Hoppa till innehållet

Suta ordensis

Från Wikipedia
Suta ordensis
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljGiftsnokar
Elapidae
UnderfamiljHavsormar
Hydrophiinae
SläkteSuta
ArtSuta ordensis
Vetenskapligt namn
§ Suta ordensis
Auktor(Storr, 1984)
Synonymer
Denisonia ordensis STORR 1984[2]
Hitta fler artiklar om djur med

Suta ordensis[2] är en ormart som beskrevs av Storr 1984. Suta ordensis ingår i släktet Suta och familjen giftsnokar och underfamiljen havsormar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]

Denna orm förekommer i nordöstra Western Australia och nordvästra Northern Territory. Arten lever i avrinningsområdet av floderna Ord River och Victoria River. Habitatet varierar mellan torra skogar och gräsmarker.[1] Suta ordensis har ett giftigt bett. Honor lägger inga ägg utan föder levande ungar.[4]

I regionen introducerades den giftiga agapaddan och kanske dör några exemplar som äter paddan. Hela populationen antas vara stor. IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Ellis, R., Zichy-Woinarski, J., Shea, G., Cogger, H. & Macdonald, S.M 2017 Parasuta ordensis . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 16 november 2021.
  2. ^ [a b] Storr G M (1984) Revision of Denisonia suta (Serpentes: Elapidae) and the description of a new species closely related to it., Records of the Western Australian Museum 11 (3): 249-257
  3. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (25 juni 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/suta+ordensis/match/1. Läst 24 september 2012. 
  4. ^ [a b] Suta ordensis i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.