Sankta Klara kloster

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För Sankta Klaras kloster i Kroatien, se Sankta Klaras kloster, Dubrovnik.
Klara kloster avbildat på Blodbadsplanschen 1524

Sankta Klara kloster var ett medeltida svenskt katolskt nunnekloster inom Sankta Klaras orden som låg där S:ta Klara kyrka i Stockholm idag ligger. Det var verksamt från 1289 till 1527. Det var ett av Stockholms tre kloster före reformationen, och det enda nunneklostret.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Grundande[redigera | redigera wikitext]

Klostret grundades 1289 och uppkallades efter Klara av Assisi. Kung Magnus Ladulås beslutade i början av 1280-talet att grunda klostret. Genom Magnus Ladulås generösa donationer fick nunneklostret tillgång till mark långt utanför stadens gränser (Stadsholmen). Han donerade 1286 den mark där klostret skulle ligga, och 1288 flera gårdar som skulle utgöra dess inkomst, däribland Rörstrand, Karlberg samt Djurgården med tillhörande fisken. Han lät också lägga om vägen till Uppsala för att den inte skulle störa klostret.

Vid grundandet 1289 lät Magnus Ladulås placera sin sexåriga dotter, Rikissa Magnusdotter av Sverige i klostret, där hon senare (1335) skulle komma att bli dess abbedissa; hon regerade till åtminstone 1347. Man känner allt som allt till namnet på 20 av Klara klosters abbedissor, och Rikissa var den tredje i ordningen. År 1376 inträdde Ingeborg Nilsdotter (Vasa), dotter till Nils Kettilsson (Vasa), i klostret, och var möjligen abbedissa år 1408 [1] En annan känd medlem av klostret var Ingeborg Knutsdotter (Aspenäsätten), tidigare gift med prins Erik Valdemarsson, som inträdde i orden 1333.

Verksamhetstid[redigera | redigera wikitext]

Klara kloster var vid sitt grundande ett av Sveriges rikaste kloster och mottog större donationer än något annat kloster. Klara befann sig i början ofta i konflikt med Stockholms gråmunkar om norra malmens sand och lera, som användes till murbruk åt båda klostren. De som bosatte sig i hus på klostrets mark fick stadsprivilegier som borgare. Medlemmarna i Klara Kloster fick aldrig visa sig utanför klostrets gallergrindar, och klostrets omfattande affärsverksamhet sköttes utåt av sysslomannen, som valts av abbedissan och agerade med hennes fullmakt.[2] Nunnorna i Klara kloster hade ett samarbete med munkarna på Gråmunkeholmen, som fungerade som deras biktfäder och hade uppsikt över deras kloster.[2] Enligt en gammal sägen ska det ha funnits en hemlig gång mellan dessa två kloster.

Kung Magnus Eriksson tillerkände Klara frälserätt åt klostrets ombud och tog 1347 klostret under sitt personliga beskydd och förbjöd fogdarna att kränka dess frälserätt. 1358 befriades klostret från alla former av skatt, även vid de tillfällen då allmän beskattning utfärdades. 1366 tillerkändes även klostrets underlydande detta privilegium. År 1365 klagade abbedissan Kristina hos monarken att hans fogdar och riddare och väpnare mot klostret och dess egendomar for fram "såsom glupande ulfvar bland menlösa lamm", vilket ledde till att kungen 1365 förordnade marsken Karl Ulfsson till Tofta till klostrets ombud och beskyddare och försvara dess privilegier.

Klara kloster hade stort anseende. 1300-talets beskrivs som klostrets storhetstid: det mottog en stor mängd donationer och fungerade som ett högadelns jungfrustift.[2] Klostret bedrev åtminstone fram till 1450 en utlångsverksamhet mot pant.[2] År 1495 förberedde Sten Sture d. ä. ett krigståg mot ryssarna i Finland. Ärkebiskop Jakob Ulfsson anhöll att medföra det i Uppsala förvarade Sankt Eriks banér, vilket då fördes från Uppsala och nedsattes i Klara klosterkyrka under stora högtidligheter. Det var också i Klara klosterkyrka som kung Hans avlade sin kungaed 1497 innan Stockholm överlämnades till honom.

Åren 1406 och 1446 eldhärjades klostret. Under 1400-talet tycks klostret ha drabbats av allt sämre ekonomi, och efter branden 1446 ska klostret aldrig riktigt ha återhämtat sig fullständigt. Efter 1450 utgjordes dess medlemmar mer och mer av personer från Stockholm med borgerlig bakgrund, vilket gjorde att inga fler jordegendomar donerades.[2] Klostret upphörde med sin utlångsverksamhet och även med att byta till sig och köpa egendomar under 1400-talet.[2] Klostret stod ofta i närheten av politiska strider. 1457 brann Norrmalm och Södermalm, 1471 utspelade sig Slaget vid Brunkeberg i dess närhet, tjugo år senare brändes Norrmalm av kung Hans och 1502 brändes Norrmalm av Stockholm stad i väntan på kung Hans.[2] År 1508 befann sig klostret i så dåligt skick och var så fattigt att abbedissan vädjade till stadens borgerskap om ekonomiskt bistånd. Ärkebiskopen förklarade inför Stockholm stad att nunnorna skulle be förböner för alla som gav dem bidrag. Hjälpen tycks inte ha varit tillräcklig, eftersom abbedissan ansökte om hjälp hos påven, som gav klostret avlatsprivilegier och utlovade syndaförlåtelse åt dem som gav bidrag till klostret. 1515 brann klostret återigen, och 1521 var trupper förlagda omkring klostret. År 1523 tvingades klostret av ekonomiska skäl avskeda sin biktfader Mårten Johansson, emedan nunnorna "voro stadda i så dråplig nöd och lifsfara, att de ej kunde värja och försvara hans eller sitt eget lif och hälsa".

Under Befrielsekriget mot Danmark, utsattes det då danskstyrda Stockholm för en belägring av svenskarna. Under belägringen erbjöd enligt legenden Klaraklostrets abbedissa, Anna Reinholdsdotter Leuhusen, stadsbor som var fiender till Kalmarunionen en väg ut ur staden genom klostret, men i stället signalerade hon till danskarna, och utlämnade flyktingarna till den danska stadsstyrelsen för att avrättas.[3]

Upplösning[redigera | redigera wikitext]

Klara kloster upplöstes till en del på grund av Leuhusens roll under kriget. Vid Västerås riksdag 1527 beslöts att "klostren, som lågo på malmen utanför Stockholm, dem till stort men, som i staden bo, när fejd är, och fienden till skydd, måtte nedbrytas och teglet användas till stadsmurarna samt bostäder till nunnornas behof anskaffas i -staden, där de kunde vistas och hålla sin gudstjänst dock utan att tvingas därtill".

Klostret revs vid Gustav Vasas reduktion 1527 och stenarna användes till att förstärka stadens försvarsmurar, däribland förmodligen Birger jarls torn. Nunnorna fick nu ge sig av, gifta sig eller stanna kvar i sin orden. Efter att ha fördrivit Gråbröderna från Riddarholmen lät han nunnorna från Klara flytta in i deras klosterbyggnad. Då denna byggnad gjordes om till ett hospital 1531 ålades alla nunnor som inte själva var gamla och sjuka att arbeta som sjukvårdare. Nunnorna levde kvar i Gråmunkeklostret ända fram till Johan III:s tid, och upprätthöll fortsatt sin egen ordning under en abbedissa. De omnämns sista gången under år 1573.

En av de sista nunnorna i Klara kloster, Edelina, lär ha dött på Danviks hospital år 1573.[4] Av stenen från det rivna klostret byggdes Birger Jarls torn. Åren 1909-1910 blev klostret utgrävt för första gången.

Klara kloster har gett namn åt Klarakvarteren.

Föreståndare[redigera | redigera wikitext]

Tjugo av abbedissorna i Klara kloster är kända. Dess sista abbedissa i lokalen var Elin Thomasdotter, men nunnorna fortfor att organisera sig på samma sätt och ha en abbedissa även vid sin flytt till en ny byggnad efter klostrets upplösning 1527, åtminstone fram till år 1573.

  1. Ingeborg Thörnesdotter (Hjorthorn) (1314) [5] [6]
  2. Gertrud (1322)
  3. Helvig (1335)
  4. Rikissa Magnusdotter (cirka 1336-1348)
  5. Gertrud (1355) [7]
  6. Brita (cirka 1364-1366) [8]
  7. Kristina (1372) [9]
  8. Märta Nilsdotter (1387) [10]
  9. Ingeborg, möjligen identisk med Ingeborg Nilsdotter (Vasa), (1408) [11]
  10. Birgitta Magnusdotter (cirka 1430-1440) [12]
  11. Ramfrid Petri (1480)
  12. Anna Reinholdsdotter Leuhusen (cirka 1508-1525)
  13. Elin Thomasdotter (cirka 1525-1527) [13]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Äldre svenska frälsesläkter, vol II:1 s 103-4.
  2. ^ [a b c d e f g] Torbrand, Dagny (1968). Klara kloster i Stockholm: ett exempel på agrar stordrift under medeltiden. Meddelanden från Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet, 0585-3508; B 15. Stockholm: Kulturgeografiska inst., Stockholms univ. Libris 9611152
  3. ^ Stålberg 1864, sid 232
  4. ^ Stålberg 1864, sid 119
  5. ^ se SDHK-nr: 2618
  6. ^ se även SDHK-nr: 2861
  7. ^ se SDHK-nr: 3037
  8. ^ se SDHK-nr: 8851
  9. ^ se SDHK-nr: 9891
  10. ^ se SDHK-nr: 13324
  11. ^ se SDHK-nr: 17101 och SDHK-nr: 10865
  12. ^ se SDHK-nr: 25326 och SDHK-nr: 17600
  13. ^ se SDHK-nr: 38655

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • Bild på de så kallade "Danvikstavlorna". Tavlorna finns idag på Historiska museet En av de berömda Danvikstavlorna som ursprungligen hängde i Klara kloster där Klara kyrka står idag. De har suttit på ett flandriskt altarskåp som gått förlorat. Efter klostrets nedläggande på 1520-talets slut flyttades de till Danvikens hospital, vilket gett dem deras namn. Från vänster S: ta Clara, hennes mor Ortulana och systern Agnes i en klosterträdgård.
    Clara föddes liksom Franciskus i Assisi, Italien och var djupt inspirerad av densamme. Hon grundade francisikanerordens kvinnliga del Klarissorna vars kloster i Stockholm uppfördes 1289. Detta kom att bli ett av de största godsägarna i Uppland under medeltiden, men samtidigt det första som nedlades vid reformationen. Teglet användes till byggandet av Birger Jarls torn på Riddarholmen.
    På andra sidan av Danvikstavlan finns jungfru Maria i strålkrans.