Singoalla (roman)
| Singoalla Roman | |
 | |
| Författare | Viktor Rydberg |
|---|---|
| Originaltitel | Singoalla : Romantisk sagodikt |
| Originalspråk | Svenska |
| Illustratör | Carl Larsson |
| Land |  Sverige |
| Genre | Skönlitteratur Historisk fiktion Romantik |
| Utgivningsår | 1857 |
| Huvudpersoner | Erland Månesköld Singoalla |
Singoalla är en historisk roman skriven 1857 av Viktor Rydberg. Handlingen kretsar kring kärleken mellan riddarsonen Erland Månesköld och den mystiska romska flickan Singoalla. Romanen publicerades först i göteborgskalendern Aurora, då med undertiteln Romantisk sagodikt. Den första bokupplagan utgavs 1865, då med ett omarbetat lyckligt slut istället för det ursprungliga olyckliga.[1]
Romanen uppgav även namnet till singoallablusen som är inspirerad av romska kläder.[2]
Handling
[redigera | redigera wikitext]Singoalla utspelas under 1340- och 1350-talen och handlar om förälskelsen mellan riddarsonen Erland och Singoalla, dottern till det kringvandrande folket romer som rastar några dagar nära slottet. Deras första möte är vid bäcken som går genom skogen som tillhör Erlands fars slott. Detta blir ett kort möte då Singoallas folk ska ge sig av igen samma kväll. Erland kan inte glömma Singoalla och när hennes folk ett år senare återvänder och ber Erlands far om att få slå upp sitt läger i hans skog då de ska stanna en vecka och vänta in en annan grupp så ser Erland sin chans att få träffa henne igen. Under denna vecka träffas de unga varje kväll och deras kärlek växer.
En kväll bestämmer de sig för att gifta sig endast genom ett heligt löfte till varandra men Singoallas trolovade Assim ser dem och berättar allt för hennes far. De nygifta går då och pratar med Singoallas far och det blir bestämt att Erland ska följa med då de ska vandra vidare samma natt. Vad de inte vet är att det kringvandrande folket stulit en hel del saker från klostret där Erland undervisats och när de kommit en bit på vägen så kommer Erlands folk ikapp dem för att ta tillbaka dessa saker. Assims mor har vid denna tidpunkt redan förgiftat Erland, med folket bakom sig, och låter munkarna välja mellan sakerna och Erland. Traktens folk väljer att ta med Erland hem igen medan det kringvandrande folket vandrar vidare. När Erland vaknar till liv igen så tror han att Singoalla varit med på det hela och börjar därför hata henne över allt annat. Han gifter sig med Helena som varit hans trolovade sedan barnsben och dessa får en son ihop. Vad han inte vet är att Singoalla blivit bortförd av sin far och att hon fått höra av Assim att Erland avlidit. Hon väljer då att leva ihop med Assim, men inte som man och hustru, då Assim följer henne som hennes slav.
| Ur kapitlet "Dagningen" |
| Hon hade smyckat sig til en avskedsfest. Hon var skönare i natt än den dag för tio år sedan, då Erland första gången såg henne vid skogsbäcken. Sällheten hade återgivit henne ungdomsfägringen, men förandligad och änglalik. Kärleken och offervilligheten, som genomträngde hennes väsen, hade gjort denna skönhet himmelsk i stället för jordisk. Den skulle överväldigat ögat som en uppenbarelse från en annan värld, om den ej tillika genomskimrats av ett något ur denna världen, men ur det outgrundligaste djupet i den - något av furuskogens sus och stjärnenattens mystik, något trolskt och natursymboliskt... |
Flera år senare återvänder hon med Assim och sin och Erlands son Sorgbarn. Hon har fått reda på att Erland fortfarande är i livet och bestämmer sig för att nästla in Sorgbarn i hans hem. Sorgbarn går därför till klostret och säger att han vill bli Erlands slav i hundra dagar och när dessa dagar gått så skulle klostret få tillbaka alla de saker som stulits ifrån dem tio år tidigare. Sorgbarn säger sig nämligen drömma sanndrömmar om var dessa saker gömts. Så blir det bestämt att Sorgbarn ska bo hos sin far som en slav och betjäna honom i hundra dagar. Efter en tid så börjar Sorgbarn att hypnotisera Erland i sömnen och på så vis föra honom till Singoalla. I denna hypnos så älskar Erland Singoalla och kallar Sorgbarn för hans son men med tiden hatar han Singoalla allt mer och avskyr Sorgbarn.
Det hela slutar med att Erland överlistar Sorgbarn och dödar honom i skogen. Han väljer däremot att låta Singoalla leva då han hört att pesten är på väg och tror därmed att hon ändå inte har lång tid kvar att leva. Han lovar henne även att han ska leva resten av livet i det fria utan tak över huvudet. Sju dagar senare går Erland till klostret för att prata med sin vän Johannes. Han får då veta att hans fru Helena dött i pesten men att hans son blivit omhändertagen av en mörk flicka som tagit med honom på sin resa. Erland inser att denna flicka är Singoalla. Han ber Johannes att flytta ut i skogen med honom och Johannes tackar ja. De går ut i skogen och gräver en bostad i en kulle där de sedan lever hela sina liv som eremiter. Flera år senare kommer en yngling och pratar med Erland, ger honom en kram för att sedan gå sin väg igen. Denna yngling är hans och Helenas son som uppfostrats av Singoalla. Här slutar sedan berättelsen om Singoalla och Erland.
Rollfigurer
[redigera | redigera wikitext]
- Erland Månesköld, en riddarson
- Singoalla, en romsk flicka
- Assim, Singoallas trolovade
- Sorgbarn, Erlands och Singoallas utomäktenskapligt födda son
- Helena, Erlands fru
- Johannes, Erlands vän
Upplagor och översättningar
[redigera | redigera wikitext]Den första versionen av romanen inflöt 1857 i kalendern Aurora. Rydberg omarbetade däremot romanen i större och mindre grad mellan upplagorna och när han själv publicerade boken för första gången år 1865 så var slutet helt omarbetat och det hade ett lyckligare slut än det originala olyckliga. Han fortsatte även inför de senare upplagorna 1876 och 1893 att göra ändringar, dock av mindre genomgripande karaktär.[3][1] Den fjärde upplagan från 1894 innehöll illustrationer av Carl Larsson.[3] Gidlunds förlag gav ut boken för första gången på i sin ursprungliga version 1983 på författaren Sven Delblancs initiativ.[1] Av Rydbergs romaner har Singoalla kommit i flest utgåvor och från mitten av 1900-talet blev den Rydbergs mest utgivna roman på svenska.[4]
Singoalla är även Rydbergs mest översatta roman och har översatts till tio språk och har publicerats utomlands nästan trettio gånger.[4] Ett år efter romanens publicering, år 1866 utkom en dansk översättning av en anonym översättare.[3] Kommande årtionden översatts den till tyska (av M. L. Sunder, 1885), holländska (Philippine Wijsman, 1899) och finska (Juhani Aho, 1895).[3] Singoalla, likt resterande av Rydbergs verk,slog inte igenom internationellt under sin livstid. Förläggaren Fredk. J. Crowest skriver således i förordet till Josef Fredbärjs engelska översättning av Singoalla 1904 att ”Rydberg var under sin livstid ringa känd utanför sitt eget land. Det är dock inte otroligt att Rydbergs postuma rykte kommer att bli större än det under hans livstid.”[4] Trots att detta är sant så förblev Singoalla hans skrivelse som efter 1920-talet i huvudsak fortfarande har publicerats utomlands.[4]
Tolkningar
[redigera | redigera wikitext]Flera akademiker tolkar homosexuella undertoner i Singoalla, varav den första personen som förde fram tanken om Rydbergs bisexuella läggning och applicerade den på romanen var Victor Svanberg i Novantiken i Den siste atenaren (1928). I texten hänvisar Svanberg till en brevväxling mellan Rydberg och en av hans unga elever under informatorstiden på Senäte, Rudolf Ström, där han anser sig av tonen i breven kunna dra slutsatsen att relationen haft inslag av sexuell attraktion. I hänvisning till andra biografiska faktorer som influerade författandet av Singoalla så konstaterar han: ”I Erlands känslor för Sorgbarn igenkänner man Rydbergs känslor för Rudolf Ström”.[5]
Sven Delblac argumenterar även in inledning till Gidlunds utgåva samt i Den svenska litteraturen del III (1988) att romanen i genomsyras av homosexuella böjelser som han biktar sig för och att ändringarna i senare upplagor varit avsedda att dölja detta. Detta hänvisar framför allt till Erlands förhållande till Sorgbarn som enligt Delblanc inte bara är en påminnelse om Erlands svek mot Singoalla, utan innebär också en ”erotisk frestelse” för honom.[1] Argumentet är att Erlan i början behandlar han Sorgbarn hårt och avvisande men efter de första tio dagarna av Sorgbarns pagetjänst ger han upp sitt motstånd och bejakar sin kärlek till barnet. Kärleken tar sig uttryck i kyssar och omfamningar. Samtidigt kommer brevet från Norge som varnar för den annalkande pesten. Detta läser Delblanc som ett förebud om försynens straff för att Erland gett upp sitt motstånd mot den erotiska frestelsen. Så kommer då den scen där Erland mördar Sorgbarn med sin dolk. Scenen läses av Sven Delblanc som en förtäckt skildring av ett homosexuellt samlag: barnet står på knä och Erland genomborrar, med Delblancs formulering, ”hans mjuka hull med sitt hårda vapen”(2). Detta är den definitiva överträdelsen och straffdomen kommer nu i form av digerdöden: ”Alla dör som på något sätt kunde ha vittnat om Erlands brott, bara så kan den ångestfulla skuldkänslan lättas.”(3) Vid sidan av det ändrade slutet nämner Delblanc ytterligare en detalj som han menar tyder på att Rydberg medvetet velat dölja den bakomliggande sexuella problematiken.[1]
Adaptioner
[redigera | redigera wikitext]Romanen adapterades till en opera i fyra akter år 1940 av Gunnar de Frumerie och filmatiserades som en svensk-fransk film 1949 av regissören Christian-Jaque.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e] Stig Bäckman (2004). ”Viktor Rydberg som Erland Månesköld : Om Sven Delblancs läsning av Singoalla”. Samlaren (Svenska Litteratursällskapet) 125.
- ^ ”Sy, sy, sy: Singoallablus | UR Play”. urplay.se. sid. 18:00-20:00. https://urplay.se/program/184050-sy-sy-sy-singoallablus. Läst 4 februari 2025.
- ^ [a b c d] Karl Warburg. "Utgivarens tillägg och anmärkningar", runeberg.org. Åtkomst den 29 oktober 2017.
- ^ [a b c d] Burman, Lund, Anders, Tore (2020). ”Viktor Rydberg i världen: Skönlitteratur i översättning”. Efter Viktor Rydberg : Receptionshistoriska studier
- ^ Victor Svanberg, Novantiken i Den siste atenaren. En genetisk studie, Uppsala, 1928, s. 31.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Singoalla (roman).- Singoalla i Projekt Runeberg
- Singoalla, fritt tillgänglig på Project Gutenberg
- Singoalla i fulltext hos Litteraturbanken
