Akvarell

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En konstnär i Dolceacqua, Italien arbetar med en akvarellmålning.
Akvarellfärger
En ung hare, akvarell av Albrecht Dürer 1502

Akvarell är en målningsteknik där färgen läggs på i transparenta skikt på ett tjockt, lätt sugande papper. Papper av högsta kvalitet är syrafritt och framställt av bomullslump. Det kan variera kraftigt i olika vithetstoner och tjocklek. Ytans ytstruktur kallas gräng och finns av flera slag.

Akvarellpapper kan levereras i block med limmade kanter runt om, så att papperet håller sig slätt, när det blir fuktigt av färgen. Lösa papper kan prepareras genom att fukta igenom det ordentligt med rent vatten och sen klistra/tejpa upp det på en styv skiva. När papperet torkat har inbyggda spänningar utjämnats, och det bubblar sig mindre, när akvarellfärgen läggs på.

Akvarell målas ofta med en tjock pensel som kan hålla mycket vätska, samtidigt som den kan formas till en mycket fin spets. Den finaste kvaliteten görs av mårdhår eller sobelhår. Mycket smala linjer kan göras med hjälp av tunna spetsiga penslar eller dragstift, som egentligen är avsedda för tuschritning. Gamla tiders stålpennor för bläck duger också för detta ändamål.

Många tekniker kombineras ofta i en och samma bild.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Akvarellmålning hör, enligt vissa, till de svårare målningsteknikerna.

Målaren, "akvarellisten", använder papperets vithet för att ge färgerna högsta lyskraft. Man vill i akvarellen få fram en dialog med papperet, man får alltså inte täcka pappret till den grad att man inte kan skönja det under. Typiskt för akvarellmålning är att man inte målar vitt. Vita partier fås genom att man lämnar det vita papperet omålat. Vill man måla ljusa toner använder man sparsamt med färgpigment i vattenlösningen, och då lyser papperets färg lättare igenom.

Vid akvarellmålning måste man ha en noggrann plan, antingen med en skiss eller genomtänkt inre bild. Det är svårt att ändra på något redan målat. Papprets yta kan bli förstörd, och måla över fungerar inte så bra, eftersom akvarellfärgen är transparent.

Vid akvarellmålning ska man alltid börja med de ljusaste delarna i motivet, och därefter successivt söka sig mot allt mörkare nyanser. Ljusa detaljer mot en mörk bakgrund kan inte läggas till i efterhand utan måste sparas ut.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Kineserna var först med att använda akvarellmetoden, de använder rispapper och teknisk träffsäkerhet. Akvarellmålning förekommer dock i Egypten några århundraden före Kristus och uppstod här oberoende av den kinesiska traditionen. Från egyptierna spred sig tekniken till etruskerna.

Vattenfärg användes i sin tidiga västerländska barndom för att ersätta dyrare färger som tempera och oljefärg, den var även lättare att arbeta med i miniatyrmåleriet. Man målade så att det skulle likna oljefärg. Det var också vanligt att akvarell användes för färgläggning av såväl teckningar som grafiska tryck, det var vanligt ända fram till färglitografins genombrott på 1800-talet.

Under 1600-talet utvecklades akvarellmåleriet i Nederländerna av konstnärer som Roelandt Savery, Adriaen van Ostade och Anthonis van Dyck. Under 1700-talet kom akvarelltekniken på modet, och i Frankrike företräddes tekniken av konstnärer som Charles-Joseph Natoire, Gabriel de Saint Auban och Hubert Robert. Den moderna akvarellmålningstekniken fick sitt genombrott i England med konstnärer som Paul Sandby och William Turner.[1].

I Sverige har Arne Isacsson och hans flera böcker om akvarellteknik[2] bidragit mycket till akvarellteknikens spridning.

Färger och effekter[redigera | redigera wikitext]

Akvarellmålning bygger på det subtraktiva färgsystemet. Med hjälp av grundfärgerna blågrönt, violett och gult filtrerar man bort olika delar av det ljus som papperet belyses med. Det man ser på en akvarellmålning är alltså papperets färg så som det ser ut i rådande belysning, minus det som filtreras bort av de transparenta akvarellfärgerna. Filtreringen sker sålunda i två steg: dels av det yttre ljus som målningen belyses med, och sedan ännu en gång av det ljus som återkastats av papperet.

På engelska kallas dessa grundfärger cyan, magenta och yellow, förkortat till CMY. Genom blandning av dessa färger i olika proportioner kan man skapa alla spektrums färger, tristimuluseffekten. Om man filtrerar bort allt med maximal mättnad på alla färgerna CMY tillsammans, skulle man i princip få svart (ingenting kommer tillbaka från papperet). I praktiken är det emellertid svårt att åstadkomma CMY med tillräcklig mättnad, varför man brukar kombinera med svart färg för "murriga" färger. Färgsystemet brukar då kallas CMYK.

Färger[redigera | redigera wikitext]

Akvarellfärg finns i två huvudtyper:

Akvarellfärg i bättre kvalitet saluförs i små fyrkantiga koppar av ungefär en sockerbits storlek. Ursprungligen var dessa koppar av porslin; numera vanligen av plast. Det förekommer även hälften så stora koppar, kallade halvkoppar. I handeln förekommer också akvarellfärger i pastaform i tub och flytande i flaska. Akvarellfärg finns i två kvaliteter:

  • Artistfärg som är tät och s.k. soläkta, den är dyr.
  • En billigare variant med visst avkall på diverse egenskaper. När denna används kan nyansförändringar uppstå vid långvarig solbelysning.

Vanlig vattenfärg i de runda kakor som oftast finns att tillgå, täcker ibland alltför bra, men det finns också kakor i "leksakskvalitet" (ofta i rektangulär form) med låg färgkraft.

Saltteknik[redigera | redigera wikitext]

Akvarellmålning med salt innebär att man först täcker stora ytor av hela papperet, eller t o m hela ytan, med en eller fler nyanser färg och låter det halvtorka. Därpå strör man ut ett antal korn av grovt salt (inte vanligt bordssalt), slumpmässigt eller ordnat i något mönster. Saltet suger då upp en del av den halvtorra färgen, varvid det underliggande papperets färg lättare lyser igenom. När det hela torkat fullständigt borstar man bort saltkornen, och resultatet är ett prickmönster.

Varianter och tillbehör[redigera | redigera wikitext]

En tub med vit färg, "Chinese white", finns ofta med i akvarellådan. Den används för att blanda med de andra färgerna, som då får ökad täckförmåga. Tubfärgen kan även användas som den är för att täcka över torra misslyckade partier i målningen, eller för att skapa mycket fina linjer i kompositionen.

Man kan även måla akvarell på färgat papper för att uppnå speciella effekter.

Målar man på ett täckande sätt med mycket tillsatt täckvitt kallas inte slutresultatet akvarell utan gouache.

En variant är att man först målar något med stora penseldrag i valfria färger, och låter det torka fullständigt. Därpå målar man över det hela med en kontrasterande färg och applicerar salt-tekniken på det nya skiktet.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet akvarell är en försvenskning av italienska ordet acquarello, som i sin tur är bildat av det latinska ordet aqua som betyder vatten. I dagligt tal kallas färgerna på svenska också för vattenfärg. Akvarell, jämte avledningar av ordet, är de mer fackmässiga termerna.

Den korrekta benämningen på målartekniken är egentligen akvarellmålning, då även en bild som är målad med akvarellfärg kallas akvarell.

Se även[redigera | redigera wikitext]


Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin, CD-utgåvan 2000
  2. ^ Akvarellteknik, Arne Isacsson, 2000.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]