Siden

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kvinnor iförda sidenklänningar
Klänning av rödgredelint siden.
Möbeltyg "Ax" i sidendamast, på K A Almgrens sidenväveri.

Siden är ett tyg av silke med ursprung från Kina. Sedan år 7000 f.Kr.[1] har siden framställts där, och kunskapen har spritts till Indien och Japan, främst via utvandrande kineser.[2] Tyget är ofta tunt och glansigt, men med förvånansvärd förmåga att värma, och mycket starkt.

Sidentyger[redigera | redigera wikitext]

Japanska kvinnor med sidentyg, bild av Katsushika Hokusai

Det finns många olika sorters sidenkvaliteter, bland annat dupion (thaisiden), mullbärssiden, tussahsiden, brokad, chiffong, crêpe (olika sorter), och chesse. Siden används främst till beklädnader, men också till möbeltyger och andra inredningsdetaljer.

  • Peau de soie (av franskans peau "hud", "skinn" och soie "silke", "siden") är ett mjukt sidenmaterial med matt yta.
  • Shantung tillverkas av vildsilke och har en något ojämn yta.

Konstsiden[redigera | redigera wikitext]

Förr kallade man konstfiber som viskos (rayon) för konstsiden/konstsilke. Numera kallas endast tyg vävt av silkestråd för siden.

Sidenindustrin i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige uppmuntrade man tidigt sidenindustrin för att tillverka eget siden i stället för att importera det till höga priser. Den äldsta sidenmanufakturen i Sverige var Uttenhoffs,[3] som fram till år 1740 drev silkesrederi, sidenväveri och trikåfabrik innan den lades ned av Margareta Toutin [4] och 1744 omvandlades till Stockholms största trikåväveri.[5]

Tiden från cirka 1750 fram till 1766 års överflödsförordning var sidenindustrins storhetstid i Sverige: 1746-50 fanns 260 aktiva sidenvävstolar i Sverige, för att 1761-65 ha ökat till 964, och 1762 fanns nära 2000 sidenarbetare i Stockholm vid 882 vävstolar.[5] Den svenska sidenindustrin var nästan uteslutande koncentrerad till Stockholm. Ett sällsynt undantag var Emerentia Jernfelts "fabrik för tryckning å siden och linne" i Kristinehamn, som dock endast var verksamt i cirka tio år (1752-1762).[5]

Ett av de mest betydande sidenväverierna vid denna tid var Fritz-Renats manufaktur. Advokatfiskalen Jonas Fritz grundade 1734 en manufaktur, som 1737-49 drevs av hans änka Elisabeth Fritz, som sysselsatte 65 vävare vid 24 vävstolar under uppsikt av en mästare i sidenvävargården eller Fritziska vävargården vid Surbrunnsgatan. Hon gifte 1739 om sig med Johan Gustaf Renat, varvid företaget bytte namn. Företaget köptes senare av Koschell & Conradi och drevs av Abraham Westman till 1790 och hans änka Anna Maria Westman till 1801: när sonen Peter Gustaf Westman tog över hade dock företaget knappt 18 anställda kvar.[5]

Överflödsförordningen 1766, där siden närmast förbjöds i kläder, innebar ett hårt slag mot den svenska sidenindustrin. Sidenföretagen krympte, och vid 1790-talet hade den svenska sidenindustrin förvandlats till en småverkstadsindustri.[5] Efter detta började dock sidenbranschen i Sverige återhämta sig, och 1833 grundades K A Almgrens sidenväveri.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Prehistoric silk found in Henan” (på engelska). Chinese Archaeology. http://www.kaogu.cn/en/News/New_discoveries/2016/1229/56642.html. Läst 4 januari 2017. 
  2. ^ Ramklint, Ulla Britta (2002). ”Tyget som smeker tillbaka”. Populär historia 2002:4,: sid. 30-35 : färgill.. 1102-0822. ISSN 1102-0822. http://www.popularhistoria.se/artiklar/tyget-som-smeker-tillbaka/.  Libris 10225655
  3. ^ “Sidenwäfweri synes wäl icke wara den slöjd, som, i wår werldsdel, bordt bland de första komma i fråga. Icke desto mindre fick en Holländare, Jakob van Utenhoven, den 14 Jan 1649, ej allenast privilegium på siden- och yllefärgeri samt sidenwäfweri, utan ock, jemte werkhus, 17,000 rd. till skänks, med löfte på flera tusen rd. lån, när det skulle behöfwas. Ytterligare blef det honom tillåtet, att hålla öppen bod med sina tillwerkningar, eftersom de handlande wille twinga honom, wid försäljningen, till ett ringa, nedsatt pris.” (Ur Stockholms Stads Historia från stadens anläggning till närwarande tid, utgiven av Nils LundequistZacharias Hæggströms förlag)
  4. ^ “Man har en berättelse, att Drottn. Christina låtit inrätta en silkesfabrik, i det, på Högbergsgatan å Södermalm, af ålder så kallade Silkeshuset, och låtit införskrifwa en Toutin, att förestå denna fabrik, samt att samma egendom skulle tillhöra hans afkommande, så länge fabriken underhölls. Rådman Collin, som war gift med en Toutin, skall, i sednare tid, fått detta willkor upphäfwet, hwarefter Silkeshuset blifwit försåldt, sedan inrättningen långt förut blifwit inställd och nedlaggd.” (Ur Stockholms Stads Historia från stadens anläggning till närwarande tid)
  5. ^ [a b c d e] Du Rietz, Anita, Kvinnors entreprenörskap: under 400 år, 1. uppl., Dialogos, Stockholm, 2013

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]