Storfotshöns
Storfotshöns | |
Orangefotad storfotshöna (Megapodius reinwardt) | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Fåglar Aves |
Ordning | Hönsfåglar Galliformes |
Familj | Storfotshöns Megapodiidae |
Vetenskapligt namn | |
§ Megapodiidae | |
Synonymer | |
Storfothöns |
Storfotshöns[1] (Megapodiidae) är en familj inom ordningen hönsfåglar med 19 arter i sex släkten.[2] Fågelfamiljen är unik i att inte ruva sina ägg på vanligt sätt utan istället gräva ner dem.
Utseende och levnadssätt
De är kompakta, mellanstora fåglar med små huvuden och stora fötter. De undviker att flyga, om inte absolut nödvändigt, och tillbringar större delen av tiden på marken. De flesta arter bor i djungeln och de flesta har brun eller svart fjäderdräkt. Många arter är tillbakadragna och ensamlevande, medan andra lever i kolonier på tusentals fåglar.
Häckning
Storfotshönsen ruvar inte sina ägg på traditionellt sätt, utan gräver ner dem. De är mest kända för att bygga stora högar av ruttnande växtlighet. Dessa sköts av hannen, vilken kontinuerligt justerar temperaturen genom att tillföra och ta bort material. Men inte alla arter bygger högar, några gräver helt enkelt ner äggen i lös sand eller jord och låter solen värma äggen. En art låter vulkanisk aktivitet i jorden värma äggen.
Kycklingarna har inte någon äggtand, utan bryter sig ut ur ägget med kraftfulla klor, och gräver sig sedan vidare upp till ytan. De kläcks med full fjäderdräkt, aktiva och redo för ett självständigt liv. Efter att äggen kläckts tar föräldrarna inte längre något ansvar för kycklingarna.
Utbredning och systematik
Storfotshönsen lever i Australien, i delar av övärlden i Indonesien, på Nya Guinea, i Filippinerna samt på öar i västra Stilla havet.
Nu levande släkten och arter
Följande lista med 19 arter i 6 släkten följer IOC:s lista från 2017.[2]
- Släkte Alectura
- Australisk buskhöna (Alectura lathami)
- Släkte Aepypodius
- Waigeobuskhöna (Aeypodius bruijnii)
- Kambuskhöna (Aeypodius arfakianus)
- Släkte Talegalla
- Rödnäbbad buskhöna (Talegalla cuvieri)
- Svartnäbbad buskhöna (Talegalla fuscirostris)
- Rödkindad buskhöna (Talegalla jobiensis)
- Släkte Leipoa
- Malleehöna (Leipo ocellata)
- Släkte Macrocephalon
- Maleohöna (Macrocephalon maleo)
- Släkte Eulipoa
- Moluckstorfotshöna (Eulipoa wallacei)
- Släkte Megapodius
- Tongastorfotshöna (Megapodius pritchardii)
- Mikronesisk storfotshöna (Megapodius laperouse)
- Nikobarstorfotshöna (Megapodius nicobariensis)
- Filippinsk storfotshöna (Megapodius cumingii)
- Sulastorfotshöna (Megapodius bernsteinii)
- Tanimbarstorfotshöna (Megapodius tenimberensis)
- Mörk storfotshöna (Megapodius freycinet)
- "Forstens storfotshöna" (Megapodius [f.] forsteni) – urskiljs ibland som egen art[3]
- Geelvinkstorfotshöna (Megapodius geelvinkianus)
- Melanesisk storfotshöna (Megapodius eremita)
- Vanuatustorfotshöna (Megapodius layardi)
- Papuastorfotshöna (Megapodius decollatus)
- Orangefotad storfotshöna (Megapodius reinwardt)
Utdöda arter
Fyra arter som dog ut under holocen har erkänts, varav tre i Megapodius:
- Lapitastorfotshöna (Megapodius alimentum)
- Nykaledonsk storfotshöna (Megapodius molistructor)
- Fijistorfotshöna (Megapodius amissus)
- Efatestorfotshöna (Mwalau walterlini)
Referenser
Noter
- ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
- ^ [a b] Gill, F & D Donsker (Eds). 2016. IOC World Bird List (v 6.4). doi : 10.14344/IOC.ML.6.4.
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
Övriga källor
- Göth, A., & Evans, C. S. (2004). Social responses without early experience: Australian brush-turkey chicks use specific visual cues to aggregate with conspecifics. Journal of Experimental Biology, 207, 2199-2208.
- Flyttfåglar av Jacques Perrin & Jean-Francois Mongibeaux (2003) ISBN 91-7054-968-0