Sofia Wilkens

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Sophie Wilkens)
Hoppa till: navigering, sök

Sofia Charlotta Wilkens, född Thomée i Kristianstad 1817, död 1889, var en svensk pedagog. Hon grundade Dövstumskolan i Karlskrona och var dess föreståndare 1859-1877.

Hon mottog 1873 Illis Quorum för sina insatser i pedagogik för de dövstumma.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Sofia Charlotta Wilkens var uppvuxen i Karlskrona och kusin till biskopen i Lund, Johan Henrik Thomander. Hon beskrivs som social engagerad, målmedveten, handlingskraftig och viljestark. Hon tillhörde Karlskronas förmögna medelklass och ägnade sig åt välgörenhet och socialt arbete, som vid denna tid var modernt för medelklasskvinnor. Under 1850-talet drev hon ett litet barnhem för fattiga barn med landshövding Nordenfelts dotter.

Hennes verksamhet inleddes då hon fick vårdnaden om en dövstum flicka med utvecklingsstörning sedan hennes enda barn, hennes dotter, hade dött vid tre års ålder. 1859 öppnade hon sitt eget barnhem, delvis för att hjälpa en fattig skomakaränka, Ingrid Eneberg, med försörjningen. Detta blev framgångsrikt och snabbt för litet. 1864 framlades ett förslag om att göra något för de dövstumma i landstinget, och eftersom Wilkens skola redan fanns, tillföll bidraget denna. 1865 öppnade hon med stöd av landstinget Döfstumsinstitutet i Karlskrona, där hon sedan var föreståndare fram till 1877. Hemmet tog först emot elever från staden, men sedan från Blekinge, Småland och Skåne, och antalet växte snabbt till hundratals. Av de fyra lärarna var en själv dövstum: alla lärare var dessutom kvinnor, något som inte var vanligt vid undervisning av handikappade under denna tid. Wilkens ansåg att eleverna skulle utbildas för ett liv som självförsörjande samhällsmedborgare. Under denna tid hade ett antal skolor för döva och dövstumma grundats i Sverige efter pionjären Pär Aron Borgs initiativ: utbildning för utvecklingsstörda barn var under denna tid något man just hade påbörjat i Europa, men i Sverige förekom det ofta att de undervisades tillsammans med dövstumma och blinda barn, och det var också fallet här. Hon praktiserade vad som kallas inkludering: att blanda barn med utvecklingsstörning med normalt utvecklade barn, för att de skulle kunna lära av dessa snarare än isoleras från dem och samhället. Hon tog emot blandade elever: utvecklingsstörda, döva, dövstumma, fysiskt handikappade och andra, de flesta dock enbart döva.

Hennes initiativ om utbildning för utvecklingsstörning var år 1859 något mycket nytt och fortfarande kontroversiellt, och Wilkens fick arbeta hårt för att samla in medel, och lyckades utverka permanenta statliga bidrag till verksamheten 1868. Att ha lyckats utverka statligt understöd till utbildning för utvecklingsstörda och dövstumma var en bedrift under en tid när även den vanliga grundskolan hade stora svårigheter att få tillräckligt med finansiellt stöd. Hennes verksamhet ifrågasattes eftersom personer med utvecklingsstörningar inte antogs kunna vara nyttiga för samhället och att de därmed enbart var den privata välgörenhetens sak att finansiera vård för dem, och att utbildning var onödig. Själv försvarade sig Wilkens med den samtida samhällsmoderlighetens idé om att hon som kvinna leddes av hennes moderliga barmhärtighet, då hon inte fått något stöd av vetenskapen. Hon hade inte fått någon utbildning som lärare, utan lärde sig allt eftersom av sin erfarenhet. Från Abnorma skolans andra Nordiska lärarmöte i Stockholm 1876 deltog hon i nordiska lärarmöten, där hon offentligt talade för och framlade sina erfarenheter.

Skolan var inte en institution som behöll patienterna hela livet, som andra institutioner. Wilkens idé var att även dessa skulle lära sig att bli nyttiga samhällsmedborgare, en idé som inte var okontroversiell i hennes samtid. Efter konfirmationen ordnade hon anställning åt eleverna. Pojkarna fick ofta anställning inom hantverk och som skeppsgossar i kronans tjänst. Flickorna hade svårare att få anställning, så hon grundade år 1869 ett självförsörjande väveri, Skyddshem för abnorma flickor, som tillverkade textilier, en verksamhet som hade stor framgång. Det varade till 1911.

Wilkens efterträddes 1877 som förståndare av Sophia Ulfsparre (1837-1927), som kvarstod fram till att skolan stängdes 1907. Det vidhängande barnhemmet stängdes 1957.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Wilkens var samtida med Emanuella Carlbeck, den andra stora pionjären för utvecklingsstördas vård i Sverige, men Carlbecks idéer kom att bli förhärskande i Sverige. Skillnaden var att Carlbeck förespråkande livslång vård och bildning av dessa, medan Wilkens linje var att utbilda dem för samhället snarare än för ett liv på en institution, och att Wilkens idé om patienterna som vuxna provocerade, då utvecklingsstörda under denna tid oavsett ålder klassificerades som barn. Wilkens tanke om att göra sina elever delaktiga i samhället illustreras av att hennes skola inte låg undangömd på landet, som andra institutioner gjorde, utan mitt inne i staden. Både Sofia Wilkens och Carlbeck var ovanliga som Sveriges pionjärer inom undervisningen av handikappade, som i andra länder vanligen utvecklades av män.

Referenser[redigera | redigera wikitext]