Tallkottkörtel

Från Wikipedia
Tallkottkörteln utvisas av pilen med det engelska namnet Pineal gland

Tallkottkörteln eller epifysen (latin Corpus pineale) är en endokrin körtel i hjärnan. Epifysen producerar hormonet melatonin, som bidrar till regleringen av kroppens dygnsrytm. Den konformade körteln väger 0,1–0,2 gram och utgör en utväxt stor som en halv ärta på mellanhjärnans tak, belägen vid bakre kanten av tredje ventrikeln.

Baserat på obduktionsfynd tror man att 21–40 procent av befolkningen under sin livstid utvecklar en cysta i anslutning till körteln, en så kallad pinealecysta. Denna är benign, och alltså inte relaterad till cancer. De upptäcks oftast av en slump i samband med olika röntgenundersökningar och betraktas i de flesta fall som bifynd.[1] Orsaken till cystan är inte klarlagd.

Mindre cystor (med en inre diameter under 0,5 cm) ger sällan upphov till symtom. Symtom som är relaterade med större cystor (över 0,5 cm) är huvudvärk, yrsel, synpåverkan, ljuskänslighet, sömnstörningar och i allvarliga fall vattenskalle (hydrocephalus). Detta gör att det är viktigt att hålla cystan och dess potentiella tillväxt under uppsikt i de fall den upptäcks. I sällsynta fall är kirurgisk operation nödvändig för att hämma cystans tillväxt.[2]

Kulturhistoria

Epifysens funktion var länge okänd och omstridd. Filosofen Descartes ansåg att epifysen var sätet för själens interaktion med kroppen. En av anledningarna till detta var att han felaktigt trodde att människan är det enda djur som har en tallkottskörtel, samt att den till skillnad från många andra strukturer i hjärnan endast förekommer på ett ställe. Detta skrev han bland annat om i 31 artikeln i Avhandling om själens rörelser.[3]

Referenser