Turkräden på Island 1627
Turkräden (Isländska: Tyrkjaránið) på Island 1627 var en serie händelser som utspelade sig vid kustbyarna på Island 1627. Räderna utspelade sig utanför Grindavík, Västmannaöarna och Hemön mellan 20 juni och 19 juli 1627. Tre små skepp lade till vid kusten. Det var slavskepp som hade kommit från piratnästena i Algeriet och Tunisien för att ta med sig kristna slavar tillbaka till Medelhavet. Det piraterna gjorde var att döda alla som gjorde motstånd och ta framför allt kvinnor och barn som slavar. Byarna brändes sedan ner. Totalt togs 380 islänningar som slavar ner till barbareskstaterna.
Livet i piratnästet
När islänningarna kom fram till barbareskstaterna väntade år av slit. Många slavar konverterade till islam för att få det mildare under tiden i Nordafrika och gifte sig både med andra slavar och infödda. Till skillnad från de amerikanska slavarna så kunde slavarna här klättra i den sociala rangskalan. Slavägarna kunde vara generösa och med tiden ge bonusar med mera. Det finns många historier om slavar som kunde köpa sig fria och ta sig hem igen. Klockaren Ólafur Eigilsson från Hemön lyckades köpa sig fri och återvände till hemlandet som en rik man. Han kunde med egna medel och med hjälp av insamlingar från kyrkan få tillbaka cirka etthundra av de isländska slavarna. Dansken Hark Olufs blev tillfångatagen av samma sjörövare och levde 13 år bland nordafrikansk och turkisk befolkning och blev till sist ambassadör åt olika muslimska hertigdömen. Efter att han konverterat till islam och gjorde en pilgrimsfärd till Mecka blev han fri och reste tillbaka till Danmark.
Många dog av umbäranden under slavtiden och några på brutalt sätt. Korsfästelser förekom även vid ringa förseelser.