Hoppa till innehållet

Undergroundserie

Från Wikipedia
Robert Crumb, en av de största serieskaparna inom undergroundrörelsen.

En undergroundserie är en tecknad serie publicerad av småförlag eller av privatpersoner. Den kan spridas i form av seriefanzin eller andra egenutgivna publikationer, med en spridning utanför traditionell tidskriftsdistribution. Innehållet kan ofta vara provocerande och utmanande, med mycket sex, droger, våld, självbiografiska betraktelser och politisk satir, i likhet med andra typer av vuxenserier.

Fenomenet undergroundserie förknippas främst med 1960- och 1970-talets USA[1] och är kopplat till underground som motkultur, men den här typen av serier har då eller senare även skapats i andra länder.

Bakgrund och framväxt

[redigera | redigera wikitext]

Genren utvecklades i USA under 1960-talet, relaterat till den dåtida ungdomsrevolten och framväxande motkulturen. Man hävdade yttrandefrihet och ställde sig emot konservativ kultur med dess censur och serieproduktion med exkluderande koppling till en kommersiell barnkultur.[1] Ämnen som var tabu inom den allmänna kulturen – som sex, droger och realistiskt våld – ägnades stort intresse, och kritik mot USA:s roll i Vietnamkriget var vanligt förekommande.[1]

Inom rörelsen fanns serieskapare med olika slag av konstnärlig professionalism, samtidigt var ambitionerna hos materialet hos egenutgivna amatörserietidningar (se seriefanzin) var växlande.[1] Robert Crumb blev en av förgrundsgestalterna[1] och den som kanske mest kommit att förknippas med den amerikanska undergroundseriekulturen. I hans tidning Zap Comix blandades satir med starkt självutlämnande serier,[1] ett självbiografiskt drag som även kom att synas i många andra "alternativa" serieskapare i USA eller i andra länder.

Bland övriga viktigare representanter för rörelsen fanns även Gilbert Shelton (mest känd via hippietrion The Fabulous Furry Freak Brothers),[1] Spain Rodriguez,[1] S. Clay Wilson,[1] Bill Griffith,[1] Art Spiegelman[1] och Vaughn Bodé,[1] liksom de multikulturellt aktiva Jean-Michel Basquiat och Andy Warhol.[1] Trina Robbins var en kvinnlig serieskapare som gick i första ledet,[2] men även Aline Kominsky-Crumb, Lynda Barry[3] och Sylvie Rancourt blev viktiga namn.

Andra länder

[redigera | redigera wikitext]

Undergroundrörelsen fick motsvarigheter i flera andra länder, ofta med fokus på egenutgivning, begränsad distribution och formmässiga experiment. I Japan har egenutgivna amatörserietidningar, dōjinshi, fått stor betydelse.

I Sverige hade tidiga seriefanzin ofta koppling till en politisk vänsterrörelse. Bland de tidiga fanzintitlarna fanns Strålande tider (1974), Komix (1977–80) och Fasett (sent 1970-tal). Fanzinfenomenet växte under 1980-talet, med en kulmen under 1990-talet. Senare har en liknande självbiografisk ton och opolerade teckningar synts i bokform av exempelvis Mats Jonsson, och på den svenska seriescenen gav Optimal Press, Galago och Tago förlag länge möjlighet till sådana mer "alternativa" produktioner.[4]

Undergroundserier i Europa hade redan tidigt oftare koppling till större tidningar eller förlag, vilket gav en bättre möjlighet till serieskaparna att producera och utveckla sitt skapande. Detta bidrog under 1970- och 1980-talen till en större grad av professionalism och episk bredd i berättandet i länder som Frankrike, Spanien och Italien.[1]

Avtrappning och påverkan

[redigera | redigera wikitext]

Den amerikanska undergroundgenren var som mest populär och aktiv mellan 1968 och 1975.[1] Rörelsen anses i regel ha dött ut någon gång runt det sena 1970- och tidiga 1980-talet, parallellt med att en del av de ledande namnen – inklusive Robert Crumb och Art Spiegelman – fick en mer synlig roll i kulturen och utgivning via större förlag.[5]

1980-talets förnyelse av den allmänna seriekulturen i USA, där superhjältegenren fick allt mer av vuxenserieprägel, ledde också till att undergroundens roll som motkultur försvagades.[1] Enstaka censuringripanden och rättsfall mot egenutgivna serier har dock förekommit senare, exempelvis det som 1994 drabbade Mike Diana och hans fanzin Boiled Angel.[6]

Undergroundserien anda lade dock i mångt och mycket grunden till dagens alternativa seriemarknad i USA. Där kom namn som bröderna Gilbert och Jaime Hernandez, Harvey Pekar,[7] Peter Bagge att bli framträdande namn.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Underground comix, 15 juli 2010.
  1. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 ”underground”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/underground. Läst 12 mars 2026.
  2. Sayej, Nadja (29 april 2020). ”'They were forgotten': the great female cartoonists who have been overlooked” (på brittisk engelska). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/books/2020/apr/29/women-in-comics-online-exhibition-cartoonists-society-of-illustrators. Läst 12 mars 2026.
  3. Sabin 1996, sid. 177f, 182, 188, 200, 208f.
  4. Schmidt, Lars (19 maj 2005). ”Underground blev overground”. www.svb.se. https://www.svb.se/nyheter/underground-blev-overground/2072220. Läst 12 mars 2026.
  5. Sabin 1996, sid. 96.
  6. Barnett, David (25 september 2016). ”'Draw and you'll go to jail': the fight to save comics from the censor” (på brittisk engelska). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/books/2016/sep/25/fight-to-save-comics-from-censor-neil-gaiman-comic-book-legal-defense-fund. Läst 12 mars 2026.
  7. Sabin 1996, sid. 92.

Allmänna källor

[redigera | redigera wikitext]