Dominikanorden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel är en del i serien

Korset på Heliga gravens kyrka i den kristna delen av Jerusalem. Många kristna anser att det är platsen där Jesus korsfästes.

 
Jesus Kristus
Jesu liv enligt Nya testamentet · Uppståndelsen · Påsk
Grundande
Kyrka · Apostlarna · Guds rike · Evangelium · Tidsaxel · Paulus · Petrus
Bibeln
Gamla Testamentet · Nya Testamentet ·
Kanon · Apokryferna
Teologi
Frälsning · Dop · Treenighetsläran · Fadern · Sonen · Den Helige Ande · Teologihistoria · Mariologi · Apologetik
Historia och traditioner
Kyrkofäderna · Konstantin · Koncilier · Trosbekännelserna · Mission · Stora schismen 1054 · Korståg · Reformationen · Motreformationen
Riktningar
Allmänt
Predikan · Bön · Ekumenik · Musik · Konst · Liturgi och riter · Kalender · Symboler
P christianity.svg Kristendomsportalen

Dominikanorden är en katolsk orden instiftad 1215 i Toulouse av den unge spanske prästen (Domingo de Guzman) (Dominicus). Ordens formella latinska namn är Ordo (fratrum) praedicatorum (Predikarorden), förkortat OP. Ordens motto är Laudare, Benedicere, Prædicare (Lovprisa, Välsigna, Predika). Den antog augustinregeln 1216 och fick samma år stadfästelse av påven Honorius III. Till augustinregeln lägger Dominikanorden egna konstitutioner.

Som en följd av katarernas framgångar inrättade påven Innocentius III inkvisitionen, för vilken den nybildade Dominikanorden tillsammans med Franciskanorden fick ansvaret. Den senare orden deltog dock inte i någon större utsträckning. Dominikanerna, på latin Dominicani, fick genom en ikonografiskt produktiv ordlek smeknamnet Domini canes, "Herrens hundar".

Dominikanordens munkar och nunnor bär vita dräkter.

Dominikanorden i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Inom katolska kyrkan finns i Sverige två grenar av dominikansystrar, Dominikansystrarna CRSD i Stockholm med två kommuniteter och Dominikansystrarna SMdT i Rögle utanför Lund, samt ett manligt konvent, Sankta Maria Magdalena konvent i Lund. Det finns också två grupper med lekmannadominikaner verksamma i Stockholm och Lund.

Dominikanerna och inkvisitionen[redigera | redigera wikitext]

Dominikanerna byggde upp inkvisitionen under Albigenserkriget (katarerna kallades för albigenser i södra Frankrike). Katarernas lära var strängt dualistisk, och de avvisade därför de katolska ceremonierna och riterna som materialistiska och som skadliga för själen. Den inre kretsen bestod av perfecti (latin = "fullkomliga"). Dessa var oftast äldre medlemmar som levde i fullständig celibat och obeveklig självförsakelse. Det fanns en yttre krets av credentes (latin = "troende") som såg till att de överlevde, eller som vårdade dem medan de svälte sig till döds. Katarerna hade en enda ceremoni som kallades consolamentum (latin = "tröst"). Den bestod av en rad böner varigenom någon upptogs i kretsen av perfecti. Ofta skedde detta på dödsbädden, och tack vare vården från credentes var det förmodligen en lindrigare och snabbare död än många i deras samtid kunde hoppas på. Dominikanorden tillkom samtidigt som massmorden på Albigenserna i Languedoc södra Frankrike 1209-1244, då tusentals brändes levande, ibland hundratals åt gången på stora bål.[1][2]

Dominikanorden skapade i samband med denna "religiösa rensning" det som nu är känt som inkvisitionen, med det uttalade syftet att upprätthålla den romersk-katolska kyrkans behov av kontroll över kättare som trotsade Rom.[3] På kort tid byggdes en hänsysynslöst effektiv organisation. Med hjälp av de tusentals förhör, som alltid innefattade tortyr, byggde dominikanerna på 1200-talet upp en institutionell minnesbank med ett mycket omfattande arkiv över alla som angavs under förhören och "bekännelserna". Trots ett till synes imponerande resultat var det bara en mindre grupp inom dominikanorden som var inblandade i inkvisitionen.

Inkvisitionen var 1200-talets underrättelsetjänst och den största och mest effektiva som den mänskliga historien dittills skådat. Deras databas blev samtidigt en maktfaktor inom den katolska kyrkan; namn på munkar från andra ordnar och andra medtroende kunde mycket väl finnas i deras arkiv, vilket medförde att ingen kunde känna sig säker.[3][4] Dominikanerna dominerade fortfarande inkvisitionen när Tempelriddarorden utrotades i slutet av 1200-talet och hundratals franciskanmunkar kastades på bålet i början av 1300-talet.[5][6]

Liksom franciskanerna var dominikanerna inte bundna till kloster utan till större provinser, vilket gav dem stor rörelsefrihet. Klostren kallades egentligen för konvent. De kunde färdas från konvent till konvent och stanna för den tid de behövde för att samla in information till inkvisitionens arkiv.

Karakteristik[redigera | redigera wikitext]

Ruinerna efter Sankta Ingrids kloster i Skänninge

Dominikanorden är en katolsk s.k. tiggarorden (vandrande munkar), liksom franciskanorden. Medlemmarna kallas ibland svartbröder eller svartmunkar, till skillnad från franciskanerna som kallas gråbröder eller gråmunkar, då de hade olika färg på sina kåpor.

Svartmunkar är dock en missvisande beteckning, eftersom dominikanorden inte var eller är en munkorden, utan ett kyrkligt samfund vars mål är att utbreda den kristna tron, främst genom predikan (därav namnet). En predikarebroder kan när som helst flyttas från ett ordenshus till ett annat efter behov.

Under 1200-talet anlades dominikankonvent runtom i Europas städer, också i Norden. Ett stort värde lades på studier och vetenskaplig utbildning, och dominikanerna fick en stark ställning vid de nya universiteten runt om i Europa. Dominikanernas främsta teologer var Albertus Magnus och Thomas av Aquino. Dominikanska teologer (Chenu, Yves Congar) spelade en betydande roll under Andra vatikankonciliet.

Till Norden kom dominikanerna redan år 1222 när de grundade ett konvent i Lund, därefter fram till och med år 1300 öppnades det konvent i Visby (1228), Ribe (1228), Nidaros (1234)*, Roskilde (1234)*, Skänninge (1237), Sigtuna (1237), Skara (1239), danska Viborg (1239), Århus (1239), Odense (1239), Slesvig (1239), Oslo (1240)*, Lödöse (1243), Åhus (1243), Kalmar (1243), Bergen (cirka 1244), Västerås (1244), Reval (1248), Åbo (1248), Vordingborg (1253), Haderslev (1254)*, Halmstad (1264)*, S. Agnes Roskilde (1264), Strängnäs (1268), Helsingborg (1275), Holbæk (1275), S. Martin Skänninge (1281), Næstved (1291)* och S. Johannes döp (1300).

Vordingborgs konvent är troligtvis nedlagt före år 1291 och flyttat till Næstved,*) Första omnämnandet i källorna. Dagens dominikankonvent i Lund grundades 1947.[7]

Orden missionerade flitigt i de nyupptäckta världsdelarna Amerika och Australien.

Kända dominikaner[redigera | redigera wikitext]

Brödrakonvent i Sverige under medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Systrakonvent i Sverige under medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Dureau, Jean; Den helige Dominikus. Petrus de Daciaförlaget, Stockholm 1969.
  • Hertz, Anselm; Dominikus och dominikanerna, Cavefors, Zürich 1982. ISBN 91-7732-002-6.
  • Kihlström, Bengt Ingvar; Dominikanska Perspektiv, Verbum, Stockholm 1976.
  • Thomell, Kerstin; Dominikus enligt de äldsta källorna : en levnadsteckning. Katolska Bokförlaget, Uppsala 1983. ISBN 91-85530-52-2.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ O'Shea, Stephen (2000)The Perfect Heresey. London.
  2. ^ Wakefield, Walter I. (1974) Heresey, Crusade and Inquisition in Southern France 1100-1250. London
  3. ^ [a b] Ibid, s 216.
  4. ^ Lea, Henry Charles (1888) A History of the Inquisition of the Middle Ages, Vol 3. New York: Harper Brothers.
  5. ^ Ibid.
  6. ^ Baigent, Michael & Leigh, Richard (2000) The Inquisition. London: Penguin Books Ltd
  7. ^ Bröderna mitt i staden, dominikan.nu, läst 2013-06-10