Sandödla

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sandödla
Status i världen: Livskraftig (lc)
Status i Sverige: Sårbar[1]
Lacerta agilis female.JPG
Hona.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
UnderklassDiapsider
Diapsida
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
UnderordningÖdlor
Lacertilia
FamiljEgentliga ödlor
Lacertidae
SläkteHalsbandsödlor
Lacerta
ArtSandödla
L. agilis
Vetenskapligt namn
§ Lacerta agilis
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Lacerta agilis range Map cutted.png
Juvenil sandödla.
Juvenil sandödla.
Hitta fler artiklar om djur med

Sandödla (Lacerta agilis) är en äggläggande ödla av släktet halsbandsödlor (Lacerta), som föredrar öppna landskapstyper med lägre vegetation. Den förekommer i de tempererade delarna av palearktis, från mellersta och södra Europa, till Sibirien i öster och mellersta Sverige i norr. Det lever av små ryggradslösa djur som insekter.

Hanen känns igen på den gröna färgen - de flesta europeiska ödlor har en övervägande brun färg. Sandödlan är en medelstor art med en mer robust kropp och större huvud än närbesläktade arter.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Hane.

Sandödlan skiljer sig från den i Skandinavien vanligare skogsödlan genom att den har gomtänder. Sandödlan blir även upp till 28 centimeter lång, i Norden dock som mest 23 cm, och är alltså betydligt större än skogsödlan. Den har fyra små fjällplåtar mellan näsborren och ögat. Grundfärgen är gråbrun eller grön, ofta med längsgående rader av svarta fläckar. Längs ryggen har den ett band med små fjäll, klart mindre än övriga fjäll på ryggen. På buken är hannen ljust grönaktig, medan honan där är vitaktig. Under parningstiden blir hanens sidor intensivt gröna.[2]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Sandödlan förekommer från mellersta och södra Europa, till Sibirien i öster. I Skandinavien förekommer den naturligt så långt norr ut som till Dalarna och trakten av Gävle i Sverige.[2] Den förekommer inte i Norge och i Finland betraktas den som en "invasiv art av nationell betydelse". Där har den observerats i södra och mellersta delarna av landet, upp till Norra Österbotten.[3]

Sandödlan är tillsammans med skogsödla och kopparödla de enda ödlor som naturligt förekommer i Skandinavien.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Ett par under parning.

Arten föredrar varma sydsluttningar i sand- och grustäkter, men kan även förekomma på jordbankar som järnvägsvallar och kraftledningsgator, samt i skogsbryn, på sandstränder och hedartade marker.[1]

Födan består främst av ryggradslösa djur som gräshoppor, skalbaggar, fjärilslarver och spindlar. Det händer att den även äter individer av sin egen art.[1][2]

Sandödlan kan bli upp till 19 år gammal.[1]

Den är äggläggande och lägger 5–12 mjukskaliga, avlånga ägg i en håla som honan har grävt i sandig jord. Efter äggläggningen täcker hon över äggen och låter sandens värme ruva äggen. De kläcks efter 70–80 dygn beroende på temperatur.[1][2]

Bland predatorer kan nämnas fåglar som hägrar och fasaner, däggdjur som grävling och tamkatt samt hasselsnok. Sandödlan kan släppa svansen om den känner sig hotad. Då svansen rör sig ett tag efter att den lossnat kan den tjäna som lockbete för en predator.[2] Svansen växer sedan ut igen.[4]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Sven-Åke Berglind (1995, 2006, 2015). Lacerta agilis Sandödla”. Artdatabanken. http://artfakta.artdatabanken.se/taxon/100070. Läst 27 april 2018. 
  2. ^ [a b c d e] Fog, Kåre; Schmedes, Adam; Rosenørn de Lasson, Dorthe (2001) [1997] (på danska). Nordens padder og krybdyr. København: G.E.C. Gads Forlag. sid. 271-280. ISBN 87-12-02982-3 
  3. ^ Markus Piha (2010). ”sandödla Lacerta agilis. Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.201133. Läst 27 april 2018. 
  4. ^ lacertider, Nationalencyklopedin, CD-upplagan (2000), Bokförlaget Bra Böcker. ISBN 91-71337-47-4