Uppsala domkyrka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppsala domkyrka
Kyrka
Uppsala domkyrka från Uppsala slott.
Uppsala domkyrka från Uppsala slott.
Land Sverige
Län Uppsala län
Ort Uppsala
Trossamfund Svenska kyrkan
Stift Uppsala stift
Församling Uppsala domkyrkoförsamling
Plats Domberget
 - koordinater 59°51′29.27″N 17°38′0.88″Ö / 59.8581306°N 17.6335778°Ö / 59.8581306; 17.6335778
Längd 118,7 m
Höjd 118,7 m
Stil Gotisk
Material Tegel
Invigd 1435
GeoNames 6951554
Bebyggelse-
registret
21300000003556
Interiören med altaret.
Interiören med altaret.

Uppsala domkyrka är en katedral i gotisk stil (exteriört huvudsakligen en nygotisk tegelefterbildning av fransk höggotik runt en medeltida stomme). Den är domkyrka i ärkestiftet, församlingskyrka för Uppsala domkyrkoförsamling och rikshelgedom för Svenska kyrkan. Den invigdes slutgiltigt 1435 och hade Sankt Erik, Sankt Lars och Sankt Olof som skyddspatroner.

Kyrkan är tillsammans med Nidarosdomen i Trondheim och Mariakyrkan i Gdansk den största i Östersjöregionen (och störst i Norden; 118,7 meter lång och lika hög i de båda västtornen). Den största av dess klockor, kallad Storan, är med sina 7 360  kg Sveriges största kyrkklocka.

Svenska kyrkan gör uppskattningen att cirka en halv miljon människor besöker Uppsala domkyrka varje år.[1] Bland kyrkoskatterna finns bland annat det förgyllda skrinet med Erik den heliges reliker som står i ett sidokapell nära högaltaret. Även Gustav Vasa, Johan III och deras gemåler, Magnus Stenbock, Emanuel Swedenborg, Carl von Linné och Nathan Söderblom är begravda i Uppsala domkyrka. I norra tornet finns sedan renoveringen på 70-talet ett museum med kyrkliga textilier.[2] Södra portalen har en rik uppsättning stenskulptur från början av 1300-talet och ovanför den finns Sonens fönster, under medeltiden kallat Stora glas, som är Sveriges största kyrkfönster (totalt 119 kvadratmeter).

Domkyrkan är av gammal hävd en av landets kröningskyrkor, och sedan Kristoffer av Bayern som kröntes 1441 kröntes de flesta svenska monarker fram till Ulrika Eleonora 1719 i domkyrkan. Undantaget Karl XII, Drottning Kristina, och Kristian II som alla kröntes i Stockholm.

Kyrkans historia[redigera | redigera wikitext]

Byggnadshistoria[redigera | redigera wikitext]

Uppsala domkyrkas plan vid medeltidens slut med markerad byggnadskronologi.
Uppsala domkyrka, kyrkorummet sett mot öster.

Efter en brand i den tidigare domkyrkan (i Gamla Uppsala) gav påven år 1258 tillstånd att flytta biskopssätet ifrån Gamla Uppsala till nuvarande Uppsala (Östra Aros).[3] Flyttningen till Domberget i nuvarande Uppsala skedde 1273, och till en början torde Sankt Erik kapell använts för gudstjänsterna. Äldre uppgifter om att Trefaldighetskyrkans föregångare skulle ha legat på nuvarande domkyrkans plats är sannolikt felaktiga.[4][5]

Från grundläggning till Zettervall[redigera | redigera wikitext]

Uppsala domkyrka 16191702, södra fasaden.
Domkyrkan avbildad i Suecia antiqua et hodierna, cirka 1690

Bygget började 1272 eller 1273 under ledning av en anonym fransk arkitekt. Det avbröts tillfälligt omkring 1280, troligen på grund av pengabrist, och den franska byggnadshyttan reste hem. De hann bygga nedre delarna av kapitelsalen (nuvarande Jagellonska gravkoret) och de två kapellen på nordsidan av koret (se planritning). Materialet var främst tegel, men kalksten från Gotland och från ett mindre stenbrott i Lena socken användes för pelare, fönster och andra detaljer.

1287 inkallades en ny grupp fransmän under ledning av stenmästaren Etienne de Bonneuil. Bygget fortsatte där den tidigare byggnadshyttan hade slutat, med användande av samma ritningar. Man byggde medsols runt koret, och senast 1310 kunde sydportalen tas i bruk. Den blev Nordens mest utsmyckade portal, med en mängd reliefplattor och skulpturer i nischer. Men den var inte avpassad för klimatet och fick efterhand stora skador som bara hjälpligt reparerades. Nordportalen byggdes några år senare, med en enklare och klimattåligare utformning. Fram till 1430-talet hade kyrkan bara dessa två portaler, och de hade stora skulpturer av skyddshelgonen Sankt Erik och Sankt Lars. Eriksbilden (försvunnen sedan 1500-talet) stod i den södra portalen, Larsbilden (bevarad förutom huvudet) i den norra. Gravstenar tyder på att högkoret togs i bruk mellan 1314 och 1318, med ett tillfälligt tak på låg höjd. Det sista spåret av den franska byggnadshyttan är norra korsarmens rosfönster, som sattes in omkring 1330. Fönstret var så brett att tegel inte skulle ha klarat belastningarna vid sidorna, vilket gjorde att hela muren byggdes av kalksten.

Man hade redan från början förberett för att kunna avsluta bygget efter att enbart koret och tvärskeppet blivit färdiga, utan något långhus. Omkring 1360 stod detta bygge klart, förutom några valv kring korsmitten.

1366 nämns en Nikolaus (Nils) från Västerås som byggets ledare, och troligen var det han som påbörjade långhuset. Enligt ursprungsplanerna skulle långhuset inte haft några sidokapell, men sådana hade blivit vanliga på kontinenten och tillfogades nu ritningen. 1380 omtalas ett av kapellen på nordsidan, och det anges att detta byggnadsparti var nytt. Sydsidan påbörjades något decennium efter nordsidan. 1402 inträffade ett ras på sydsidan, men troligen försenades bygget bara ett par år.

1431 påbörjades västpartiet, och till en början koncentrerade man sig på portalen och rosfönstret ovanför. Det var med detta ofärdiga västparti som domkyrkan invigdes 1435. Att domkyrkan nu hade fått tre portaler gjorde att skulpturerna flyttades om. Erik sattes i västportalen, Lars i söder. En Olovsskulptur som troligen hade stått i Eriks och Olovs kor flyttades ut till nordportalen och fick en ny sockel för att passa i storlek. Denna skulptur har givit upphov till tron att Olov var ett av kyrkans skyddshelgon, men det är fel.[källa behövs] Västtornen började byggas i slutet av 1430-talet. På 1400-talet fick norra och södra korsarmen varsin murad läktare, och en tredje läktare fanns under södra västtornet. 1447 drabbades domkyrkan av en brand, men att inga inventarier förstördes visar att alla valv nu fanns på plats. Bygget fortsatte med de höga västtornen, men troligen var de inte färdiga då reformationen 1527 drog undan det ekonomiska underlaget för kyrkbygget.

Efter en stor brand 1572 understöddes reparationerna av kung Johan III, och under denna tid tillfogades strävbågar på utsidan. Nya höga tornspiror i nederländsk renässansstil byggdes 1614–19 efter ritningar av Gerhard de Besche, senare följd av en snarlik takryttare. Med det Oxenstiernska gravkoret, troligen efter Nicodemus Tessin d.y:s ritningar, fick planformen sin nuvarande utsträckning 1691–92. 1702 förstördes kyrkan, och nästan alla inventarier, i en våldsam brand. Återställningsarbetet skedde i etapper och fullbordades av låga tornhuvar 1741–48, ritade av överintendenten Carl Hårleman. De skadade, men bevarade gotiska murarna kompletterades med strävbågar, yttertak och inredning i barockstil. Åren 1831–41 omgestaltades Vasakoret och försågs med fresker av Johan Gustaf Sandberg och glasmålningar av Johan Way.

Från och med Zettervall till nutid[redigera | redigera wikitext]

Uppsala domkyrkas exteriör 1748–1885 med Hårlemans tornhuvar.

Åren 1885–1893 gjordes en omfattande restaurering, ledd av Helgo Zettervall. Han lät riva västpartiets och tornens ytterhöljen liksom det mesta av exteriörens ytbeklädnad i resten av kyrkan. Det ursprungliga handslagna teglet ersattes av maskinslaget tegel, med annan färg och struktur. Ursprungliga ytor finns dock kvar i nästan alla byggnadspartier. Nya strävbågar byggdes, och murkrönen fick gesimser och fialer. Tornen gjordes lika höga som kyrkan är lång och kröntes med de nuvarande tornspirorna, vars stommar av järn restes i snabb takt sommaren 1889. Korsmitten fick återigen en takryttare, så som den haft fram till 1702.

Zettervalls avsikt med restaureringen var att ge kyrkan en enhetlig karaktär med utgångspunkt från den franska höggotiska katedralarkitektur som präglade planen och kyrkorummet. Senare tillägg med annan karaktär, som tornens sengotiska fasader och tornhuvarna i senbarock omgestaltades därför. Restaureringsprincipens främste företrädare var Viollet-le-Duc, som restaurerat flera katedraler i Frankrike. En motsvarande restaurering hade Zettervall genomdrivit av Lunds domkyrka. När Anton Niklas Sundberg, som verkat i Lund, tillträdde som ärkebiskop förmedlade han kontakten med Zettervall, som lämnade ett första restaureringsförslag 1875.

Uppsala domkyrkas interiör före restaureringen 1885–93 visande 1700-talets inredning och vitputsade murar.

Invändigt var de främsta förändringarna att kyrkorummet försågs med muralmålningar, att fönstren försågs med nya masverk och glasmålningar efter medeltida förebilder och att altaruppsatsen och bänkinredningen byttes ut mot en ny som till stilen anslöt till gotiken. Senare tillsatser avlägsnade, som förstärkningar av långhusets pelare. Dock bevarade man gravmonumenten med deras skilda former. Som medhjälpare hade Zettervall bl.a. Emil Langlet och Agi Lindegren. För kyrkorummets utsmyckning anlitades flera unga konstnärer, som senare gjorde egen karriär under 1900-talet.

Zettervall hade för exteriörens detaljer önskat kalksten precis som i de franska katedralerna. Men av bl.a. kostnadsskäl föll valet istället på det nya och i stort obeprövade materialet cement. Franska experter hade dessutom försäkrat Zettervall om att cementen med tiden skulle bilda en patina som skulle skydda mot frostsprängning och göra cementen starkare. Cementen började dock vittra och falla ner. Under 1930- till in på 1960-talen fick man därför gå in genom kyrkans huvudportal under ett skyddstak som sträckte sig en bra bit ut på Domkyrkoplan. Restaureringsprinciperna hade också redan när Zettervall påbörjade sitt arbete börjat svänga mot en större följsamhet till byggnadens förutsättningar samtidigt som synen på 1800-talets arkitektur generellt var mycket negativ vid denna tid. Under beteckningen "skyddsarbeten" förenklades fasaderna åren 1935–53. För ledningen stod ingenjör Henrik Kreuger. På 1940-talet revs de flesta strävbågarna och ersattes med nya. De var av samma typ som kyrkan hade haft före restaureringen, men var också en del av en aldrig genomförd omvandling av domkyrkan efter förslag av arkitekten Ragnar Östberg.

Uppsala domkyrkas exteriör efter 1893 i Zettervalls gestalt. Fialer och strävbågar förenklades 1935–53.

Från och med 1930-talet till 1970-talet diskuterades frågan om kyrkans stil och stilistiska helhet; Zettervalls nygotik stod hos antikvarier och arkitekter fortfarande lågt i kurs. Efter att flera arkitekter gjort nya förslag fick arkitekten Åke Porne i uppdrag att leda en ny restaurering enligt den försiktiga senmodernismens ideal med återknytning till den tegelgotik som före Zettervalls restaurering präglat domkyrkan fast ännu enklare och robustare och med pregnant storskaliga kantiga former. Mot detta anfördes att även Zettervalls verk var en del av byggnadens historia och att många uppsalabor var känslomässigt fästa vid sin domkyrka så som den var. Slutet blev att man åren 1972-1976 restaurerades kyrkan grundligt, men lät den i princip behålla sin form.[3]

Modell av Ragnar Östberg outförda restaureringsförslag 1940.

Kyrkolivets historia[redigera | redigera wikitext]

Domkyrkan har genom hela sin historia varit ett levande gudstjänstrum. Under medeltiden användes den för ärkebiskopens och domkapitlets gemensamma dagliga gudstjänster och varje kor hade särskilda altaren. Sedan reformationen är domkyrkan centrum för domkyrkoförsamlingens gudstjänstliv. I dess mitt står högmässan varje söndag klockan 11. Dessutom är det mässor och bönegudstjänster varje vardag. Sturekoret fungerar som avskild plats för mindre gudstjänster och kyrkliga handlingar (dop och vigsel). Domkyrkan har också ett rikt musikliv med musikgudstjänster och konserter som återkommande inslag.

Exteriör[redigera | redigera wikitext]

Uppsala domkyrka

Uppsala domkyrka är en femskeppig, korsformad katedral efter fransk modell, med en kapellkrans runt högkoret och ett större "vårfrukor" (nu Vasakoret) i den östra änden. Den är uppförd i tegel med detaljer av kalksten och Vattholmamarmor. Grunden är av granit. De två västtornen kröns av mycket höga tornspiror i koppar, och över korsmitten står en typiskt fransk takryttare i koppar och trä. Platserna på tvärskeppens gavlar där det under större delen av kyrkans historia stått fialer står nu tomma, likaså hörnen på tornens ovansida där Zettervall placerade toureller. Klerestorievåningen stöds av på sydsidan och runt högkoret kontreforter av barockkaraktär och på nordsidan gotiska strävbågar.

Interiör[redigera | redigera wikitext]

Mittskeppet mot öster.

Finstakoret[redigera | redigera wikitext]

I Finstakoret finns den heliga Birgittas och Erik den heliges reliker (se nedan).

I Finstakoret ligger även Birgittas föräldrar, lagman Birger Persson och hans hustru Ingeborg av Finsta, och Birgittas syskon begravda. Till vänster på gravstenen finns sönerna avbildade och till höger döttrarna. Tonårsdottern Birgitta finns avbildad längst ner till höger. Denna gravsten är en av domkyrkans äldsta.

På golvet finns en minnesplatta från påven Johannes Paulus II:s besök i Sverige 1989.

Sturekoret[redigera | redigera wikitext]

Här är bland annat de medlemmar begravda av adelsätten Sture, vilka mördades av Erik XIV i "Sturemorden" i fängelsevalven på Uppsala slott 1567. Minnestavlan på västra väggen berättar om dem. De kläder de bar vid händelsen finns bevarade i domkyrkans Skattkammare. Sturekoret är i dag platsen för domkyrkans dagliga, mindre gudstjänster.

Vasakoret[redigera | redigera wikitext]

Kyrkans största kor. Det invigdes till Jungfru Maria och kallades tidigare även Vårfrukoret. Se Vasakoret, Uppsala domkyrka.

Vid högaltaret[redigera | redigera wikitext]

Nedanför högaltartrappan finns gravhällarna över två av Svenska kyrkans mest namnkunniga ärkebiskopar: Laurentius Petri d.ä., död 1573, Sveriges första evangelisk-lutherska ärkebiskop, och Nathan Söderblom, mottagare av Nobels fredspris, ledamot av Svenska Akademien, död 1931.

Reliker[redigera | redigera wikitext]

Korsreliken[redigera | redigera wikitext]

I museet i domkyrkans norra torn finns en korsrelik - det vill säga ett föremål som sägs komma från Jesu kors. Den är infogad i ett altarkors som nu finns i en monter.[6]

Den heliga Birgitta[redigera | redigera wikitext]

I Domkyrkans Finstakor finns sedan några år något så ovanligt som ett modernt relikskrin i en luthersk kyrka. Domkyrkan fick i slutet av 1980-talet av Birgittasystrarna en gåva: en flisa av den heliga Birgittas höftben. Denna relik har fått sin plats i kyrkan till minne av en av de mest kända svenskarna genom historien. Såväl skrinet som den omgivande kuben är inspirerade av birgittinernas ordensdräkt. De fem röda punkterna symboliserar Kristi fem sår (händerna, fötterna och i sidan). Relikvariet är utfört av konstnären Bengt Olof Kälde och silversmeden Olof Sundqvist.

Erik den helige[redigera | redigera wikitext]

Erik den heliges relikskrin

I Finstakoret finns även Erik den heliges reliker i ett relikskrin, i förgyllt silver, tillverkat i slutet av 1500-talet.

Erik den helige dog den 18 maj 1160, då påven hette Alexander III. St Erikslegenden från 1200-talet berättar:

Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han [kung Erik] efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen.

Han säges då ha svarat:

"Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes." När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de voro få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drevo spe med den redan halvdöde, och avhöggo vanvördigt hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska.

Den döde kungen begravdes i Gamla Uppsala kyrka. St Erikslegenden berättar om flera mirakler som ägde rum vid kungens död och senare vid hans grav. Bland de mirakler som legenden återger finns att en källa rann upp på den plats där hans blod först utgöts. Sedan 1500-talet utpekas St Eriks källa på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån, och är markerad med en stor gjutjärnspump. Den medeltida St Eriks källa var den nuvarande Slottskällan, 500 m söder om domkyrkan. Kungen dödades på den öppna platsen söder om domkyrkan. Där stod fram till 1700-talet St Eriks kapell. Lanseringen av Erik som helgon skedde under sonen Knut Erikssons långa regeringstid 1167–1196. Relikskrinet fördes 1273 från dåvarande domkyrkan i Gamla Uppsala till domkyrkobygget i Östra Aros, nuvarande Domkyrkan. Varje år användes skrinet i processioner vid sådd och skörd och liknande.

Inventarier[redigera | redigera wikitext]

Altarprydnader[redigera | redigera wikitext]

Burchard Prechts altaruppsats[redigera | redigera wikitext]

Uppsala domkyrkas altaruppsats av Burchard Precht, uppsatt 1731. Används sedan 1905 som altaruppsats i Gustaf Vasa kyrka i Stockholm.

Burchard Prechts stora altaruppsats i barock från 1725–31, togs bort vid Zettervalls restaurering och pryder numera högaltaret i Gustaf Vasa kyrka i Stockholm.[7]

Zettervalls altaruppsats[redigera | redigera wikitext]

Vid restaurering 1885–93 tillkom en nygotisk altaruppsats utförd i bonad ljus ek efter ritningar av Folke Zettervall, son till Helgo Zettervall. Den avlägsnades 1964, för att en tid ersättas av Skånelaskåpet, och är nu magasinerad. Krucifixet från mittpartiets kalvariegrupp används vid påskfirandet.

Åke Pornes altaruppsats[redigera | redigera wikitext]

Den nuvarande altaruppsatsen utgörs av ett kors i silver och kristall. Korset är utfört av Bertil Berggren-Askenström efter ritningar av Åke Porne och kom på plats vid den av honom ledda restaureringen 1972–76.

Skånelaskåpet[redigera | redigera wikitext]

På altaret i Sturekoret står ett senmedeltida altarskåp i ek, tillverkat i Brussel under 1500-talets första fjärdedel. Huvudmotivet är berättelsen om jungfru Marias föräldrar Anna och Joakim. Det inköptes till domkyrkan från Skånela kyrka 1912.

Orglar[redigera | redigera wikitext]

Tidigare orglar[redigera | redigera wikitext]

Cahmanorgeln från 1698[redigera | redigera wikitext]

År 1669 fick Frantz Boll i uppdrag att bygga en cirka 40-stämmig orgel på västläktaren. Som på andra håll, verkade han dock inte uppgiften helt vuxen.

År 1692 kallade man istället in Hans Henrich Cahman, som hade gått i lära hos den berömde Hans Christoph Fritzsche i Hamburg. Han blev 1698 färdig med en tremanualig orgel på 50 stämmor och pedal, med 16 fots huvudverk, ryggpositiv, bröstverk och pedaltorn. Det var det dittills ambitiösaste orgelbygget i Sverige. Orgeln var dock bland det som brann upp i stadsbranden 1702.

Risbergs interimsorgel[redigera | redigera wikitext]

År 1710 ställdes en åttafots interimsorgel upp, med tio stämmor på en manual, av Isaac Risberg. Den användes till 1727, såldes sedan och sattes 1741 upp i Tjällmo kyrka, där den ännu finns kvar.

Disposition (då och nu):
Kvintadena 16, Principal 8, Spetsflöjt 8, Salicional 8, Oktava 4, Kvinta 3, Superoktava 2, Mixtur IV, Scharf III, Trumpet 8.

Cahmanorgeln från 1733[redigera | redigera wikitext]

År 1731 fick man slutligen råd att anlita Hans Heinrich Cahmans son Johan Niclas Cahman för att bygga en permanent orgel på den nya västläktaren. Den blev färdig 1733 och fick 40 stämmor på 16 fots huvudverk, öververk och pedal – således mindre storslagen än faderns, men tidsenlig utan ryggpositiv och med färre höga register.

En viss uppfattning om hur den här orgeln kan ha klingat kan man få av samma mästares bevarade orgel i Lövstabruk och av nästan-repliken i Falu Kristine kyrka.

Nuvarande orglar[redigera | redigera wikitext]

Uppsala domkyrka har fyra orglar: två stora orglar, en på västläktaren, en i norra tvärskeppet, en mindre kororgel och ett positiv i Sturekoret.

Åkermanska orgeln[redigera | redigera wikitext]
Orgeln på västläktaren

Den stora läktarorgeln byggdes 1871 av orgelbyggaren Per Larsson Åkerman, grundare av Åkerman & Lund Orgelbyggeri och av samtiden betraktad som Sveriges främsta orgelbyggare. På grund av Åkermans studier hos Aristide Cavaillé-Coll fick orgeln drag från den franska romantiken. Under åren 1939–1940 anlitades återigen Åkerman & Lund för en ombyggnad av orgeln, och 1976 genomfördes även en renovering av Walter Thür. Sedan den byggdes har ett par register blivit utbytta, men i huvudsak har man behållit orgelns originalkaraktär. Orgeln, som är den största bevarade från 1870-talets Sverige, har 50 stämmor på tre manualer och pedal.

Disposition: [8]

Huvudverk, Man I Positiv, Man II Svällverk, Man III Pedal
Principal 16' Principal 8' Principal 8' Principal 32'
Borduna 16' Flöte traversiére 8' Salicional 8' Principal 16'
Principal 8' Gedackt 8' Voix céleste 8' Subbas 16'
Gamba 8' Oktava 4' Rörflöjt 8' Kvinta 10 2/3'
Flöte harmonique 8' Flöte octaviante 4' Principal 4' Violoncelle 8'
Oktava 4' Flagolette 2' Flöte octaviante 4' Gedackt 8'
Rörflöjt 4' Kvinta 1 1/3' Waldflöjt 2' Oktava 4'
Kvinta 2 2/3' Sesquialtera 2ch Cornet 3ch Kontrabasun 32'
Oktava 2' Mixtur 4ch 1 1/3' Mixtur 5ch 1 1/3' Basun 16'
Cornett 3ch Dulcian 16' Fagott 16' Fagott 16'
Mixtur 3-4ch 2' Trumpet 8' Corno 8' Trumpet 8'
Mixtur 3-4ch 1 1/3' Cromorne 8' Oboe 8' Clairon 4'
Trumpet 16' Tremulant Tremulant
Trumpet 8'
Ruffattiorgeln[redigera | redigera wikitext]
Ruffattiorgeln i norra tvärskeppet med centralaltaret i förgrunden.

I norra tvärskeppet står kyrkans nyaste orgel, invigd 2009. Den är byggd av den italienska firman Fratelli Ruffatti.[9]

Disposition: [10]

CHOIR ORGAN - Manual I GREAT ORGAN - Manual II SWELL ORGAN - Manual III (bakom svällarluckor) PEDAL ORGAN - Manual IV (delvis bakom svällarluckor) SOLO ORGAN (bakom svällarluckor)
Principal 8' Principal 16' Bourdon 16' Subbass 32' Concert Flute 8'
Dulciana 8' Principal 8' Principal 8' Principal 16' Labial Clarinet 8'
Gedeckt 8' Montre 8' Rohrflute 8' Subbass 16' Viole d'orchestre 8'
Flute douce 8' Flute Harmonique 8' Salicional 8' Open Wood 16' Viole Celeste 8'
Octave 2' Octave 4' Voix Celeste 8' Bourdon 16' Octave Viole 4'
Koppelflöte 2' Waldflute 4' Octave 4' Octave 8' Cor Anglais 16'
Nazard 2 2/3' Super octave 2' Flute 4' Flute 8' Vox Humana 8'
Doublette 2' Cornet 5ch 8' Nazard 2 2/3' Octave 4' Tremulant
Tierce 1 3/5' Mixture 4ch 1 1/3' Piccolo 2' Flute 4' Tuba 8' (ej bakom svällarluckor)
Quint 1 1/3' Trumpet 16' Tierce 1 3/5' Mixture 4ch 2 2/3' Trompette en Chamade 8'
Mixture 4ch 1' Trumpet 8' Mixture 5ch 2' Trombone 32' Klockspel, 37 klockor (ej bakom svällarluckor)
Clarinate 8' Trompette en Chamade 8' (från soloverk) Bombarde 16' Trombone 16' Solo/Solo 16'
Trompette en Chamade 8' (från soloverk) Clairon 4' Trompette 8' Bombarde 16' Solo/solo 4'
Tremulant Tremulant Trompette en Chamade 8' (från soloverk) Trumpet 8' Unison off
Cymbelstern III/II 16' Oboe 8' Trompette en Chamade 8' (från soloverk)
Solo/I 16' III/II Clairon 4' Clairon 4'
Solo/I III/II 4' Tremulant I/Ped
Solo/I 4' I/II 16' Swell II/Ped
I/II Unison off III/Ped
I/II 4' III/III 4'
Solo/II 16' Solo/III 16'
Solo/II Solo/III
Solo/II 4' Solo/III 4'
Kororgeln[redigera | redigera wikitext]

Kororgeln i kyrkan byggdes 1950 av Marcussen & Søn och renoverades av Walter Thür 1975. Var en av de första kororglarna i Sverige och startade en liturgisk reform när den flyttades från läktaren till koret. Den byggdes med 4 fots principal och 15 stämmor på två manualer och pedal, men saknade 16 fots subbas i pedalen för att inte bli för otymplig att flytta; Vid renoveringen 1975 byggdes dock denna pedalstämma till.

Disposition:[8]

Positiv (I) C-f3 Huvudverk (II) C-f3 Pedalverk (P) C-f1 Koppel
Gedackt 8' Rörflöjt 8' Subbas 16' I/P
Rörflöjt 4' Principal 4' Subbas 8' II/P
Principal 2' Waldflöjt 2' Sordun 16' II/I
Nasat 1 1/3' Mixtur 4 chor Regal 4'
Sesquialtera 2 chor Dulcian 8'
Cymbel 1 chor
Tremulant
Positivet[redigera | redigera wikitext]

I Sturekoret finns även ett orgelpositiv med 4 stämmor, byggt 1981 av orgelbyggare Robert Gustavsson, Härnösand.

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Inspelningar av musik framförd på kyrkans orglar.

Predikstol[redigera | redigera wikitext]

Predikstolen i Uppsala domkyrka, cirka 1905.

Predikstolen är Sveriges största och används bland annat vid högmässan på söndagarna. Den är ursprungligen en gåva av änkedrottningen Hedvig Eleonora, efter den stora branden i Uppsala 1702. Tillverkad av Burchard Precht, enligt ritningar av Nicodemus Tessin d.y., och invigd 1710. Relieferna på den föreställer bland annat Johannes döparen som predikar i öknen. På framsidan syns aposteln Paulus då han predikar i Aten. På vänstra sidan syns en illustration av Jesu liknelse om arbetarna i vingården, med innebörden att det aldrig är för sent att lyssna till Guds kallelse. På taket porträtteras aposteln Paulus som uppburen av änglar, samt längst fram drottningens namnchiffer. Helgo Zettervall lät plocka bort predikstolen under den stora renoveringen för att ersätta den med en i gotisk stil. Pengarna räckte dock inte, så Hedvig Eleonoras predikstol kom på plats igen.

Textilier[redigera | redigera wikitext]

Uppsala domkyrkas samling av textilier omfattar perioden 1275 till idag. En av de mest kända textilierna är drottning Margaretas gyllene kjortel från cirka 1400. Ett flertal föremål är utställda i domkyrkans museum som är inrymt i det ena tornet. Textilierna finns utförligt beskrivna i volym 5 i bokverket Uppsala domkyrka.[11]

Körer[redigera | redigera wikitext]

Domkyrkan har för närvarande sex aktiva körer: Uppsala domkyrkokör, Collegium Cantorum, Schola Cantorum, Uppsala Domkyrkas Flickkör och Uppsala Domkyrkas Gosskör samt sedan 2008 Uppsala katedralsångare.

Kyrkklockor[redigera | redigera wikitext]

Kyrkan har fem klockor, (Storan, Thornan, Malman, Massan och Bönan), vilka alla hänger i norra tornet. Den största av dem, Storan, är med sina 7360 kg Sveriges största kyrkklocka. Storan härstammar ursprungligen från 1634 men göts om efter den stora stadsbranden 1702. Vid fyra tillfällen per år – jul, nyår, påsk och pingst - ringer alla fem klockor samtidigt. Om en student avlider under sin studietid i Uppsala så erbjuds fri begravningsringning med Storan.[12] Även vid större akademiska högtider i Uppsala rings det i Storan. Den näst största, Thornan är uppkallad efter den polska staden Thorn, vilket är det tyska namnet på Toruń. Klockan togs som krigsbyte av Karl XII 1703 och har tidigare hängt i Sankt Jacobs kyrka i Stockholm. Den är med största sannolikhet gjuten på 1200-talet och väger 3560 kg.[13]

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Ett berömt astronomiskt ur konstruerades 1506 av Petrus Astronomus, men förstördes vid branden 1702.

Den ängel som pryder kyrkans tak, och som därifrån blickar ut över staden Uppsala, är gjuten i massiv koppar. Dess exakta proportioner finns inte i några originalritningar, men mätningar i modern tid visar att den är c:a 2 m lång (exklusive podium).

Kända personer begravda i Uppsala domkyrka[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Uppsala domkyrka”. Svenska Kyrkan. Arkiverad från originalet den 3 september 2012. https://web.archive.org/web/20120903031545/http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=643720. Läst 12 januari 2012. 
  2. ^ 40 år med Uppsala domkyrka
  3. ^ [a b] Den grundläggande vetenskapliga analysen av domkyrkans historia tillkomst, nuvarande utseende, inventarier osv. är 7-bandsverket Uppsala domkyrka (band 227-232, 234 i serien Sveriges kyrkor. Konsthistoriskt inventarium), Uppsala 2010: Band 1. Skriftliga källor. Arkivbildning. 554 sid. – Band 2. Domkyrkan i Gamla Uppsala. Nuvarande domkyrkans omgivningar. 618 sid. – Band 3. Byggnadsbeskrivning. Byggnadshistoria. Domkyrkans konsthistoriska ställning. 562 sid. – Band 4. Interiörens fasta utsmyckning. 423 sid. – Band 5. Inredning och inventarier. 475 sid. – Band 6. Gravminnen. 541 sid. – Uppsala 2014: Band 7. Helgo Zettervalls restaurering 1885-93 och tiden fram till 1934. 416 sid.
  4. ^ Det medeltida Sverige 1:2 Tiundaland
  5. ^ Domberget och UPpsala högmedeltida stadsplan, Johan Anund i årsboken Uppland 1994
  6. ^ Svenska kyrkan: Uppsala domkyrkoförsamling. Läst 9 feb 2014. Arkiverad 2 februari 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  7. ^ Roosval, Johnny, Hofbildhuggaren Burchardt Precht. Stockholm 1906.
  8. ^ [a b] Häfte: Orglarna i Uppsala Domkyrka, läst 15 april 2013
  9. ^ ”Domkyrkans orglar”. Uppsaladomkyrka.se. Arkiverad från originalet den 8 juni 2015. https://web.archive.org/web/20150608021350/http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=642938. Läst 2 november 2011. 
  10. ^ "Orglarna i Uppsala domkyrka", Orgelanders.se. Läst 15 april 2013
  11. ^ Uppsala domkyrka, volym 5, Textilier och inventarier", 2010
  12. ^ ”Traditioner vid Uppsala Universitet: Klockringning och salutskott”. Uppsala Universitet. http://www.uu.se/om-uu/upptack-uppsala/akademiska-traditioner/Klockringning-och-salutskott/. Läst 4 september 2012. 
  13. ^ Werkmäster, Johan. ”Den polska staden Toruń och den stulna klockan i Uppsala domkyrka”. Tidningen Kulturen. Tidningen Kulturen. http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/resereportage-mainmenu-137/12288-den-polska-staden-toru-och-den-stulna-klockan-i-uppsala-domkyrka. Läst 19 februari 2013. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]