Svarthäger

Från Wikipedia
Svarthäger
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningPelikanfåglar
Pelecaniformes
FamiljHägrar
Ardeidae
SläkteEgretta
ArtSvarthäger
E. ardesiaca
Vetenskapligt namn
§ Egretta ardesiaca
Auktor(Wagler, 1827)
Utbredning

Svarthäger[2] (Egretta ardesiaca) är en afrikansk fågel i familjen hägrar inom ordningen pelikanfåglar.[3] Fågeln är känd för sitt unika sätt att födosöka. Den förekommer i Afrika söder om Sahara samt på Madagaskar, men har tillfälligt påträffats några enstaka gånger i södra Europa. Beståndet anses vara livskraftigt.

Utseende och läten[redigera | redigera wikitext]

Svarthäger är en medelstor (42,5–66 centimeter i kroppslängd) och förutom de gula fötterna helt svartfärgad häger. I häckningsdräkt har den långa nackplymer.[4]

Jämfört med rödstrupig häger är den svartare och har mörka ben. I proportionerna är den vidare mer korthalsad än andra svarta hägerformer. Fågeln är mestadels tystlåten, men ibland hörs djupa "kraak".[5]

Utbredning, biotop och systematik[redigera | redigera wikitext]

Fågeln förekommer lokalt i Afrika söder om Sahara och på Madagaskar.[3] I Europa är den en mycket sällsynt gäst, med ett fynd i Grekland 2012 och ett i Italien 2017.[6][7]

Svarthägerns utbredning i Afrika.

Svarthägern behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. Länge ansågs rödstrupig häger (Egretta vinaceigula) vara en variant av svarthäger, men urskiljs numera som egen art.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Levnadsmiljö[redigera | redigera wikitext]

Arten föredrar grunt öppet vatten sjö- och dammkanter, men också rena våtmarker, flodkanter, risfält och översvämmade fält. Den påträffas även utmed kusten vid tidvattenslätter eller sodasjöar.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Svarthäger har ett unikt sätt att söka föda på. Den för fram sina vingar som ett paraply för att skapa skugga som lockar till sig småfisk. Den födosöker på så sätt ensam eller i grupp, ibland så stora som 200 individer, dagtid men allra helst i skymningen. Svarthägern äter huvudsakligen småfisk, men även vattenlevande insekter, kräftdjur och amfibier.[4]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Svarthägerns bo byggs av kvistar och placeras i träd, buskar eller vassbälten. Den häckar i början av regnsäsongen i kolonier som kan innehålla flera hundra individer. De två till fyra äggen är mörkblå.[4]

Svarthägerns ägg.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Populationen på Madagaskar anses dock vara kraftigt hotad.[8][9]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Svarthägerns vetenskapliga artnamn ardesiaca betyder "skifferfärgfad".[10]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Egretta ardesiaca . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 1 februari 2021.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b c] James Hancock; James Kushlan (1984). The Herons Handbook. Croom Helm. sid. 101–104. ISBN 0-7099-3716-4 
  5. ^ Sinclair, Ian; Ryan, Peter (2010). Birds of Africa south of the Sahara (2nd). Cape Town: Struik Nature. ISBN 9781770076235 
  6. ^ Tarsiger.com Fynd av svarthäger i Västpalearktis
  7. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. ISBN 978-84-941892-9-6 
  8. ^ del Hoyo, J., Elliot, A. and Sargatal, J. 1992. Handbook of the Birds of the World, Vol. 1: Ostrich to Ducks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  9. ^ Hancock, J.; Kushlan, J. 1984. The herons handbook. Croom Helm, London.
  10. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]