Skäftingeholmen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Skäftingeholmen är en ö i Mälaren vid Görvälnsfjärden i Järfälla kommun. Ön ligger vid nuvarande Sanduddens båthamn väster om Viksjö. Skäftingeholmen ligger cirka fem kilometer väster om Jakobsberg i Järfälla kommun.

På norra delen av Skäftingeholmen låg torpet Skäftinge och på södra delen av holmen låg redan på 1700-talet torpet Lövholmen och den bebyggelse som då låg där. Själva torpplatsen på norra Skäftingeholmen ligger ungefär i höjd med den nordligaste delen av Sanduddens båthamn. Koffsan utgör en holme i Skäftingesundet.

Bebyggelse[redigera | redigera wikitext]

Görvälnverket på Skäftingeholmen.

Bebyggelsen som nu finns på ön är från 1900-talet. Ett tidigare fiskartorp, som numera är bostad för personal vid Görvälnverket, är uppfört omkring 1904 och invändigt moderniserat 1950. Byggnaden är traditionsenligt byggd i två plan med väggar utvändigt beklädda med rödfärgad locklistpanel, vita knutlådor och omfattningar. Till den tidigare torpbebyggelsen hörde också en jordkällare och ett timrat uthus.[1]

År 1926 bildade Stocksund, Sundbyberg och Hagalund i Solna ett kommunalförbund för gemensam vattenförsörjning. Samma år inköptes ett område på Lövholmen för uppförande av vattenverk. I slutet av 1920-talet anlades på Skäftingeholmen ett vattenverk, Görvälns vattenverk, som idag tillhör av Norrvatten. Görvälnverket förser 14 stycken kommuner i norra delen av i Storstockholm i Stockholms län med färskt dricksvatten. Från 1954 fick Vattenverksförbundet äganderätten till hela ön.

Vid 1950-talets början revs ett äldre boningshus, som gjorts om till hönshus och svinhus, samt ladugården, logen och en lada. Fastigheten, som omfattade Skäftingeholmens norra del, ägdes av Stockholms Norra Förorters Kommunalförbund för Vattenledning. Den stora villan brändes ned av brandkåren som övning omkring 1955. En på 1940-talet uppförd mindre villa brändes ned omkring 1975 av brandkåren som sista byggnad.

Lövholmen[redigera | redigera wikitext]

På holmens södra del uppförde Görvälnverket 1928 ett bostadshus för arbetare i två våningar. Torpet Lövholmen är ett trähus, som tidigare var ett fiskarboställe. Det är utvändigt beklätt med rödfärgad panel. Lister, fönster- och dörromfattningar är hållna i vitt. På norra fasaden finns en förstukvist i allmogestil. Byggnaden är väl anpassad till omgivningen med sitt traditionella utseende.

Koffsan[redigera | redigera wikitext]

Ön Koffsan (ibland stavat Kofsan) ligger i Skäftingesundet öster om Lövholmen/Skäftingeholmen. Ön eller holmen Koffsan ligger omedelbart norr om den väg som förbinder Skäftingeholmen med fastlandet. Holmen tillhör vattenverksförbundet Norrvatten. På ön finns en husgrund med otydlig begränsning, markerad med enstaka stenskoning i västra hörnet och öster därom. I det inre finns ett spisröse av sten, tegelflis och jord. På ön växer stora ekar och små lövträ och buskar. Den lilla ön finns noggrant beskriven av Carl von Linné, som på midsommarafton 1731 gjorde en anhalt där under en sjöresa mellan Uppsala och Stockholm. Namnet Koffsan är ett namn på mindre naturlokaler, särskilt i mälarområdet och kan antas innehålla ett ord för "yvig växtlighet".

Historia[redigera | redigera wikitext]

För mycket länge sedan bestod Skäftingeholmen av två eller tre öar, som genom landhöjningen är förenade till en. På 1600-talet fanns två gårdar på ön Skäftingeholmen, Norrgården och Södergården.

  • Norrgården, som senare fick namnet Skäftinge, låg på den del av ön som tillhörde Görväln. Den siste som bodde på Skäftinge var Johan Arvid Jansson, vilken arrenderade gården i 51 år, 1899-1950. Husen har sedan rivits eller bränts ner av brandkåren. Flera husgrunder finns kvar i området. Hela ön tillhör numera Kommunalförbundet Norrvatten, som är ägare till Görvälnverket.
  • Södergården låg på den södra sidan av Skäftingeholmen, Lövholmen, den del av ön som fram till 1847 tillhörde Viksjö. Invid gården tycks ha funnits en krog, Skäftinge krog, vilken på 1710-talet flyttades över till ön Koffsan. År 1825 gjorde man en märklig utflyttning av hemmanet Vam från Viksjö till Skäftingeholmen. Platsen kallades därefter Vam, men gick också under namnet Lövholmen eller Stora Lövholmen. Lövholmen var ursprungligen det torp som låg på Koffsan. Både själv hemmanet och dess namn är alltså importerade från annat håll. Under en tid bodde det fiskare på Lövholmen. Den byggnad som finns kvar vid Lövholmen används som bostad för personal vid vattenverket.[2] I det följande anges inom parentes årtalet för första omnämnandet för gårdarna.

Skäftinge, torp under Görväln, Skäftingeholmen (1616)[redigera | redigera wikitext]

Carl Gripenhielm Mälarkarta, mindre kopia från 1690, som visar en del av Östra Mälaren.

Carl Gripenhielms Mälarkarta 1689 heter ön Skiäfftingen och liknande namn står på andra kartor från den tiden. Bebyggelsen Skäftinge ligger på ön Skäftingen och det är önamnet som är det primära. Som ovan nämnts har ön tidigare bestått av tre holmar som av landhöjningen har förenats till en. Den sydligaste kallas Lövholmen, ett namn som inte är känt förrän på 1800-talet. En bebyggelse även på denna öns sydliga del har kallats Skäftinge. Namnet Skäftingen är bildat till skaft, det vill säga ”något utskjutande” och betyder detsamma som Skaftö. På den norra av de tre holmarna finns enligt Ståhle på äldre kartor en smal landremsa som förenar den med den mellersta ön. Landremsan måste tidigare ha varit en spetsig udde och har troligen varit "skaftet".[3]

Skäftingeholmen har en ytvidd på 37,25 ha och det kortaste avståndet till fastlandet är mindre än 200 m. År 1929 förbands Skäftingeholmen genom två broar med fastlandet. I sundet mellan Skäftingeholmen och fastlandet ligger två mindre holmar, den nordligaste holmen är Lilla Koffsan, den är mindre än 0,05 ha, och den sydligaste och större holmen, som är 0,25 ha, är Koffsan, till vilken Skäftingebroarna ansluter. På öns norra del låg torpet Skäftingeholmen och på öns södra del låg torpet Lövholmen. Från 1850 fanns det bebyggelse på Skäftingeholmens södra del. På holmen Koffsan i Skäftingesundet fanns det bebyggelse som börjat kallas för Lövholmen efter torpet som låg där. På Skäftingeholmens norra del låg torpet Skäftinge. Arrendatorerna bodde i de båda torpen.

Skäftingesundet[redigera | redigera wikitext]

Karta över Järfälla 1901, del av Karta över Sollentuna härad, Uppland, 1901-1902.

Enligt äldre kartor gick den viktiga segelleden Stockholm-Uppsala här i sundet. Redan 1666-1667 inrättade man en reguljär sjöförbindelse för posttransport tre dagar i veckan. År 1822 var det dags för ångbåtstrafik och 3-4 hjulångare sattes i trafik.

Vid 1800-talets början lades leden i stället väster om, det vill säga utanför, Skäftingeholmen. När sedan broarna till Koffsan och Skäftingeholmen byggdes 1928 var det definitivt slut för båttrafiken och endast småbåtar kunde ta sig fram i sundet.

Under 1900-talet blev vägarna allt bättre. Sjötrafiken förlorade sin betydelse. År 1939 gick ångfartyget S/S Nya Uppsala sin sista tur som passagerarfartyg på leden Stockholm-Uppsala. Ångfartyget Nya Upsala var byggd 1855 och hette tidigare Wästerås, den sattes in 1880 på trafik Stockholm-Uppsala. Den ursprungliga passagerarkapaciteten var 20 passagerare.

Bebyggelsen på holmen Koffsan (1651) och sjökrogen[redigera | redigera wikitext]

År 1651 fanns en krog på Skäftingeholmens södra del. På segelfartygens tid gick det inte så fort att ta sig fram. Man rastade gärna då och då vid någon av de många sjökrogar, som kantade Mälarens stränder. På 1710-talet flyttades krogen till den lilla ön Koffsan mitt i sundet. Krogen kallades Lövholmen, senare Viksjö krog. Namnet Lövholmen betecknar tidigast den bebyggelse som låg på holmen Koffsan i Skäftingesundet och upptas första gången i mantalslängden får år 1733. Koffsan tycks redan då vara en så kallad sjökrog för resande på segelleden Stockholm-Uppsala, som gick just i Skäftingesundet.

Sjökrogen bestod förutom ett dass av två små hopbyggda stugor där sjöfolket kunde få sig något att dricka. Så beskriver i alla fall Carl von Linné ön. Krogen på Koffsan lades ner 1792. Husen blev i stället fiskarbostad. På den tiden kallades bebyggelsen Lilla Lövholmen. Ön var bebodd till 1846. Husen revs senare, men fortfarande syns delar av husgrunden. Under år 1993 ombyggdes broarna till Skäftingeholmen och en utgrävning av området kring platsen för den gamla krogen företogs.

Lövholmen namngavs i husförhörslängden först 1756. Husförhörslängden 1740-1755 saknas dock. I mantalslängder och jordeböcker på 1740 och 1750-talen kallas krogen också för Viksjö krog. Bebyggelsen på holmen Koffsan tycks dock vara äldre än från 1730-talet. På en karta från 1651 över vattendraget mellan Lövsta- och Sigtunafjärdarna i Mälaren är således bebyggelse markerad på holmen Koffsan. I födelse- och dopboken förekommer vidare 1707 beteckningarna Holmen och Skäftingeholmen samt 1709 och 1713 beteckningen Hummelmora holme, som alla uppenbarligen avser holmen Koffsan.

Linnés beskrivning av holmen Koffsan[redigera | redigera wikitext]

Carl von Linné konstaterar att denna lilla ö Koffsan, eller Lilla Skäftinge, i sjön Mälaren "emillan Giörwälen och Löfstadfiälen" är till formen rund och ovanpå konvex till 3 à 4 alnars höjd över vattnet. Jordmånen är mager, med grus eller små klapper. Träden är tämligen höga. Linné berättar hur han går fram och tillbaks över ön, väntandes allenast en aln från förra vägen "nästan på samma sätt som man plöjer" och hur han hela tiden samlade blad av alla växter han såg. Han hann precis bli klar och hade samlat 80 växter, då en vind steg upp och skepparen kommenderade ombord. Att växtligheten är så rik på denna lilla ön är säkert ett skäl till att Linné gärna landsteg där. För de trötta studenterna och besättningen fanns det ett annat skäl som måhända var starkare. Det fanns en sjökrog på ön.

Linné visste på förhand att här fanns en sådan rikedom på träd och örter som man gärna kunde önska sig på ett så begränsat område. I våra dagar är en grönskande ö, besökt av fiskare, botanister och rastande seglare.

Därefter skrev Linné en Koffsa-flora, (Flora Kofsoensis) som finns bevarad dels i en latinsk originalversion i London, dels i en svensk version i avskrift i Uppsala. Genom den känner vi till vilka växter han träffade på. Före uppräkningen av de funna växtarterna har Linnaeus en kort beskrivning av själva holmen Koffsan, om öns beskafenhet och av de två hopbyggda stuvorna. Om bebyggelsen på holmen säger han (i den svenska versionen): "Hus äro på samma Ö, allenast 2 hopbygde stufwor, i hwilken en Gumma satt och sålde sjöfolket dricka, dessutom war ej minsta hus mer än ett – Cloace." Däremot har vi ingen konkret kännedom om vilka föremål som funnits i sjökrogen. Detta korta strandhugg i Järfälla resulterade alltså i en dokumentation som han kallade "Flora Kofsoensis". Trots den korta tiden antecknade han självsäkert "dock törs jag säga att näppeligen någon ört undslapp min hand …". Originalet till denna flora finns alltså i London.

Linné skrev för alltid in Koffsan i den botaniska historien och avkomlingar till de växter han dokumenterade där lever än. De höga ekarna på Koffsan-ön är kanske till och med så gamla att Linné kan ha lutat sig mot dem. Med [flora|Linnés flora]] som utgångspunkt har nya växtinventeringar gjort 1951 och 1991. Av de arter som Linné hittade har 41 försvunnit, men i stället har 79 tillkommit. Förändringarna beror på att jordmånen har förbättrats, men också på att bostadshusen försvann och därmed gårds- och kulturväxterna.[4]

Linné besöker Koffsan[redigera | redigera wikitext]

Bröllopsporträtt av den 32-årige Carl von Linné i sin eleganta klädsel, 1839. Oljemålning av Johan Henrik Scheffel (1690-1781).
Exempel på hur en jakt (segelfartyg) kan se ut.

Det är inte känt vilket år Lövholmen blivit krog. Att krogen funnits åtminstone några år innan den omtalas i 1733 års mantalslängd har vi dock belägg för från ingen mindre än Carl Linnaeus, adlad von Linné. Vid besöket på ön 1731 var Linné bara 24 år gammal och han hade då studerat vid universitetet i Uppsala i tre år för att bli medicus och botanicus, dessa ämnen hörde ihop. Redan vid slutet av samma år påbörjade han sina forskningsresor med Lappland som första mål. Sjökrogen Koffsan var bara en i en lång rad av liknande rastställen utefter den livligt trafikerade sjöleden mellan Uppsala och Stockholm.

I juni 1731 gjorde Carl von Linné tillsammans med några studenter en resa sjöledes från Uppsala till Stockholm. På midsommaraftonens morgon den 23 juni 1731 kl. 2 på morgonen kom Linné tillsammans med ett tjugotal andra studenter. De seglande med Olof Rudbeck den äldres postjakt från Uppsala på väg mot Stockholm. Namnet jakt kommer från holländskan och betyder jachtschip, det är ett mindre enmastat segelfartyg.[5] Under färden mojnade vinden så lägligt att de var tvungna att lägga till vid ön Koffsan för att invänta vind. Eftersom det blev stiltje på Mälaren lade sig sjöfolket och studenterna att sova eller besökte kanske sjökrogen på ön.

Det var ett trött sällskap som gick i land på den lilla ön Koffsan i Skäftingesundet. Hela natten hade de rott i stiltjen. Nu var klockan två på midsommaraftons morgon, och snart skulle de vara framme vid sitt mål i Stockholm. "Sjöfolket och Linnaei lärjungar begofwo sig straxt helt uttrötta i sömnens säng att wderqwicka sig", medan han själv går upp på den lilla ön, som han mäter till 180 steg runt om. Carl von Linné gick vetenskapligt till väga. Med ivern hos den man som för sina vetenskapliga bragder senare adlades till Carl von Linné gör han under det korta uppehållet på Koffsan en rad observationer. Inom loppet av en halv timme hade han systematiskt stegat upp den samlat in ett blad eller en blomma av alla växter han hittade. Det blev 88 stycken. Sedan examinerade han alla växtarterna.

Lövholmen (1700-talet)[redigera | redigera wikitext]

Krogen på Lövholmen tycks ha uppehållits till åtminstone 1792. På kartor 1803 och 1825 markeras emellertid fortfarande bebyggelse på Lövholmen, som på kartan över Viksjö 1825 för övrigt betecknas som fiskarboställe.

Bebyggelsen på holmen Koffsan började från 1840-talets första hälft att i husförhörslängden kallas för Mindre Lövholmen eller Lilla Lövholmen. Detta var för att skilja den bebyggelsen från bebyggelsen på Skäftingeholmens södra del, som kallas Stora Lövholmen eller Vam. Dessa båda bebyggelseplatser hade då, troligen sedan 1820-talet, båda kallats enbart för Lövholmen. Lilla Lövholmen var bebott till 1846 och husen revs ned före år 1864, för att på detta års karta över Görväln finns ingen bebyggelse på holmen Koffsan.

Bebyggelsen på Skäftingeholmens södra del[redigera | redigera wikitext]

På södra delen av Skäftingeholmen, som bar och fortfarande bär namnet Lövholmen, är den andra bebyggelseplatsen. Först under 1820-talet börjar denna plats kallas för Lövholmen. Det var i samband med nybebyggelse då hemmanet Vam 1825 lades ut här. Men denna plats hade emellertid varit bebyggd avsevärt tidigare. I kyrkans bänklängd från omkring 1650 upptogs samtidigt med Norrgården i Skäftinge även Södergården i Skäftinge, som med all säkerhet avser denna plats. På kartor från 1651, 1671 och omkring 1690 finns tecken för gård också på den södra delen av Skäftingeholmen. I mantalslängderna 1653 och 1695-1710 upptas med något undantag två torpare på Skäftinge av vilka den ene sannolikt är att hänföra till bebyggelsen på öns södra del. Lilla Skäftinge finns upptaget i födelse- och dopboken 1707 och 1709 samt i död- och begravningsboken 1708 och den bebyggelsen avser också bebyggelsen på Skäftingeholmens södra del.

Endast en torpare på Skäftinge upptas i mantalslängden från och med 1711. Han bor på öns norra del under Görväln, medan 2 torp, av vilka åtminstone 1 måste avse öns södra del, anges vara utdöda eller öde. Platsen bebyggdes sedan inte förrän på 1820-talet.

Stora Lövholmen (1650)[redigera | redigera wikitext]

Beteckningen Stora Lövholmen användes en tid för Skäftingeholmens södra del till dess att Lövholmen på Koffsan försvinner. Bebyggelsen får då namn efter Lövholmen på holmen Koffsan, ett namn som de har gemensamt till in på 1840-talet. Därefter har beteckningen Lövholmen varit den vanliga tillsammans med Vam, som platsen även börjar kallas, eftersom detta hemman 1825 flyttats ut på Skäftingeholmen.

På kartan från 1651, som nämnts ovan, finns, förutom gårdstecknet på Skäftingeholmens södra del, alldeles invid detta även ett tecken för krog. Krogen tycks således först ha legat på själva Skäftingeholmen, men senare flyttats över till holmen Koffsan. När detta skedde är inte fullt säkert, men den i död- och begravningsboken 1710 nämnda Skäftinge krog har dock säkerligen legat på Skäftingeholmens södra del. Uppgiften i 1711 års mantalslängd, att 2 torp på Skäftinge är öde, kan avse de i kyrkoböckerna nämnda Lilla Skäftinge och Skäftinge krog, varför således krogen möjligen kan ha flyttats över till holmen Koffsan på 1710-talet.

Yrkesfiskarna vid Lövholmen[redigera | redigera wikitext]

Lövstafjärden på Häradsekonomiska kartan från Lantmäteriet från omkring år 1900.
Fiskare med sina fiskenät.
Mälaren vid Lövstafjärden.

Mälaren har i alla tider haft en mycket stor betydelse för folket i Järfälla som fiskesjö, segelled och badsjö och som en stor och värdefull allmän naturtillgång. Sedan 1929 har Mälaren här varit vattentäkt.

1825 nämns Lövholmen, då på Koffsan, som Viksjös fiskareboställe. På Lövholmen har funnits yrkesfiskare från omkring 1850 och nästan ända fram till 1940. Fisket ansågs vara en så stor tillgång och av så stor betydelse att det fanns med i kartbeskrivningar 1660. Sigtunafiskare arrenderade fiskerätt av Görväln. Lövstabönderna bedrev fiske på Lövstafjärden 1690. Lövstafjärden sträcker sig från Lambarfjärden i syd till Görvälnsfjärden i norr. Vid Lövsta fanns ett torp som var benämnt Fiskartorpet 1810. Från 1930 och framåt så länge arrendet varade, bedrev arrendatorn på Riddersvik ett givande sikfiske. Yrkesfiske bedrivs fortfarande i Mälaren norr om Järfälla i Upplands-Bro kommun. De vanligast förekommande fisksorterna är gös, gädda och abborre. Även ädelfisk har fångats i dessa vatten som resultat av utplantering i Stockholms ström.

Lövsta, nu i stadsdelen Hässelby villastad inom Stockholms kommun, var inkorporerad i och tillhörde tidigare Järfälla kommun. Lövsta och Riddersvik används i dagligt tal parallellt om samma område, men Lövsta är den äldre bebyggelsen och Riddersvik ett torp på Lövsta ägor, som friköptes 1723. På detta friköpta område ersattes sedan den tidigare torpbebyggelsen på 1760-talet med en mera herrgårdsliknande bebyggelse, och då började namnet Riddersvik användas jämsides med Lövsta, som på 1790-talet helt inköptes av ägaren till Riddersvik. Från och med 1 januari 1975 exkorporerades (uteslöts) större delen av Lövsta från Järfälla och införlivades i stället med Stockholms kommun. På den gamla byplatsen fanns ännu i mitten på 1980-talet fortfarande rester av husgrunder och några träd som påminde om den tidigare bebyggelsen. Platsen ligger omedelbart intill och norr om vägen Fjällen-Kyrkhamn cirka 350 meter nordväst om sopförbränningsbyggnaden vid Lövsta, Lövsta sopstation, strax till höger efter avtagsvägen till Nybygget.

Segelleden och ångbåtsleden Uppsala-Stockholm[redigera | redigera wikitext]

Ångbåt på Mälaren vid Görvälns slott i Järfälla 1881. Litografi av Alexander Nay.

På 1660-talet startade reguljära båtturer mellan Uppsala och Stockholm. De kom att kallas för Rudbecks postjakter, efter Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck den äldre, som var den som ansökte om privilegium hos Kommerskollegium. Förutom posttransporter tog båtarna (segelfartygen) också passagerare.

Från den 6 maj 1822 trafikerades sträckan Uppsala-Stockholm med trähjulångaren Upsala. Den ersattes på 1840-talet först av järnhjulångarna och därefter av propellerdrivna ångbåtar. I Järfälla hade alla de större gårdarna egna ångbåtsbryggor. Räknar vi in de gårdar som då hörde till Järfälla blir det fem ångbåtsbryggor; vid Riddersvik, Lövsta, Sandvik, Görväln och Kallhäll. År 1955 fördes Stäket över till Järfälla kommun och här fanns ångbåtsbryggor vid Stäket, Uddnäs och Lugnhamn (vid nuvarande Ängsjö friluftsgård). Några av de övriga ångbåtsbryggorna som ångbåten anlöpte var Nockeby, Rosersberg, Sigtuna och Skokloster. De flesta ångbåtsbryggorna ligger kvar än idag, även om ångbåtstrafiken lades ned 1939.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Beatrice Fizir-Chrapkowski, Hus och miljöer i Järfälla, en byggnadshistorisk inventering, Järfälla kulturnämnd, 1978, sidan 92. ISBN 91-7260-204-X.
  2. ^ Birgitta Johansson, Kulturstigar Viksjö-Görväln, 1993. ISBN 91-630-1793-8.
  3. ^ Lars Gustafsson j:r, Järfällaboken II, band 1, 1986, sidan 133.
  4. ^ Kjerstin Larsson, Järfälla kommun. April 1994.
  5. ^ Namnet jakt på segelfartyget kommer från en mindre typ av segelfartyg som var vanlig i Holland på deras grunda fjärdar, och kan antas härröra från verbet jaga i betydelsen fara fort fram.

Källor[redigera | redigera wikitext]