Tempus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tempus handlar om att beskriva händelser i förhållande till tid.

Tempus, tempora eller tidsform (latin för "tid") är ett lingvistiskt begrepp för att beskriva tidsförhållandet mellan en händelse och den språkliga informationen om den.[1] Bland världens språk representeras sådana tidsförhållanden på olika sätt. Det kan uttryckas med hjälp av grammatiska böjningar av verbet, grammatisk tempus, eller av att fria morfem i språket markerar tidsförhållandet till händelsen. Att tempus markeras av fria morfem är det vanligaste sättet.[2]

Tempus i svenska språket[redigera | redigera wikitext]

I modern svenska finns fem grundläggande tempus[3]:

  • Presens (enkelt tempus, t.ex. gör) för att uttrycka nutid.
  • Preteritum (enkelt tempus, på svenska även kallat imperfekt,[4][5] t.ex. gjorde) för att uttrycka dåtid.
  • Perfekt (sammansatt tempus, t.ex. har gjort), främst för att uttrycka fullbordade händelser.
  • Pluskvamperfekt (sammansatt tempus, t.ex. hade gjort), främst för att uttrycka fullbordade händelser med utgångspunkt från ett tillfälle i det förflutna.
  • Futurum (sammansatt tempus, t.ex. ska göra/kommer att göra), för att beskriva sådant som ännu inte inträffat.

För att beskriva framtida händelser används ofta presens, särskilt i vardagligt tal. Exempel: "på tisdag åker jag till Malmö" (även "på tisdag ska jag åka till Malmö").

För att uttrycka händelser i framtiden används i svenskan inget särskilt futurum-tempus, utan de ovan nämnda samt infinitivformer används i olika sammansatta konstruktioner, ofta tillsammans med hjälpverb som ska eller kommer att (ex. på måndag ska jag göra det, på måndag gör jag det, på måndag har jag gjort det).

Svenskans konstruktioner för att tala om framtiden i det förflutna kallas futurum preteriti (t.ex. när du ringde skulle jag just göra det), konstruktioner för det förflutna i framtiden kallas futurum exaktum (t.ex. när vi ses på måndag har jag gjort det) och konstruktioner för det förflutna i förhållande till framtiden i det förflutna kallas futurum exaktum preteriti (t.ex. i fredags lovade du att du skulle ha gjort det när vi sågs på måndagen). De olika tempusformerna samverkar alltså så att man har möjligheten att berätta om händelser ordnade på en tidsaxel.

Uppdelning på tidsaxlar[redigera | redigera wikitext]

Ett sätt att göra tempus mer begripligt är att dela upp det i olika tidsaxlar i nu eller beroende på vilken referenspunkt en händelse har sett från talaren. Nutidsystemet är en oavslutad tidpunkt, medan dåtidsystemet är avslutad, enligt följande mönster:

Nutidssystemet
perfekt presens futurum
före nu nu efter nu
har hoppat hoppar ska hoppa
Dåtidsystemet
pluskvamperfekt preteritum futurum preteriti
före efter
hade hoppat hoppade skulle hoppa

Generella tempus[redigera | redigera wikitext]

En grafiskt framställd variant.

Logiskt kan man se tempuskonstruktionerna som sammansättningar av olika komplexitet. På den primära nivån befinner sig betraktaren tidsmässigt i nutid (grammatisk nutid) och betraktar nutid , dåtid eller framtid . På den sekundära befinner betraktaren sig tidsmässigt i antingen dåtid eller framtid . På den tertiära nivån positionerar betraktaren sig i förhållande till positionen på den sekundära.

Grammatisk tid
Primära
tempus
preteritum
dåtid
presens
nutid
futurum
framtid
Sekundära
tempus
pluskvamperfekt
dåtids dåtid
futurum preteritum
dåtidsframtid
perfekt
förnutid
futurum presens
närframtid
futurum exaktum
framtids dåtid
futurum in futuro
framtids framtid
Tertiära
tempus
futurum exaktum preteriti
dåtids förframtid

Grammatisk tid[redigera | redigera wikitext]

Med grammatisk tid ska förstås den tid som rent språkligt används. Den behöver inte nödvändigtvis stämma med "verklig" tid . Ett exempel på detta är historisk presens som språkligt (grammatiskt) är presens, men inte reellt eftersom det skildrar något som redan ägt rum. För att helt generalisera tabellen ovan får substitueras med där markerar skillnaden mellan grammatisk och reell tid.


Exempel[redigera | redigera wikitext]

Tempus Exempel
Primär presens Jag springer.
preteritum Jag sprang.
futurum Jag kommer att springa. Jag ska springa.
Sekundär pluskvamperfekt Jag hade sprungit.
futurum preteritum Jag skulle gå till sängs
perfekt Jag har sprungit.
futurum presens Jag åker på måndag. (???)
futurum exaktum
futurum in futuro Jag kommer att komma springa. (???)
Tertiär futurum exaktum preteriti

Se även[redigera | redigera wikitext]

Andra kategorier för verbböjning är verbkongruens, aspekt, modus och diates.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ter Meulen, Alice G. B. (1997). Representing Time in Natural Language: The Dynamic Interpretation of Tense and Aspect. MIT Press. sid. 3. ISBN 0262200996. http://www.google.se/books?id=Wo5DbVldOrEC&dq=tense&lr=&hl=sv&source=gbs_navlinks_s 
  2. ^ Dahl, Östen (2007). Språkets enhet och mångfald. Studentlitteratur. sid. 251-252. ISBN 978-91-44-00661-1 
  3. ^ Jönsson/Kraft (1973): Svensk grammatik, Studentlitteratur (ISBN 978-91-564-0681-2), s. 22
  4. ^ "preteritum". NE.se. Läst 25 mars 2014.
  5. ^ "imperfekt". NE.se. Läst 25 mars 2014.