Svart gris i Paris

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Svart gris i Paris
(La Traversée de Paris)
RegissörClaude Autant-Lara
ProducentHenry Deutschmeister
ManusJean Aurenche
Pierre Bost
Baserad på"La Traversée de Paris" av Marcel Aymé
MedverkandeJean Gabin
Bourvil
OriginalmusikRené Cloërec
FotografJacques Natteau
KlippningMadeleine Gug
Premiär26 oktober 1956
Speltid82 minuter
LandFrankrike
Språkfranska
IMDb SFDb

Svart gris i Paris (franska: La traversée de Paris) är en fransk komedifilm från 1956 i regi av Claude Autant-Lara, med Jean Gabin och Bourvil i huvudrollerna. Filmen är baserad på novellen "La traversée de Paris" av Marcel Aymé. Dess cyniska porträtt av ockupationstiden var banbrytande och gjorde den omstridd på sin tid.


Handling[redigera | redigera wikitext]

Filmen utspelar sig under en natt 1943 i det ockuperade Paris där två män trotsar utegångsförbudet för att leverera två resväskor med fläskkött för den svarta marknaden.

Medverkande[redigera | redigera wikitext]

  • Jean Gabin - Grandgil
  • Bourvil - Marcel Martin
  • Jeannette Batti - Mariette Martin
  • Louis de Funès - Jambier
  • Monette Dinay - Fru Jambier
  • Anouk Ferjac - Flickan
  • Bernard Lajarrige - Polis
  • Robert Arnoux - Slaktaren

Tillkomst[redigera | redigera wikitext]

Filmens förlaga är Marcel Aymés novell "La traversée de Paris", som ingår i samlingen Le vin de Paris från 1947. Produktionen leddes av franska Franco-London-film i samarbete med italienska Continentale produzione. Inspelningen ägde rum från 7 april till 9 juni 1956. Den skedde helt i studiomiljö hos bolaget Franstudio, beläget i Saint-Maurice, Val-de-Marne.[1]

Utgivning[redigera | redigera wikitext]

Premiären ägde rum vid filmfestivalen i Venedig 1956 där filmen visades i huvudtävlan. Filmen släpptes i Frankrike 26 oktober samma år, distribuerad av Gaumont.[1] Den hade 4 895 769 biobesök i hemlandet.[2]

Mottagande[redigera | redigera wikitext]

Recensioner[redigera | redigera wikitext]

François Truffaut skrev 1956: "Jag beundrar, utan några egentliga förbehåll, Svart gris i Paris. Jag tror att den är en fullständig succé för att Autant-Lara till slut har hittat det material som han har väntat på—en handling som är gjord i hans egen avbild, en berättelse där hans bråkighet, böjelse för överdrifter, grovhet, vulgaritet och anstöt, istället för att passa illa, upphöjs till något storslaget. ... En glöd liknande Célines och en enträgen vildsinthet dominerar filmen, men den räddas från elakhet av några känslomässiga anslag som överhopar oss, särskilt de i slutscenerna."[3]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Bourvil fick priset för bästa skådespelare vid filmfestivalen i Venedig.[4] Franska filmkritikerförbundet utsåg filmen till årets bästa franska film.[1] Gabin blev nominerad till en BAFTA för bästa utländska skådespelare.[5]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Filmen blev omstridd för att den bröt mot flera tabun i sin skildring av ockupationstiden, vilket gjorde den väldigt kontroversiell. Tidigare skildringar hade varit heroiska dramer och framställt den franska motståndsrörelsen som närmast odelat understödd av befolkningen. Svart gris i Paris var banbrytande genom att istället använda mörk humor, skildra cynisk svarthandel, framställa kollaboratörer som vanligt folk och avstå från att utmåla någon part som oskyldigt offer. I efterhand har kritiker konstaterat att denna bild var betydligt mer nyanserad än den konventionella. För både Bourvil och Louis de Funès innebar filmen ett stort genombrott.[4]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] ”La traversée de Paris” (på franska). cinema.encyclopedie.films.bifi.fr. Franska cinemateket. Arkiverad från originalet den 6 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141006130249/http://cinema.encyclopedie.films.bifi.fr/index.php?pk=46280. Läst 1 oktober 2014. 
  2. ^ ”La Traversée de Paris” (på franska). Allociné. Tiger global. http://www.allocine.fr/film/fichefilm_gen_cfilm=20196.html. Läst 1 oktober 2014. 
  3. ^ Truffaut, François (2014) [1978] (på engelska). The films in my life. New York: Diversion books. ISBN 978-1-62681-396-0. http://books.google.se/books?id=YXZaBAAAQBAJ&pg=PT237. ”I admire, without any real reservations, La Traverée de Paris. I think it's a complete success because Autant-Lara has finally found the subject he's been waiting for—a plot that i made in his own image, a story that his truculence, tendency toward exaggeration, roughness, vulgarity, and outrage, far from serving badly, elevates to an epic. ... A verve much like Céline's and an insistent ferocity dominate the movie, but it is saved from meanness by a few emotional notes that overwhelm us, particularly those in the final scenes.” 
  4. ^ [a b] Fournier Lanzoni, Rémi (2002) (på engelska). French cinema: from its beginnings to the present. New York: Continuum. sid. 168-170. ISBN 0-8264-1399-4. http://books.google.se/books?id=Nkyr7ARHY6sC&pg=PA168 
  5. ^ ”Foreign actor in 1958” (på engelska). awards.bafta.org. British Academy of Film and Television Arts. http://awards.bafta.org/award/1958/film/foreign-actor. Läst 30 september 2014.