Statens institut för rasbiologi

Från Wikipedia
Version från den 25 december 2017 kl. 16.26 av Höstblomma (Diskussion | Bidrag) (ursäkta lite återställning, men det är inte mänsklig genetik det är frågan om vid SLU, utan mest växter/husdjur, det blir lite märkligt att ta upp det i denna artikeln..)
Herman Lundborg var Rasbiologiska institutets första chef och även med att skriva motionen som resulterade i att institutet bildades.

Statens institut för rasbiologi (Rasbiologiska institutet, även förkortat som SIFR) i Uppsala grundades 1922 i syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder[1] och var administrativt fullt självständigt.

Styrelsen utgjordes av chefen för institutet, som samtidigt var professor i rasbiologi vid Uppsala universitet, samt åtta ledamöter, av vilka två förordnades av Kungl. Maj:t, två av Större akademiska konsistoriet i Uppsala, två av Större akademiska konsistoriet i Lund, en av Karolinska institutets lärarkollegium samt en av Lantbrukshögskolans lärarråd. Enligt kunglig stadga för institutet var dess uppgift "att idka vetenskaplig forskning på rasbiologiens område med särskild hänsyn till svenska folket och till förhållandena inom Sverige". Det ålåg även institutet att meddela undervisning i rasbiologi.[2] Institutet upphörde 1958 och verksamheten knöts då till universitetet.

Institutet bildades efter en motion som stöddes av socialdemokraten Alfred Petrén och som lades av bondeförbundaren Nils Wohlin med flera. Allt tyder på att motionen om ett rasbiologiskt institut 1920 var författad av Herman Lundborg, den förste chefen för institutet.[3]

Bakgrund

Wilhelm Leche, målning av Oscar Björck.

Redan 1909 hade Svenska sällskapet för rashygien bildats. I styrelsen satt Vilhelm Leche, ordförande; Olof Kinberg, vice ordförande och Vilhelm Hultkrantz, sekreterare med flera. Under 1920-talet blev den så kallade degenerationsfaran – den förmenta försämringen av folkmaterialet och "förgiftandet av samhällskroppen" – ett svenskt debattämne.[4] Man oroade sig för att människor med "sämre" egenskaper fick fler barn än människor med "rätt" ekonomisk, social och kulturell bakgrund och att det svenska folket på sikt skulle få vad som ansågs vara sämre egenskaper.

Fredagen den 13 maj 1921 får propositionen om att inrätta ett Statens institut för rasbiologi bifall i riksdagens båda kamrar[5]. Beslutet föregås av en kort debatt i andra kammaren, ingen i den första. Bakom riksdagsbeslutet fanns en motion, som hade framförts i riksdagens båda kammare den 13 januari 1920 och undertecknats av ledande politiker som socialdemokraten Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman[6]. Motionen bifölls 28 april samma år och sedan görs en riksdagsutredning som rekommenderar upprättandet av institutet, denna går ut på remiss till universiteten under hösten 1920. Upprättandet av det rasbiologiska institutet hade politiskt stöd från riksdagens samtliga partier.[6]

Motionen skrevs av den socialdemokratiske riksdagsmannen Wilhelm Björck tillsammans med anatomiprofessorn i Uppsala Vilhelm Hultkrantz, Herman Lundborg (som senare skulle bli chef för institutet) samt dennes förtrogne Robert Larsson. Drivande namn i riksdagen var bland annat statistikern Nils Wohlin från Jordbrukarnas riksförbund samt socialdemokraterna Edvard Wavrinsky och Alfred Petrén[7].

Som första namn på motionerna stod Alfred Petrén och Wilhelm Björck. I Andra kammaren var motionen förutom av Björck underskriven av både socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman samt framträdande liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton och Knut Kjellberg. Alla politiska riktningar i riksdagen var alltså representerade bland motionärerna.

Herman Nilsson-Ehle, professor i genetik vid Lunds universitet.

Även ledande svenska akademiker utanför riksdagen engagerade sig i stödet för motionen. En av de mest framträdande var Herman Nilsson-Ehle, internationellt ryktbar som en framstående genetiker, specialiserad på förädling av sädesslag. Andra namn var Frithiof Lennmalm (nervsjukdomar, Karolinska Institutet), Torsten Thunberg (fysiologi, Lund), Carl Magnus Fürst (anatomi, Lund) samt docenterna Nils von Hofsten (zoologi/genetik, Uppsala) och Nils Heribert-Nilsson (botanik/genetik, Lund). Som bilaga till riksdagsmotionen fanns också ett protokoll där medicinska fakulteten vid Uppsala universitet prisade Lundborgs forskning.[8]

Institutets verksamhet

Folkskoleseminaritet i Uppsala, numera kallat Dekanhuset

Det svenska institutet var fullt självständigt. Det var fram till 1937 förlagt till Gamla folkskoleseminariet i Uppsala, senare kallat Dekanhuset. Efter en mellanperiod i Upplands regementes sjukhusbyggnad, hade det därefter och fram till sin nedläggning egna lokaler i huset Västra Ågatan 24 mitt i Uppsala. Institutets förste chef var Herman Lundborg; dessutom återfanns bland de anställda en statistiker (och biträdande chef), en biträdande rasbiolog, en antropolog, en genealog samt två reseassistenter.

Under Lundborgs ledning genomfördes rasbiologiska undersökningar av 100 000 svenskar vilket presenterades 1926 och i förkortad version blev en lärobok för gymnasiet med titeln Svensk raskunskap. Han pensionerades 1935 och året därpå blev Gunnar Dahlberg chef för institutet. Samma år blev Dahlberg också professor i rasbiologi vid Uppsala universitet. Under Dahlbergs ledning ändrades institutets inriktning mot en mindre rasbiologisk grundsyn till att mer inrikta sig på vad man ansåg var en samhällsnyttig ärftlighetsforskning för att stärka folkhälsan.[9]

Institutet hade till sin officiellt angivna arbetsuppgift att rasbiologiskt genomforska Sverige genom att studera olika släkters och andra befolkningsgruppers livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter, att klarlägga såväl det biologiska arvets som miljöns betydelse för individer, släkter och folk, samt att utreda sjukdomars och normala mänskliga egenskapers ärftlighetsförhållanden. Endast genom dylika, på lång sikt drivna forskningar ansåg man sig kunna finna "de djupare liggande orsakerna till brottslighet, vanart, alkoholism, sinnessjukdom" och kunna bringa "annan undermålighet i dagen". På detta sätt strävade institutet på statligt uppdrag efter en "fast teoretisk grundval för en exakt rashygien och en rationell befolkningspolitik".

Genom resor i olika delar av landet insamlades undan för undan ett rikhaltigt primärmaterial, som sedan – som det ansågs under denna tid – vetenskapligt bearbetades med hjälp av medicinska, biologiska, statistiska, antropologiska och genealogiska arbetsmetoder. 1926 kom institutets första större arbete om svenska folkets "rasbeskaffenhet" att publiceras, där en framträdande roll spelades av institutets statistiker Sten Wahlund.[10]. Institutet utgav vidare Meddelanden från Statens institut för rasbiologi. 1939 startades en ärftlighetsavdelning vid institutet.

Efter 1939 var den senare docenten Bertil Lundman verksam på institutet. Han skriver 1939 i Föreningen Heimdals årsbok sidorna 26 och 27:

"Det torde helt enkelt ligga så till, att de nordiska stammar, som bildade indoeuropéerna, varit skarpt medvetna om sin psykiska och fysiska överlägsenhet och ej tolererat någon uppblandning. (...) Ett inslag av zigenarblod även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska (mindre dess intellektuella) halt. (..) Pro primo kan tyvärr rashygienen knappast komma mycket längre än att den håller de värsta graderna av urartning någorlunda tillbaka."

Slutet som självständigt institut

Dahlberg avled 1956 och efterträddes samma år som institutschef av Jan Arvid Böök.[11] 1958 ändrades namnet, då institutet ersattes av Institutionen för medicinsk genetik, och verksamheten knöts till universitetet.[12] Idag sker forskning kring genetik vid Uppsala universitet, där flera institutioner ingår. De sista doktoranderna vid institutet för rasbiologi blev läkarna Gunnar Smårs, Sture Rayner och Lars Beckman.[13]

Referenser

Noter

  1. ^ Norstedts uppslagsbok 1948
  2. ^ Svensk uppslagsbok 1955
  3. ^ Larsmo, Ola (30 mars 2010). ”Agne, ett av alla offer för svensk rasbiologi” (HTML). Dagens Nyheter. http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/agne-ett-av-alla-offer-for-svensk-rasbiologi/. Läst 7 april 2010. ”Det är Petrén som, på ett socialdemokratiskt mandat, tillsammans med bland andra bondeförbundaren Nils Wohlin 1920 motionerar i riksdagen om bildandet av ett svenskt rasbiologiskt institut.” 
  4. ^ Degenerationsfaran, artikel av Herman Lundborg i Svensk tidskrift (1921), sid. 275 ff.
  5. ^ Hagerman, Maja (2015). Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta. sid. s. 177-182 
  6. ^ [a b] Hagerman, Maja (2015). Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta. sid. s. 177 
  7. ^ Benny Jacobsson: Nytt ljus över rasbiologin, Upsala Nya Tidning 24/6 2007 Arkiverad 27 maj 2009 hämtat från the Wayback Machine.
  8. ^ Lundmark, Lennart: Allt som kan mätas är inte vetenskap, Forum för levande historia 4:2007
  9. ^ Ludvig Hertzberg: Rasbiologiska skelett i streckargarderoben, SvD, 091201
  10. ^ Bengtsson Bengt-Olle 1999, Genetik och Politik, A-Z förlag, ISBN 9113006681
  11. ^ Broberg, Gunnar och Tydén, Mattias, Oönskade i folkhemmet (1991) s. 168.
  12. ^ Broberg, Gunnar, Statlig rasforskning (Lund 1995) s.80 f.
  13. ^ Pablo Lizama Farias (26 april 2007). ”Statlig rasforskning: En artikelserie om vart den svenska rasforskningen tog vägen”. C-projekt i Journalistik och multimedia Södertörns högskola. http://www.diva-portal.org/sh/abstract.xsql?dbid=988. 

Litteratur

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Statens_institut_för_rasbiologi&oldid=42258042”