Svenska lantraser

Svenska lantraser är husdjurraser som ursprungligen kommit från ett begränsat område och funnit där så pass länge att den till stora delar anpassat sig genetiskt till den lokala miljön.^[1] Varje land som undertecknat Konventionen om biologisk mångfald har ansvar för att bevara sina husdjursraser. I Sverige är det Jordbruksverket som har kriterier för vilka husdjursraser landet har bevarandeansvar för.

Många svenska lantraser är utdöda som skogssvinet (ollonsvinet), smålandsko och öarehäst.^[2]

Svenska lantraser[redigera | redigera wikitext]

Häst[redigera | redigera wikitext]

Ett exempel på en lantras är den forna svenska lanthästen som genom införande av utländskt blod på 1800-talet förädlats och utvecklats till den nuvarande nordsvenska brukshästen. Den svenska varmblodshästen misstolkas ofta för att vara en av de svenska lantraserna men har utvecklats genom importerade varmblods- och fullblodshästar. De moderna svenska raserna som utvecklats ur lantraserna är nordsvensk arbetshäst och gotlandsruss. Några numera utdöda lanthästraser var klipparen, färsingehästen och den norrländska fjällbygdshästen. Försök har gjorts att återskapa den numera utdöda ölandshästen genom att korsa liknande raser för att få fram en häst som ser ut som den.

Nötkreatur[redigera | redigera wikitext]

De svenska lantraserna är fjällnära ko samt väneko, ringamålako och bohuskulla. De senare kallas ofta allmogeko. Även rödkulla och fjällko omfattas av svenskt bevarandeansvar, men är inga lantraser.

Får och getter[redigera | redigera wikitext]

Som svenska lantraser räknas gutefår, dalapälsfår, roslagsfår, åsenfår, helsingefår, värmlandsfår, svärdsjöfår, klövsjöfår, gestrikefår, fjällnäsfår och tabacktorpsfår. Övriga raser som Sverige har bevarandeansvar för är kulturraserna gotlandsfår, ryafår och finullsfår.

De svenska getraserna är svensk lantrasget, jämtget, lappget och göingeget. Jämtget, lappget och göingeget är lantraser, medan svensk lantrasget är en kulturras.