Rysk fältsork

Från Wikipedia
Rysk fältsork
Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
InfraklassHögre däggdjur
Eutheria
OrdningGnagare
Rodentia
FamiljHamsterartade gnagare
Cricetidae
UnderfamiljSorkar
Arvicolinae
SläkteÅkersorkar
Microtus
ArtMicrotus rossiaemeridionalis
Vetenskapligt namn
§ Microtus rossiaemeridionalis
AuktorOgnev, 1924
Synonymer
Microtus epiroticus Ondrias, 1966
Microtus levis Miller, 1908
Microtus subarvalis Meyer, Orlov & Skholl, 1972[1]
Hitta fler artiklar om djur med

Rysk fältsork (Microtus rossiaemeridionalis)[2][3][4] är en däggdjursart som beskrevs av Sergej Ognev 1924. Den ingår i släktet åkersorkar och familjen hamsterartade gnagare.[5][6] Inga underarter finns listade.[5]

Beskrivning

En 9 till 13 cm lång sork (svansen ej inräknad) med en svanslängd på 3,3 till 5,5 cm och en vikt mellan 21 och 58 g.[7] Ovansidan är gråbrun, undersidan ljusare. Hanarna är något större än honorna.[8] Arten är svår att skilja från fältsorken (Microtus arvalis) och liknande åkersorkar; liksom dessa har den en cylindrisk kropp och små öron och ögon.[7]

Ekologi

Den ryska fältsorken förekommer i flera habitat som ängar, jordbruksmark, gles skog,[1] buskage, hög och tät örtvegetation samt (främst i södra delarna av utbredningsområdet[1]) längs floder och i vassruggar kring sjöar.[7] Den är främst en låglandsart, men kan gå upp så mycket som 2 500 m i bergen.[1]

Fortplantning

Trots att den inte är fullvuxen förrän vid omkring 100 dagars ålder blir arten könsmogen mycket tidigt, honorna vid omkring 17 dagars ålder, hanarna runt 35 dagar. Efter en dräktighet på 20 till 21 dagar föder honan 5 till 6 ungar med en vikt på drygt 2 g. Modern är parningsvillig några timmar efter födseln, och kan få upptill 4 kullar per parningssäsong.[8]

Utbredning

Utbredningsområdet omfattar östra och sydöstra Europa från södra Finland i norr och Grekland i söder österut via Turkiet och Ryssland till Bajkalsjön. [1] Arten har dessutom införts till Svalbard någon gång mellan 1920 och 1960 (det år den upptäcktes). Den betraktades först som fältsork och identifierades inte korrekt förrän 1990 när DNA-teknik var tillgänglig. Man tror att de första individerna kom från Leningradområdet (idag Sankt Petersburg) med höfodersändningar till den ryska gruvkolonin i Grumantbyen.[8]

Status

IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Populationen är stabil, arten är vanligt förekommande, och inga större hot är kända.[1]

Källor

  1. ^ [a b c d e f] Zagorodnyuk, I., Henttonen, H., Amori, G., Hutterer, R., Kryštufek, B., Yigit, N., Mitsain, G. & Palomo, L.J. 2008 Microtus levis Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 26 juli 2014.
  2. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
  3. ^ (1998) , website, Mammal Species of the World
  4. ^ Wilson, Don E., and F. Russell Cole (2000) , Common Names of Mammals of the World
  5. ^ [a b] Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A., Didžiulis V. (red.) (2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/search/all/key/microtus+rossiaemeridionalis/match/1. Läst 16 juli 2014. 
  6. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  7. ^ [a b c] S. Aulangnier, P. Haffner, A.J. Mitchell-Jones, F. Moutou & J. Zima (2008). Mammals of Europe, North Africa and the Middle East. London: A&C Black Publishers. sid. 200, 202–203. ISBN 978-1-4081-1399-8 
  8. ^ [a b c] Eva Fuglei. ”Østmarkmus (Microtus rossiaemeridionalis)” (på norska (bokmål)). Norsk Polarinstitutt. http://www.npolar.no/no/arter/ostmarkmus.html. Läst 26 juli 2014. 

Externa länkar