full kontroll över Natal, men britterna, som inte ville att en annan vit makt etablerade sig i kustområdet, annekterade Natal 1843. Storbritannien erkände dock boerrepublikerna Transvaals och Oranjefristatens självständighet 1852 respektive 1854.

Brittisk expansion, Sydafrikanska unionen och apartheidepoken

År 1868 annekterade Storbritannien Basutoland (Lesotho), och på 1870- och 80-talen övertog Kapregeringen de flesta av de små självständiga rikena i Transkei, som ligger mellan Kapstaden och Natal. På 1870-talet gjorde Storbritannien ett försök att bilda ett förbund av alla dessa små enheter, men försöket hade ingen större framgång. Däremot inlemmades Transvaal 1877 mot boernas vilja och krig bröt ut 1879 med zuluerna, när britterna försökte försvaga deras makt. Britterna lyckades slå zuluerna men först sedan den brittiska armén led ett svårt nederlag. 1881 slog Transvaals boer britterna vid Majuba och återvann självständighet. Denna gick på nytt förlorad i andra boerkriget, inlett genom en brittisk invasion 1899, varpå britterna övertog makten i området.

Louis Botha.

Den 31 maj 1910 bildades den Sydafrikanska unionen som en självstyrande dominion under den brittiska kronan med Louis Botha som premiärminister. Landets svarta befolkning delgavs emellertid föga politiskt inflytande och 1912 bildades ANC av bland annat Pixley ka Isaka Seme. Två år senare bildade boergeneralen James Hertzog Nationalistpartiet som afrikaanernas särskilda kamporgan gentemot brittiskt inflytande och kunde bilda majoritet med Labourpartiet 1924. I andra världskriget deltog unionen på de allierades sida sedan den probrittiske Jan Smuts övertagit ledarskapet från den protyske Hertzog. Försämrad levnadsstandard och ökad inflyttning av svart arbetskraft till städerna gynnade Daniel Malans radikala nationalister, som efter 1948 års val kunde bilda regering, vilket inledde den så kallade apartheidtiden (apartheid, afrikaans för "åtskillnad"). Politisk representation för svarta avskaffades helt 1960,[14] för färgade 1970.[15] Under följande år förvisades svarta sydafrikaner till reservat på landsbygden eller till kåkstäder i storstädernas utkanter. 1961, efter brittisk kritik mot raspolitiken utropade premiärminister Verwoerd republik och landet lämnade Samväldet med internationell isolering som följd. Sveriges statsminister Olof Palme var en av de första statsministrarna i världen att fördöma Sydafrikas apartheid.[16]

F.W. de Klerk och Nelson Mandela, 1992.

Svåra oroligheter, internationella bojkotter och en tidvis ansträngd ekonomi föranledde en reformprocess under 1980-talet, vilken eskalerade när nationalistregeringen började förlora stöd åt liberala och radikalt konservativa partier. 1990 frigavs ANC-gestalten Nelson Mandela genom statspresident F W de Klerks försorg och i de första allmänna valen 1994 vann ANC under Mandelas ledning en jordskredsseger.

Under apartheidregimens kulmen utvecklade Sydafrika under 1970-talet ett fåtal primitiva kärnvapen med israeliskt stöd, men förstörde dessa frivilligt under reformprocessen, vilket inte blev offentliggjort förrän 1993. Landet är därmed det enda land i världen som utvecklat kärnvapen och sedan avsagt sig dem. [källa behövs]

Demografi

Befolkningstäthet i Sydafrika (2001).
     <1 /km²
     1–3 /km²
     3–10 /km²
     10–30 /km²
     30–100 /km²
     100–300 /km²
     300–1000 /km²
     1000–3000 /km²
     >3000 /km²
Dominerande språk i Sydafrika (2001).
     Afrikaans
     Engelska
     Ndebele
     Xhosa
     Zulu
     Nordsotho
     Sotho
     Tswana
     Swazi
     Venda
     Tsonga
     Inget dominerande

Sydafrikas invånarantal uppgick 2008 till 48 687 000.[1] Befolkningstillväxten under perioden 1994–2004 var 1,4 % per år (mot 2,3 % 1985-1995). Den förväntade livslängden har sedan mitten av 1990-talet gått dramatiskt nedåt. Enligt Världshälsoorganisationen var 2005 den förväntade livslängden för kvinnor 49 år (mot 68 år 1995), och för män 47 år (mot 63 år 1995). Denna nedgång orsakas av hiv/aids; enligt FN levde uppskattningsvis 5,5 miljoner sydafrikaner med hiv/aids år 2005.[17]

Sydafrikas befolkning är etniskt mycket komplex, och det har varit en stor invandring till landet också från länder utanför Afrika, särskilt av européer och asiater. Efter apartheids avskaffande förs det inte längre statistik över befolkningens etniska ursprung.[17]

Den långt största huvudgruppen består av svarta, som tillhör olika bantutalande folk. På språklig grund och utifrån historiska traditioner indelas den svarta befolkningen i fyra huvudgrupper: nguni, sotho, venda och tsonga. Nguni är den största gruppen, och omfattar folken zulu, som är den största etniska gruppen i landet, xhosa, swazi och ndebele. Deras traditionella område är det östra kustlandet, från KwaZulu-Natal till Östra Kapprovinsen. Swazierna lever i gränsområdena mot Swaziland.[17]

En annan stor grupp är sotho, av vilka de flesta som tillhör den sydliga grenen lever i den självständiga staten Lesotho och omkringliggande delar av Sydafrika; den nordliga grenen, som också kallas pedi, lever särskilt i Polokwane och Potgietersrus i norr. Den västliga grenen, som vanligtvis kallas tswana, utgör huvudbefolkningen i Botswana; den största delen av Sydafrikas tswana-befolkning lever i de områden som gränsar till Botswana och i Kapprovinserna.[17]

En mindre grupp är venda, som har sitt traditionella område i gränslandet mot Zimbabwe och Moçambique. Tsonga-gruppen, som också kallas shangana, tillhör ett folk som i huvudsak bor i Moçambique.[17]

Befolkningen av europeisk härkomst är i huvudsak tudelad – engelsktalande och afrikaanstalande. Det finns även stora grupper av greker, italienare och portugiser. Afrikaanerbefolkningen härstammar från nederländska, franska och tyska nybyggare.[17]

Den asiatiska gruppen består framför allt av ättlingar till indiska invandrare, därefter av malayer. Särskilt i Kapprovinserna finns det ett stort inslag av så kallade färgade (”coloureds”), det vill säga folk av blandat ursprung.[17]

58 % av befolkningen lever i städer och tätorter (2001). De största städerna är Kapstaden, Durban, Johannesburg och Pretoria.[17]

Befolkningen i landet har anpassat sig efter naturlandskapet genom att en stor mängd av befolkningen bor kring den östra kustremsan. Generellt sätt regnar det minst i de nordvästra delarna och mest på ostkusten. Ett fuktigt klimat ger mer möjlighet till odling, dessutom kan bosättning vid kusten innebära att man har närmre till fiske. Havet kan användas som resurs att transportera sig. Där det regnar minst, vill säga i de nordvästra delarna av Sydafrika, finns öken vilket utgör att befolkningen är liten i det området. Människan bosätter sig inte i öknen i och med torka som utgör svårigheter för människan samt andra djur att överleva om inte vattenledningar utvecklas. I Kapstaden samt området kring staden är befolkningsmängden stor även om den ligger påden västra sidan av Sydafrika. Detta möjligen på grund av att staden ej ligger i nord utan i syd vilket är en avgörande faktor till varför människan har valt att bosätta sig där. Det vill säga på grund av att regn förekommer oftare och har ett medelhavskliamat. [18]

Befolkningsförändringar i landet har skett i form av en populationsökning under de senaste hundra åren. Från 6.5 miljoner invånare (1915) till 54 miljoner invånare (2015). [19]

Språk

Landet hade ursprungligen två officiella språk: engelska och nederländska; det senare ersattes av afrikaans 1925. 1994 förklarades nio bantuspråk officiella: xhosa, zulu, ndebele, siswati (swazi), nordsotho (pedi), sydsotho, tswana, venda och thonga (tsonga). Bantuspråken talas av sammanlagt omkring 25 miljoner människor. Av den vita befolkningen talar cirka två tredjedelar afrikaans och en tredjedel engelska. Bland den asiatiska befolkningsgruppen dominerar indiska språk (bland annat hindi, urdu och gujarati). Den färgade befolkningen av blandat ursprung talar i stor utsträckning afrikaans.[17]

Religion

Vid folkräkningen 2001 bekände sig 79,8 % av befolkningen till kristendomen. Andra större religiösa grupper är muslimer (1,5 %), hinduer (1,2 %), judar (0,2 %) och buddhister. 15,1 % av befolkningen såg sig som inte tillhöriga någon religion, medan 0,3 % utövade någon form av traditionell afrikansk religion och 0,6 % tillhörde någon annan religion. 1,4 % redovisades som "odefinierad".[20]

Sociala förhållanden

Funktionshindrades situation

Cirka 4 miljoner av landets 51,2 miljoner invånare någon form av funktionsnedsättning, vilket är ungefär 5 % av landets befolkning. Den vanligaste orsaken är att man har ett rörelsehinder. Personer med någon form av funktionsnedsättning, har under en lång tid varit segregerade från samhället, men idag har Sydafrika genom sin politik försökt öka funktionshindrades integration, representation och deltagandet inom alla delar i samhället. Sydafrikas grundlag förbjuder att personer med funktionsnedsättning diskrimineras men de uppges fortfarande ha sämre möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden, även om staten har finansierat olika projekt för att öka deras rättigheter i samhällslivet.[21][22] I Sydafrika har det funnits svåra hinder så som ignorans och motstånd hos arbetsgivare att anställa funktionshindrade, vilket har gjort att dessa länge blivit diskriminerade, och haft svårt att kunna ta sig in i samhället och på arbetsmarknaden.[23] Till skillnad från USA, där 35 % av alla med någon form av ett funktionshinder har en anställning, ligger Sydafrika långt efter, där det endast är 0,8 % av de funktionshindrade som har en anställning.[21] Många sydafrikanska barn som lever med en funktionsnedsättning får vanligtvis inte gå i skolan och blir också ofta utsatta för olika typer av övergrepp och misshandel.[24]

Hälsa

I Sydafrika finns parallella privata och offentliga system. Det offentliga systemet betjänar den stora majoriteten av befolkningen, men är kroniskt underfinansierad och underbemannad. De rikaste 20% av befolkningen använder det privata systemet och är mycket bättre tillgång till sjukvård. År 2005, använde Sydafrika 8,7% av BNP på sjukvård, eller US $ 437 per capita. Av detta var cirka 42% statligt bidrag.[25] Runt 79% av läkarna arbetar inom den privata sektorn.[26]

Sjukförsäkring

Den nuvarande regeringen arbetar för att etablera en nationell sjukförsäkring (NHI). Även om detaljerna och konturerna av förslaget ännu inte släppts, är syftet med förslaget att hitta ett sätt att göra vården mer tillgänglig för dem som idag inte har råd med det eller vars situation hindrar dem från att få de tjänster de behöver.

Fonden förväntas få sina intäkter från generella skatter och någon form av sjukförsäkringsavgift. Den föreslagna fonden är tänkt att fungera som ett sätt att ge vård till alla invånare i Sydafrika utan att andra sociala tjänster drabbas.

Infektionssjukdomar

Vanliga infektionssjukdomar i Sydafrika är bakteriell diarré, tyfus och hepatit A. Dessa infektionssjukdomar orsakas vanligtvis av mat eller vatten som konsumeras.[27] Sydafrika är en underutvecklad nation och på grund av detta är tillgång till sanitetsanläggningar ojämn om man jämför tätorter och landsbygd.[28]

HIV/Aids i Sydafrika

Sydafrika är ett av de mest HIV/aids drabbade länder i världen, med cirka 5,5 miljoner smittade år 2013.[29] Bandile Sizani från Education and Training Uni, tror dock att den verkliga siffran är

Karta över Afrika. Färgad efter den andel (15-49) av befolkningen med HIV/aids. Länder färgade vita har ingen information tillgänglig. Data från UNAIDS - majoriteten av procentsatserna är från 1999, även om flera är nyare (2001, 2002).

högre och att många bär på sjukdomen ovetandes eller i det tysta.[30]

Effekt på samhället

HIV/aids minskar befolkningstillväxten vilket ses som negativt för Sydafrika. De som är mest drabbade av HIV/aids är mellan 15-49 år, alltså den mest produktiva delen av befolkningen. Detta kan leda till svåra och ekonomiska konsekvenser om Sydafrika fortsätter att förlora kompetens och arbetskraft genom att många dör unga.[31]

Situationen för de drabbade

Sydafrika är ett av Afrikas rikaste länder mätt i BNP per person, men till följd av det tidigare apartheidsystemet är klyftorna i samhället ännu stora. Större delen av den vita befolkningen har en levnadsstandard som tillhör de högsta i världen, medan en betydande andel svarta lever på tredje världens nivå i förslummade kåkstäder eller på fattig landsbygd.[32]

Det är främst den del av befolkningen med låg inkomst som är drabbade av sjukdomen. Detta beror dels på att sex kan vara ett tabubelagt ämne och att myndigheter ibland inte vill tala öppet om HIV och aids, det kan också vara svårt att nå ut med information. Många människor med låg inkomst har även låg utbildning och en del har inte tillgång till tidningar, radio eller tv. Därför känner många inte ens till att sjukdomen existerar. Många vet inte att det går att förhindra att bli smittad genom att ha skyddat samlag och att använda kondom. Ett stort problem är att många fortfarande förnekar att HIV och aids finns och att det därför är för få personer som testar sig.[33]

Flickor och kvinnor smittas rent biologiskt lättare av HIV än pojkar och män. Män och pojkar har också mer makt och inflytande än kvinnor i många länder, vilket gör att kvinnorna ofta har svårt att kräva kondomanvändning vid sexuella kontakter. Det är också alltför vanligt att flickor och kvinnor utsätts för sexuella övergrepp.[33]

Människor som lever i låginkomstområden har inte heller samma tillgång till behandlingsmöjligheter. Behandlingen kräver regelbundna kontroller och besök på vårdcentraler som ofta ligger långt från hemmet. Risken att drabbas av infektioner till följd av undernäring och dålig hygien är dessutom stor.[33]

Fördomarna kring HIV och aids är fortfarande omfattade och det är vanligt att människor vänder de HIV-positiva och deras familjer ryggen. Barnen blir ofta mobbade i skolan och ibland till och med avstängda från skolan. De kan även vägras tillgång till sjukvård samt behandlas illa i foster- eller vårdhem. För att undvika att bli utstötta eller utfrysta, är det därför vanligt att många barn väljer att inte berätta att de har HIV.[33]

I Sydafrika finns över en miljon föräldralösa barn på grund av HIV/aids. Åtskilliga mor- och farföräldrar har mist sina egna barn och drar nu försorg om sina barnbarn. Den äldsta av de föräldralösa barnen får ofta ta över ansvaret för familjen, vilket kan leda till avbruten skolgång då man måste tjäna familjens uppehälle. I Sydafrika växer även upp en generation som smittats med HIV redan vid födseln.[34]

HIV/aids och sexualundervisning i skolan

HIV-, aids- samt sexualundervisning förekommer i skolan som en del av kursen Life Orientation, vilken också omfattar ämnen som kost- och yrkesvägledning. Tyvärr finns det inte många lärare som vill utbilda sig och undervisa i Life Orientation, även skolledningen kan ha motstånd mot att denna kurs ska finnas med i läroplanen. Detta beror på att en del lärare känner sig obekväma att lära ut en läroplan som strider mot deras egna värderingar och åsikter.[35]

Organisationer som arbetar med HIV/aids

Det finns flera organisationer och stiftelser som arbetar med HIV och aids i Sydafrika, bland annat, LoveLife[36] och Organisationen Education and Training (ETU).[37] Education and Training Unit (ETU) är en organisation i Sydafrika som arbetar med kapacitetsutveckling och HIV- och aidsarbete.[38] Det förekommer också att arbetsplatser erbjuder sina anställda att testa sig för HIV/aids gratis.[39]

Lovelife Youth är Sydafrikas största nationella aids-prevention, utbildning och beteende initiativ för ungdomar.[40]

Politik

Den sydafrikanska konstitutionen har en ovanlig konstruktion med en stark president som är vald av parlamentet. I de flesta länderna som låter parlamentet välja president är dennes roll ceremoniell, se exempelvis Tyskland och Israel. Sydafrika post-apartheid har hittills haft fyra presidenter Nelson Mandela (1994-1999), Thabo Mbeki (1999-2008), Kgalema Motlanthe (2008-2009) och Jacob Zuma (2009-). Thabo Mbeiki tvingades bort från makten av det egna partiet, ANC, i september 2008, som en följd av inre stridigheter mellan honom och ANC-presidenten Jacob Zuma. Under hösten 2008 bildade utbrytare från ANC ett nytt parti, Cope som strävade efter att utmana ANC.

Sydafrikas nuvarande konstitution utformades efter apartheidtiden och bevarar det republikanska statsskicket men har kompletterats med bland annat en ny rättighetsdeklaration (bill of rights) som garanterar alla medborgare samma rättigheter och innehåller ett av världens starkaste konstitutionella skydd mot diskriminering, inte bara på grund av etnisk härkomst utan också på grund av bland annat kön och sexuell läggning. Högsta domstolen roll stärktes också och den har spelat en ökande roll, exempelvis fastslog den 2005 att den sydafrikanska äktenskapslagstiftningen stred mot konstitutionens diskrimineringsförbud och krävde att en könsneutral äktenskapsbalk skulle införas, något som skedde 2006.

Administrativ indelning

Huvudartikel: Sydafrikas provinser

Sedan 1994 är Sydafrika indelat i nio provinser:

Sydafrikas provinser
Sydafrikas provinser
Provins Huvudstad Area i km² Invånarantal (2007)[20]
Fristatsprovinsen Bloemfontein 129 480 2 773 059
Gauteng Johannesburg 17 010 10 451 713
KwaZulu-Natal Pietermaritzburg 92 100 10 259 230
Limpopo Polokwane (Pietersburg) 123 910 5 238 286
Mpumalanga Nelspruit 79 490 3 643 435
Nordvästprovinsen Mafikeng 116 320 3 271 948
Norra Kapprovinsen Kimberley 361 830 1 058 060
Västra Kapprovinsen Kapstaden 129 370 5 278 585
Östra Kapprovinsen Bhisho 169 580 6 527 747

Före valet 1994 bestod Sydafrika av endast fyra provinser samt ett antal bantustaner ("hemländer"), varav vissa hade begränsat självstyre och andra utropades som självständiga stater, något som dock inte erkändes av andra än Sydafrika. Den tidigare Kapprovinsen delades upp i Östra Kapprovinsen, Västra Kapprovinsen, Norra Kapprovinsen samt delar av Nordvästprovinsen. Oranjefristaten blev Fristatsprovinsen. Transvaal delades upp i Gauteng, Limpopoprovinsen, Mpumalanga samt delar av Nordvästprovinsen, och Natal blev KwaZulu-Natal.

Internationella relationer

Sydafrika är medlem av FN och de flesta av FN:s organisationer, bland andra Världsbanken, och dessutom av bland andra Världshandelsorganisationen (WTO), Commonwealth (uteslutet 1961–1994), Afrikanska unionen (AU) och Southern African Development Community (SADC). Efter regimskiftet 1994 har Sydafrika blivit en av Afrikas stormakter, med betydande diplomatiskt inflytande regionalt.[41]

Försvar

Den sydafrikanska försvarsmakten, South African National Defence Force (SANDF), bildades i sin nuvarande utformning efter apartheids avskaffande.[42][43] I SANDF integrerades den tidigare apartheidrepublikens krigsmakt, South African Defence Force (SADF), med de så kallade hemländernas väpnade styrkor, samt med de gerillaförband som deltog i den väpnade kampen mot apartheid, såsom African National Congress Umkhonto we Sizwe, Pan Africanist Congress APLA och Inkatha Freedom Partys Self-Protection Units.[42] Integrationen avslutades 2004 och det nya SANDF har övertagit det mesta av SADF:s organisation och materiel.[44]

Ekonomi

Sydafrika är ett medelinkomstland med ett överflöd av naturtillgångar, välutvecklad ekonomi, lagstiftning, kommunikationssektor, energiförsörjning och transportsektor. Den sydafrikanska börsen är bland de tjugo största i världen och infrastrukturen är modern.[6] Trots detta har den ekonomiska tillväxten inte varit tillräckligt stark för att minska den höga arbetslösheten och stora ekonomiska problem finns kvar sedan apartheidtiden, speciellt en utbredd fattigdom och stora inkomstskillnader. Stor immigration ifrån andra afrikanska länder spär på fattigdomsproblemen. Samtidigt sker en kraftig emigration från Sydafrika av välutbildade sydafrikaner, som lämnar landet främst beroende på det ökade våldet.

Ett stort bidrag till den sydafrikanska ekonomin är den snabbt växande turismsektorn, där största andelen är ekoturism och annan turism kopplad till "safariutflykter". Siffror över hur mycket pengar sektorn genererar till landet är osäkra, men ligger troligen på runt 100 miljarder rand per år.

Energi

I Sydafrika står kolkraft för en stor del av energiförsörjningen. Kolindustrin går så bra att man till och med exporterar kol. Sydafrika är på fjärde plats bland de länder som exporterar mest kol och nummer fem i listan på största kolförbrukare. Man bygger nu[när?] ett av världens största kolkraftverk, Medupi Power Station, med hjälp av pengar från Världsbanken. Detta kolkraftverk kommer att producera kolkraft i över 40 år.[45] Kolkraften står för 90 procent av landets energiförsörjning men trots Medupis kapacitet kommer den inte att räcka till om ett par år, då efterfrågan på elektricitet hela tiden ökar.[46] Ett av Sydafrikas millenniemål är dock att minska koldioxidutsläppen till 460 124 tusen ton per år. Något som ska uppfyllas till 2015 om de ska klara sitt mål.[47]

Sydafrika är ett av världens snabbast växande länder för solenergi på grund av regeringens långsiktiga satsning att öka elproduktionen från förnybara energikällor.[48] När Världsbanken finansierade bygget av Medupi ingick också byggandet av 100 megawattimmar solpaneler. Denna satsning räknas som Sydafrikas största inom förnybar energi.[46] Solkraftssatsningen kommer att generera 130 gigawattimmar per år vilket täcker elbehovet hos runt 36 000 sydafrikanska hushåll. Satsningen kommer även att minska koldioxidutsläppen med runt 130 000 ton.[49]

Utbildning

Huvudartikel: Utbildning i Sydafrika

I Sydafrika börjar barnen i skolan när de är sex år. Barnen börjar då i Primary school. Efter Primary School går eleverna vidare till Secondary School. Efter årskurs nio måste man inte fortsätta högre, men har man råd och har man viljan kan man fortsätta till High School och gå ytterligare tre år. Allt som allt blir det tolv skolår. Väldigt få elever fortsätter även upp till "grade 13" som är ytterligare ett år i skolan. Därefter kan man fortsätta till universitetet.

Skolorna i Sydafrika får ett bidrag från staten varje år men de allra flesta skolorna kompletterar dock det statliga bidraget med andra pengar, såsom skolavgifter, insamlingsevenemang eller donationer. Har föräldrarna inte råd att betala skolavgiften finns det statliga bidrag att söka.

Kultur

Grottmålning av sanfolket vid Perdekop Farm norr om Mossel Bay.

Konst

Av traditionell konst i Sydafrika kan nämnas sanfolkets hällristningar och grottmålningar, varav flera är mer än 20 000 år gamla, zulufolkets pärlbroderier, träarbeten utförda av zulu- och vendafolken och husmålningar skapade av ndebele-, tswana- och sothofolkens kvinnor.[50]

I kampen mot apartheid utvecklades en verkningsfull propagandakonst. På senare år har en ny genre utvecklats; så kallad township art, som i olika tekniker visar människors vardag i de svarta stadsdelarna. Bland samtida sydafrikanska konstnärer som har fått internationellt genomslag kan nämnas Mmakgabo Helen Sebidi, Paul Sibisi, Sue Williamson, Lionel Davis och Bill Ainsly.[50]

Litteratur

Huvudartikel: Sydafrikas litteratur
Nadine Gordimer på Bokmässan i Göteborg 2010.

Skönlitteratur finns på alla Sydafrikas elva officiella språk.[51]

Bland de första skönlitterära författarna som skrev om Sydafrika är britten Henry Rider Haggard, som skrev äventyrsromaner om storviltjägaren Allan Quatermain, varav den första var King Solomon's Mines ("Kung Salomos skatt", 1885).[51] Romanerna skildrar det "mörka Afrika" så som européerna såg det, och hjältarna är alltid britter, medan ursprungsbefolkningen skildras som farliga vildar eller trogna tjänare.[51]

Som en av de första moderna sydafrikanska romanerna brukar Olive Schreiners The Story of an African Farm (1883) hållas. Boken utspelar sig på en farm i Sydafrika, och karaktärerna i den speglar sin tids samhälle.[52][53]

Bland modernare vita författare märks de engelskspråkiga nobelpristagarna Nadine Gordimer och J. M. Coetzee samt André Brink, som skriver på afrikaans och engelska. Breyten Breytenbach är en annan berömd afrikaansspråkig författare.

J.R.R. Tolkien, som skrev böckerna om Härskarringen, är född i Sydafrika, men levde och verkade i Storbritannien.

Musik

Huvudartikel: Musik i Sydafrika

Av framstående sydafrikanska populärmusiker kan nämnas sångerskan Miriam Makeba, trumpetaren Hugh Masekela, sångaren Johnny Clegg och kören Ladysmith Black Mambazo. Kända namn inom konstmusiken är bland andra John Joubert, Arnold van Wyk och Gideon Fagan.[54]

Film

Huvudartikel: Sydafrikas filmhistoria

Sydafrikas första filmer gjordes av Joseph Rosenthal, som bland annat filmade andra boerkriget 1899–1902.[55] Jamie Uys Gudarna måste vara tokiga (1980) var bland de första sydafrikanska filmerna att få en större publik utanför landet.[55] Gavin Hoods film Tsotsi (2005), om en gängledare i en kåkstad i Johannesburg, belönades med en Oscar för bästa utländska film.[56] En annan uppmärksammad film från senare år är District 9 (2009) av Neill Blomkamp, en science fiction-film om rymdvarelser som strandat i Johannesburg och behandlas illa av de sydafrikanska myndigheterna. Filmen kan ses som en allegorisk kommentar till hur svarta behandlades under apartheideran, och nominerades till fyra Oscar[57].

Sport

Sydafrikas rugbylandslag Springboks möter Australien, 2007.

Bland sport är fotboll generellt populärast bland den svarta befolkningen, rugby bland den vita minoriteten, cricket av de vita och indiska minoriteterna. Även motorsport, simning, surfing och friidrott är sporter som utövas med blandad framgång i landet.

Sydafrika tilläts inte delta i internationella idrottstävlingar under apartheideran. Landet var bannlyst från OS mellan 1964 och 1992, av internationella fotbollsförbundet från 1964 samt från cricket- och rugbytävlingar under 1970- och 1980-talen.[58] Efter att raslagarna upphävdes välkomnades landet åter att tävla internationellt. Sydafrika anordnade VM i rugby 1995, och deras lag, kallat "Springboks", lyckades sensationellt vinna hela tävlingen.[59] Anmärkningsvärt är att president Nelson Mandela lyckades ena hela nationen till stöd för Springboks, trots att laget, som i stort sett enbart bestod av vita spelare, av den svarta majoriteten länge setts som en symbol för apartheidsystemet.[59] Detta har dramatiserats i filmen Invictus. Springboks har sedan dess vunnit VM ännu en gång, 2007.[60]

Världsmästerskapet i fotboll 2010 hölls i Sydafrika. Det var första gången någonsin som fotbolls-VM hölls i Afrika. Sydafrika spelade öppningsmatchen mot Mexiko fredagen den 11 juni.

Mat och dryck

Eftersom Sydafrika är ett multietniskt samhälle uppvisar köket influenser från många olika delar av världen. Kött och kyckling utgör grunden för många rätter, men även fisk och skaldjur förekommer. Sydafrika är en stor producent av vin, och man dricker också gärna öl.[61]

Världsarv

Fängelset på Robben Island.

Sydafrika har åtta världsarv, varav fyra är kultur- och tre naturvärldsarv, och ett är blandat.

Kulturarven är Robben Island (utnämnt 1999), de hominida fossilområdena Sterkfontein, Swartkrans och Kromdraai med omgivningar (1999), kulturlandskapet Mapungubwe (2003) och botaniska kulturlandskapet Richtersveld (2007). Naturarven är iSimangaliso våtmarkspark (1999), skyddade områden i Cape Floral Region (2004) och Vredefortkratern (2005). Det blandade världsarvet är uKhahlamba/Drakensbergs park (2000).[62]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] Statistics South Africa, Mid-year population estimates 2008 (pdf-fil)
  2. ^ [a b c d] ”Sør-Afrika - Geologi og landformer”. Store norske leksikon. http://snl.no/S%C3%B8r-Afrika/geologi_og_landformer. Läst 19 mars 2010. 
  3. ^ [a b c] ”Sør-Afrika - Natur”. Store norske leksikon. http://snl.no/S%C3%B8r-Afrika/natur. Läst 19 mars 2010. 
  4. ^ [a b c] ”Sør-Afrika - Planteliv”. Store norske leksikon. http://snl.no/S%C3%B8r-Afrika/planteliv. Läst 19 mars 2010. 
  5. ^ [a b c] ”Fauna and Flora”. southafricatourismonline.com. http://www.southafricatourismonline.com/Fauna&FloraSouthAfrica.htm. Läst 5 maj 2010. 
  6. ^ [a b c] ”South Africa”. CIA - The World Factbook. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/sf.html. Läst 4 maj 2010. 
  7. ^ ”Sydafrika”. NE.se. http://ne.se/sydafrika?i_whole_article=true. Läst 28 mars 2010. 
  8. ^ [a b c d e] Dag Leraand. ”Sør-Afrika – historie”. Store norske leksikon. http://snl.no/S%C3%B8r-Afrika/historie. Läst 20 mars 2010. 
  9. ^ ”SA Yearbook 2008/9 – History”. http://www.gcis.gov.za/resource_centre/sa_info/yearbook/2009/chapter2.pdf. Läst 28 mars 2010. 
  10. ^ http://www.sacultures.org.za/nemisa_2824.htm www.sacultures.org.za (engelska) Läst 17 oktober 2009.
  11. ^ ^ Domville-Fife, C.W. (1900). The encyclopedia of the British Empire the first encyclopedic record of the greatest empire in the history of the world ed.. London: Rankin. p. 25.
  12. ^ ^ Mackenzie, W. Douglas; Stead, Alfred (1899). South Africa: Its History, Heroes, and Wars. Chicago: The Co-Operative Publishing Company.
  13. ^ "The Lusiads" 1800-1882.
  14. ^ ”South African general election, 1958”. Engelska Wikipedia. http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=South_African_general_election,_1958&oldid=374509504. Läst 5 oktober 2010. 
  15. ^ ”South African general election, 1966”. Engelska Wikipedia. http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=South_African_general_election,_1966&oldid=373826367. Läst 5 oktober 2010. 
  16. ^ ”Olof Palme i världen”. Olof Palme International Center. http://www.palmecenter.se/Om-oss/Om-Olof-Palme/Olof-Palme-i-varlden/. Läst 5 oktober 2010. 
  17. ^ [a b c d e f g h i] ”Sør-Afrika - Befolkning”. Store norske leksikon. http://snl.no/S%C3%B8r-Afrika/befolkning. Läst 19 mars 2010. 
  18. ^ ”Väder i Sydafrika - Klimat, temperatur, nederbörd mm.”. mittsydafrika.se. http://mittsydafrika.se/vader. Läst 18 maj 2016. 
  19. ^ ”Gapminder: Unveiling the beauty of statistics for a fact based world view.”. www.gapminder.org. http://www.gapminder.org/. Läst 18 maj 2016. 
  20. ^ [a b] ”SA Yearbook 2008/9 - The Land and Its People”. http://www.gcis.gov.za/resource_centre/sa_info/yearbook/2009/chapter1.pdf. Läst 28 mars 2010. 
  21. ^ [a b] James, Cheryl. ”Disability toolkit”. http://www.fasset.org.za/Downloads/Research/Fasset_disability_toolkit_v8.pdf. Läst 23 januari 2014. 
  22. ^ Regeringskansliet, Utrikesdepartementet (12-01-2014). ”Mänskliga rättigheter i Sydafrika 2007”. Pressmeddelande. Läst 2007.
  23. ^ ”T echnical Assistance Guidelines on the Employment of People with Disabilitie”. Department of Labour. http://www.labour.gov.za/DOL/downloads/documents/useful-documents/employment-equity/Useful%20Document%20-%20EEA%20-%20Technical%20Assistance%20Guidelines%20on%20the%20employment%20of%20people%20with%20disabilities.pdf. Läst 23 januari 2014. 
  24. ^ Jenny Alexandersson (29 oktober 2013). ”Sofia Hellqvist i Sydafrika – uppdaterad!”. Aftonbladet. http://bloggar.aftonbladet.se/hovbloggen/2013/10/sofia-hellqvist-i-sydafrika/. Läst 12 januari 2014. 
  25. ^ http://www.who.int/whosis/data/Search.jsp
  26. ^ Ataguba, John Ele-Ojo. "Health Care Financing in South Africa: moving toward universal coverage." Continuing Medical Education. February 2010 Vol. 28, Number 2.
  27. ^ "CIA - The World Factbook." Central Intelligence Agency, 4 Apr. 2007 ”cia.gov”. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/af.html. 
  28. ^ "CIA - The World Factbook." Central Intelligence Agency, 4 Apr. 2007 ”cia.gov”. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/docs/notesanddefs.html#2193. 
  29. ^ http://globalportalen.org/nyheter/sydafrika-lokala-politiker-engageras-mot-hiv
  30. ^ http://globalportalen.org/nyheter/sydafrika-lokala-politiker-engageras-mot-hiv
  31. ^ http://www.fria.nu/artikel/91846
  32. ^ http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Sydafrika/Sociala-Forhallanden
  33. ^ [a b c d] http://unicef.se/fakta/barn-och-aids
  34. ^ http://www.rodakorset.fi/sites/frc2011.mearra.com/files/tiedostolataukset/högstadium_samhällslära_3b%5B1%5D.pdf
  35. ^ http://www.avert.org/hiv-aids-south-africa.htm
  36. ^ http://www.lovelife.org.za
  37. ^ http://www.etu.org.za
  38. ^ http://globalportalen.org/content/hiv-och-aids-individuella-r-ttigheter-och-individuellt-ansvar
  39. ^ http://www.sida.se/Svenska/Bistand--utveckling/Bistandets-resultat/Manniskan-i-centrum/2011/Johannes-Phetoe-i-Sydafrika/
  40. ^ http://www.lovelife.org.za
  41. ^ ”Sør-Afrika - Internasjonale forbindelser”. Store norske leksikon. http://snl.no/S%C3%B8r-Afrika/internasjonale_forbindelser. Läst 19 mars 2010. 
  42. ^ [a b] ”Constitution of the Republic of South Africa Act 200 of 1993 (Section 224)”. South African Government. 1993. http://www.info.gov.za/documents/constitution/93cons.htm#SECTION224. Läst 23 juni 2008. 
  43. ^ Col L B van Stade, Senior Staff Officer Rationalisation, SANDF (26 juli 1997). ”Rationalisation in the SANDF: The Next Challenge”. Institute for Security Studies. http://www.issafrica.org/Pubs/ASR/6No2/VanStade.html. Läst 23 juni 2008. 
  44. ^ ”Defence Act 42 of 2002”. South African Government. 12 februari 2003. sid. 18. Arkiverad från originalet den 24 juni 2008. http://web.archive.org/web/20080624211758/http://www.info.gov.za/gazette/acts/2002/a42-02.pdf. Läst 23 juni 2008. 
  45. ^ http://www.kolinstitutet.se/kolproduktion.htm
  46. ^ [a b] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=3693353
  47. ^ http://www.globalis.se/Laender/Sydafrika/(show)/mdg
  48. ^ http://www.energinyheter.se/2013/05/abb-startar-tillverkning-f-r-solceller-i-sydafrika
  49. ^ http://www04.abb.com/global/seabb/seabb360.nsf!OpenDatabase&db=/global/seabb/seabb364.nsf&v=208E&e=se&url=/global/seitp/seitp202.nsf/0/A6F7131996CF84A2C1257ACA00303A65!OpenDocument
  50. ^ [a b] ”Sør-Afrika - Kunst”. Store norske leksikon. http://snl.no/S%C3%B8r-Afrika/kunst. Läst 19 mars 2010. 
  51. ^ [a b c] Thomas Thale. ”South African Literature”. SouthAfrica.info. http://www.southafrica.info/about/arts/literature.htm. Läst 11 april 2010. 
  52. ^ Thomas Thale. ”SA literature: truly South African voices”. SouthAfrica.info. http://www.southafrica.info/about/arts/923826.htm. Läst 11 april 2010. 
  53. ^ Helge Rønning. ”Sør-Afrika – engelskspråklig litteratur”. Store norske leksikon. http://www.snl.no/S%C3%B8r-Afrika/engelskspr%C3%A5klig_litteratur. Läst 11 april 2010. 
  54. ^ Ola Kai Ledang. ”Musikk i Sør-Afrika”. Store norske leksikon. http://snl.no/Musikk_i_S%C3%B8r-Afrika. Läst 11 december 2013. 
  55. ^ [a b] Arborelius Gunilla, Mena-Berlin Doe (red.): "Sydafrika" i Bra Böckers Lexikon 2000. 22, Stor-Tana, Bra böcker, Höganäs 1998. ISBN 91-7119-817-2. Libris 8370496.
  56. ^ ”Awards for Tsotsi”. IMDb.com. http://www.imdb.com/title/tt0468565/awards. Läst 21 mars 2010. 
  57. ^ ”Awards for District 9”. IMDb.com. http://www.imdb.com/title/tt1136608/awards. Läst 21 mars 2010. 
  58. ^ ”1964: South Africa banned from Olympics”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/august/18/newsid_3547000/3547872.stm. Läst 14 juni 2010. 
  59. ^ [a b] John Carlin (19 oktober 2007). ”How Nelson Mandela won the rugby World Cup”. Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/features/3634426/How-Nelson-Mandela-won-the-rugby-World-Cup.html. Läst 14 juni 2010. 
  60. ^ ”Springboks struggle to describe elation”. IRB Rugby World Cup 2007. 20 oktober 2007. http://www.rwc2007.irb.com/home/fixtures/round=104/match=10120/analysis.html. Läst 14 juni 2010. 
  61. ^ ”Food & Drink”. Zuid-Afrikaanse Ambassade in Nederland. http://www.zuidafrika.nl/food-and-drink. Läst 11 april 2013. 
  62. ^ ”South Africa (Description)” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/statesparties/za. Läst 11 april 2013. 

Litteratur

  • Carlsson, Anders & Annika Langa (2010). ”Sydafrika : mänsklighetens omstridda vagga”. Populär historia (nr. 6): sid. s. 30-36. ISSN 1102-0822. 
  • Engdahl, Hans S. A. (1986). Början till slutet: om politik och kyrkor i Sydafrika. Älvsjö: Verbum. Libris 7411173. ISBN 91-526-1398-4 
  • Harsch, Ernest; Karlström Gunvor (1985). Sydafrika: vit makt, svart revolt. Stockholm: Röda rummet. Libris 7637767. ISBN 91-7362-116-1 
  • ”Tema : Sydafrika 100 år : från boerkrig till gerillakrig”. Världens historia (nr. 8): sid. s. 14-33. 2010. ISSN 0806-4709. 

Externa länkar