Robert II av Skottland

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Robert II
Stålgravyr av Robert II:s sigill från 1859
Regeringstid 22 februari 1371–19 april 1390
Kröning 26 mars 1371 i Scone
Företrädare David II
Efterträdare Robert III
Gemål Elizabeth Mure
Eufemia de Ross
Ätt Huset Stuart
Far Walter Stewart
Mor Marjorie Bruce
Född 2 mars 1316
Paisley i Renfrewshire
Död 19 april 1390
Slottet Dundonald Castle i Ayrshire
Begravd Scone Abbey

Robert II Stuart, född i början av 1316, död 19 april 1390, son till Walter Stuart, den sjätte ärftliga rikshovmästaren av Skottland, och Marjorie, dotter till Robert I Bruce, kung av Skottland 13711390, gift första gången med Elisabet av Rowellan, med vilken han fick sönerna Robert III och Robert Stuart, 1:e hertig av Albany, och andra gången med Eufemia de Ross.

Robert II (född 2 mars 1316Paisley Abbey i Renfrewshire, död 19 april 1390Dundonald Castle i Ayrshire), var kung av Skottland. Han kallades också The Steward (förvaltaren). Det tillnamnet gav senare upphov till kungahuset Stuarts namn. Innan han blev kung var han tre gånger tillförordnad kung under David IIs frånvaro, under sammanlagt 17 år.

Robert var den ende sonen till Walter Stewart och Marjorie Bruce, dotter till Robert I av Skottland och hans fru Isabella av Mar. Han blev förlöst med kejsarsnitt på Paisley Abbey och modern dog några timmar senare.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

År 1318 beslutade det skotska parlamentet att om kung Robert I dog utan en son så skulle kronan gå till hans dotterson. Men år 1324 kom ytterligare en son till Robert I till världen. Han kröntes till kung David II av Skottland år 1331 efter att den store Robert I hade dött år 1329. Det försenade den process som skulle ge kronan till Robert, med närmare fyrtio år.

Strax efter att barnkungen David II hade blivit krönt började Robert ta framträdande plats i den skotska politiken. Han var en av kommendanterna i den skotska hären i slaget vid Halidon Hill i juli 1333. Efter att ha nått viss framgång mot Edvard Balliols anhängare i västra Skottland blev Robert och John Randolph av Moray (död 1346) valda till tillförordnade kungar av Skottland för den tid som David II var i exil i Frankrike.

De två kollegerna blev snart oeniga. Men när Randolph blev tillfångatagen av engelsmännen blev Robert ensam om att ha hand om kungariket. Uppgiften att upprätthålla den kungliga auktoriteten uppfylldes så väl att kung David II kunde komma tillbaka till Skottland år 1341.

Missnöje med David II[redigera | redigera wikitext]

David II tog själv över regerandet och på grund av den gamla försvarsalliansen med Frankrike (Auld-alliansen) invaderade han England år 1346, men drabbades av ett förkrossande nederlag i slaget vid Neville’s Cross samma år. Robert lyckades smita undan och ta sig tillbaka till Skottland, medan David blev sårad och tillfångatagen. Han fördes till London och satt därefter fängslad i Tower of London i 11 år.

Detta ledde till att Robert blev vald till tillförordnad regent över Skottland, men allteftersom började politiska friktioner att skava mellan Robert och hans kungliga morbror. Robert anklagades, troligtvis utan grund, for att ha deserterat vid Neville’s Cross. Och eftersom han själv var en legal arvinge till den skotska tronen blev han djupt provocerad av att David II som ersättning för sin frigörelse erbjöd att överlåta den skotska kronan till kung Edvard III av England eller någon av hans söner.

I oktober 1357 blev Berwick-traktaten av 1357 underskriven, där de skotska myndigheterna tog på sig åtagandet att betala den oerhörda summen av 100 000 merker som lösensumma för kung David II, som strax därefter återvände till Skottland. Misnöjet med kungen och skatterna steg och hans giftermål med Margaret Logie gjorde inte saken bättre. År 1363 gjorde Robert uppror, men misslyckades och blev fängslad tillsammans med fyra av sina söner.

David II fick inga barn med sin fru Margaret och han skilde sig från henne år 1369. I ett sista desperat försök att skaffa sig en legitim arvinge planerade han att gifta sig med sin älskarinna Agnes Dunbar, men han dog från äktenskapsplanerna i februari 1371. Då hade David alltså inga barn och den enda legitima efterföljaren på tronen var kungens morbror Robert, och han satt i fängelse.

Från fängelse till kröning[redigera | redigera wikitext]

Enligt statuterna i dekretet från 1318 skulle Robert efterfölja David II på tronen och han blev därför utsläppt ur fängelset en kort tid innan David dog. Robert kröntes vid Scone i mars 1371 som en mogen man vid en ålder av 55 år.

Robert II av Skottland utmärkte sig inte som en aktiv kung och adeln började manövrera för att kontrollera och underminera den kungliga auktoriteten. År 1378 bröt det ut ett nytt krig med England. Men kungen själv tog inte del i krigsaktiviteterna, som medförde at Edinburgh brändes ned. Skottland försvarade sig mot flera engelska invasioner, och invaderade självt England är 1388, utan understöd från Frankrike, och vann en stor seger vid slaget vid Otterbourne.

Allt eftersom ålderns skröplighet tyngde kungen mer och mer dominerades regerandet mer och mer av hans två söner, John, jarl av Carrick (senare kallad Robert III) och Robert Stuart, förste hertig av Albany. I en ålder av 74 år dog kungen i Dundonald år 1390 och han begravdes i Scone.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Robert II av Skottlands första fru var Elizabeth Mure, dotter till Sir Adam Mure av Rowallan, en kvinna som först hade varit hans älskarinna. Robert gifte sig med henne år 1336, men eftersom äktenskapet kritiserades för att inte vara juridiskt korrekt i förhållande till kyrkan gifte han sig med henne en gång till år 1349. Med Elizabeth fick han minst fyra söner; bland dessa fanns Alexander av Buchan, och Robert av Albany, hans efterföljare Robert III, och sex döttrar.

Med sin andra fru, Euphemia, dotter till Hugh, 6. jarl av Ross, och änka efter den 3:e jarlen av Moray (hans tidigare kollega som tillförordnad regent), fick han ytterligare två söner och flera döttrar.

Eftersom flera av hans söner hade fötts före äktenskapet blev hans efterföljare legitimiserade genom ett beslut i parlamentet år 1373, men oklarheterna runt hans första äktenskap ledde senare till konflikter bland hans arvtagare från det första äktenskapet, bland dem Jakob I av Skottland, och de oomtvistligt legitima arvtagarna från det andra äktenskapet.

Robert I hade dessutom åtta barn utom äktenskapen, de flesta med kvinnor som man inte vet vad de hette.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Andrew of Wyntoun, The Orygynale Cronykil of Scotland, edited by D. Laing, Edinburgh, 1872-1879
  • John of Fordun, Scotichronicon, continued by Walter Bower, edited by T Hearne, Oxford, 1722
  • John Major, Historia majoris Britanniae, translated by A Constable, Edinburgh, 1892
  • PF Tytler, History of Scotland, Edinburgh, 1841-1843