Skaraborgs slott

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Stenmodell av Skaraborgs slott, belägen på platsen för slottet i nutida Skara.
Modell av Skaraborgs slott på Västergötlands museum i Skara.

Skaraborgs slott var en slottsbyggnad (riksborg) söder om Skara centrum. Slottet låg strax söder om nuvarande Skaraborgsgatan, där det före detta posthuset ligger.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Slottet byggdes av kung Johan III, och stod klart 1585.[1] Det skapades ur den byggnad som före reformationen utgjorde en del av dominikanerklostret Skara konvent. I slottet fungerade den forna Sankt Olofs klosterkyrka som slottskyrka. Den omfattade hela norra längan av slottet och hade i öster ett tresidigt avslutat kor. I övrigt användes sten från klostret i bygget[1] som var en fyrlängad byggnad kring en borggård.

Slottet gav namn åt Skaraborgs län vid Axel Oxenstiernas länsindelning 1634.

Skaraborgs slott brändes ner av danskarna 1612,[1] men då det fanns beslut på att det skulle byggas upp bodde landshövdingen vid sitt tillträde 1634, då Skaraborgs län bildades, provisoriskt på Götala kungsgård, intill Skara. En viss tid bodde landshövdingen även på Höjentorp. År 1660 anvisades istället Marieholms kungsgård, i Mariestad. Då pengar saknades för återuppbyggnad av Skaraborgs slott, permanentades så småningom den provisoriska lösningen med landshövdingens residens i Mariestad, som var hem för landshövdingen fram till 1997, då Skaraborgs län upphörde att existera.[1]

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Söder om det före detta järnvägsområdet i Skara ligger vallarna av den medeltida borgen Gälakvist (också modernt skrivet som Gällkvist). Det skall inte förväxlas med Skaraborgs slott.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Hans Menzig (2012). ”För 400 år sedan brann Skara borg”. Västgötabygden : tidskrift för Västergötlands Hembygdsförbund (6): sid. 15. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Skara stads historia del I, samlingsvolym, Skara historiekommitté, Hilding Johansson (red.), 1986.