Santa Caterina da Siena a Magnanapoli

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ej att förväxla med Santa Caterina da Siena a Via Giulia.
Santa Caterina da Siena a Magnanapoli
Kyrka
Exteriören vid Largo Magnanapoli.Till höger Torre delle Milizie.
Exteriören vid Largo Magnanapoli.
Till höger Torre delle Milizie.
Land Italien Italien
Län Lazio
Ort Rom
Trossamfund Romersk-katolska kyrkan
Stift Roms stift
Församling Santi XII Apostoli
Plats Largo Magnanapoli
Invigd 23 september 1640
Interiören.
Interiören.
Webbplats: Ordinariato Militare per l'Italia – Santa Caterina a Magnanapoli

Santa Caterina da Siena a Magnanapoli är en kyrkobyggnad Rom, helgad åt den heliga Katarina av Siena. Kyrkan är belägen vid Largo Magnanapoli i Rione Monti och tillhör församlingen Santi XII Apostoli.[1]

Kyrkans tillnamn (cognome) ”Magnanapoli” är en etymologisk förvrängning av Balnea Pauli, ”Paulus bad”, en badanläggning som var belägen i området.[2][3]

Kyrkans historia[redigera | redigera wikitext]

Ett dominikankloster och en kyrka uppfördes på platsen omkring år 1575. I slutet av 1620-talet företogs en ombyggnad av kyrkan under ledning av arkitekten Giovanni Battista Soria. Kyrkan konsekrerades år 1640.[4] Under fasadens dubbeltrappa är Cripta dei Caduti belägen.[5] Denna krypta är tillägnad de italienska soldater, vilka stupade i första och andra världskriget. Altaret har ett bronskrucifix, utfört av Romano Romanelli.[6]

Interiör[redigera | redigera wikitext]

Långhusets takfresk är ett verk av Luigi Garzi och framställer Den heliga Katarinas förhärligande.

Över högaltaret har Melchiorre Cafà utfört högreliefen Den heliga Katarinas förhärligande. Denna flankeras av Pietro Braccis bägge högreliefer, vilka föreställer Den heliga Agnes av Montepulciano och Den heliga Rosa av Lima. Högaltarets tabernakel är utfört i agat, lapis lazuli och förgylld brons av Carlo Marchionni år 1787.[7][8]

Kyrkan har sex sidokapell, tre på var sida.

Höger sida[redigera | redigera wikitext]

Cappella di Santa Maria Maddalena

Första sidokapellet på höger hand är invigt åt den heliga Maria Magdalena. Benedetto Lutis altarmålning framställer Den heliga Maria Magdalenas kommunion.[9]

Cappella dei Ognissanti

Det andra kapellet är invigt åt Alla helgon och har Luigi Garzis målning Jungfru Maria uppenbarar sig för den heliga Katarina av Siena.[10]

Cappella di San Domenico

Det tredje kapellet, invigt åt den helige Dominicus, har bland annat målningen Den helige Dominicus uppväcker ett barn, utförd av Biagio Puccini.[11]

Vänster sida[redigera | redigera wikitext]

Cappella di San Nicola di Bari

Första sidokapellet på vänster hand är invigt åt den helige Nikolaus av Bari. Altarmålningen visar Den helige Nikolaus uppenbarelse av Pietro Nelli.[12]

Cappella dei Santi Arcangeli

Kapellet är invigt åt de tre ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafael. Altarmålningen utgörs av Giuseppe Passeris De tre Ärkeänglarna.[13]

Cappella della Madonna del Rosario

Det tredje kapellet till vänster är invigt åt Vår Fru av Rosenkransen. Altarmålningen Vår Fru av Rosenkransen är ett verk av Giuseppe Passeri. På kapellets bägge sidoväggar återfinns gravmonumenten över Giuseppe Bonanni och Virginia Primi, utförda av Giuliano Finelli.[14][15] I kapellet finns även fresker, vilka bland annat framställer Bebådelsen och Jungfru Marie himmelsfärd.[16]

I korridoren, som leder från kyrkorummet till sakristian, bevaras två fresker från slutet av 1400-talet: Den heliga Birgitta och Den heliga Katarina av Alexandria.[17]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Chiesa rettoria Santa Caterina da Siena a Magnanapoli” (på italienska). Vicariatus Urbis. Diocesi di Roma. Arkiverad från originalet den 10 januari 2018. https://archive.is/20180110201913/http://www.vicariatusurbis.org/?page_id=188&ID=857. Läst 10 januari 2018. 
  2. ^ Armellini 1891, s. 177
  3. ^ ”Largo Magnanapoli”. Roma Segreta. 2 maj 2013. https://www.romasegreta.it/monti/largo-magnanapoli.html. Läst 10 januari 2018. 
  4. ^ Blunt 1992, s. 53
  5. ^ Rendina 2000, s. 60
  6. ^ Ausenda 2002, s. 185
  7. ^ Mocci 1999, s. 11–12
  8. ^ Ausenda 2002, s. 186
  9. ^ Mocci 1999, s. 9–10
  10. ^ Mocci 1999, s. 10
  11. ^ Mocci 1999, s. 10–11
  12. ^ Mocci 1999, s. 13–14
  13. ^ Mocci 1999, s. 13
  14. ^ Santa Maria, Paola (1997). ”FINELLI, Giuliano”. Dizionario Biografico degli Italiani – Volume 48. Treccani. http://www.treccani.it/enciclopedia/giuliano-finelli_%28Dizionario-Biografico%29/. Läst 10 januari 2018. 
  15. ^ Montagu 2008, s. 60
  16. ^ Mocci 1999, s. 12–13
  17. ^ Mocci 1999, s. 14

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]