Tuvull

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tuvull
Eriophorum-vaginatum.JPG
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassEnhjärtbladiga växter
Monocotyledonae
OrdningGräsordningen
Poales
FamiljHalvgräs
Cyperaceae
SläkteUll
Eriophorum
ArtTuvull
E. vaginatum
Vetenskapligt namn
§ Eriophorum vaginatum
AuktorLinné
Hitta fler artiklar om växter med

Tuvull (Eriophorum vaginatum) är ett halvgräs.

Från "Bilder ur Nordens flora"

Tuvull är en 30–70 centimeter hög stråväxt. Strået är 3-4 millimeter tjockt. På strået finns 5-7 centimeter långa uppblåsta bladslidor, den undre med smalt blad och den övre utan bladskiva. Stråtoppen bär ett ensamt ax med 2-3 centimeter långa vita ullhår. Axets bredd är ca 5-6 millimeter. Frukten är en nöt på vilken ullhåren är fästa, och som med vindens hjälp kan flyga vida och ge upphov till nya tuvor.

Förväxlingsart är myrull, Eriophorum brachyantenum, med vilken tuvull även bildar hybrider.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Tuvull i Sverige vanlig i så gott som hela landet utom Skånes kustområden i väster och söder. I Smålands kustområde, på Öland och Gotland är tuvull sällsynt.

I övrigt finns tuvull på större delen av de brittiska öarna, i centrala och östra delar av Europa samt i tempererade områden i västra Asien.

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Fuktig, näringsfattig myrmark och hedar; även ovanför trädgränsen. Är en viktig näringskälla för tjäderhönor, strax före äggläggningen, då dessa tuvullsax har högt näringsvärde, som tjäderhönorna begärligt betar av vid den så kallade hönveckan, på tjäderlekplatsen.

Namnet[redigera | redigera wikitext]

Släktets namn Eriphorum betyder ullbäraren. Artnamnet vaginatum betyder slidbärande, av latin vagina = slida, skida.

Synonymer

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k] Svart-hövda i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
  2. ^ [a b] Tuvull i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)
  3. ^ [a b] Naturhistoriska riksmuseet: Den virtuella floran [1]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]