Sturemorden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Stureplansmorden eller Sturebymordet.
Erik XIV, målning från ca 1560 tillskriven Domenicus ver Wilt.
Svante Sture d.y.

Sturemorden kallas de mord, som Sveriges dåvarande kung Erik XIV utförde på bland andra Svante Sture den yngre i Uppsala den 24 maj 1567.

Bakgrunden till händelsen var att ett antal adelsmän av Erik XIV misstänktes för förrädiska stämplingar mot kungamakten. Sten Banér fängslades tillsammans med Sturarna på Svartsjö slott. De ställdes inför Höga nämnden som avkunnade några dödsdomar. Våren år 1567 kallades ständerna till Uppsala för att bekräfta domarna. Erik XIV föregrep emellertid ständernas beslut och inledde dödandet själv tillsammans med sina drabanter genom att i slottsfängelset sticka ned Nils Sture. Därefter bragtes dennes far, Svante Sture den yngre, och bror, Erik Svantesson Sture om livet. Vidare mördades Abraham Gustafsson Stenbock, riksrådet Ivar Ivarsson (Liljeörn) och Eriks lärare, riksrådet och diplomaten Dionysius Beurraeus.

Hejdlöst raseri och frambrytande sinnessjukdom har angetts som förklaring till Erik XIV:s beslut och handlingar.[1]

Dödade[redigera | redigera wikitext]

  1. Nils Svantesson Sture, född 1543, son till Svante Sture
  2. Svante Sture den yngre, greve
  3. Erik Svantesson Sture, född 1546, son till Svante Sture
  4. Abraham Gustafsson Stenbock
  5. Ivar Ivarsson (Liljeörn)
  6. Dionysius Beurraeus

Enligt Sten Erikssons (Leijonhuvud) berättelse räddades dennes liv, när kungen, gripen av vansinnet, hade befallt att de fängslade skulle mördas, men därefter sagt, att herr Sten skulle skonas. Eftersom vakten inte visste vilken Sten, Sten Banér eller Sten Eriksson, som kungen avsåg, lät man dem båda leva. Detta har dock ifrågasatts då oberoende källor till detta saknas. Helt visst är dock att Sten Banér satt fängslad[2].

Erik XIV irrade sedan runt i skogen hela natten, och återfanns nästa dag ute på fälten vid Alsike. Kungens gamle lärare, riksrådet Dionysius Beurraeus försökte bringa kungen i lugn, men höggs ihjäl av drabanter på kungens befallning.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dionysius Beurraeus. Nationalencyklopedin. Läst 2017-01-22
  2. ^ Larsson, Lars-Olof (2005). Arvet efter Gustav Vasa. Stockholm: Prisma. ISBN 91-518-4773-6