Urgermanska

Från Wikipedia
Urgermanska
RegionNorra Europa
StatusRekonstruerat urspråk
SpråkfamiljUrgermanska
Språkkoder
ISO 639‐2gem
ISO 639‐3–

Urgermanska är det språk, som man med ledning av de germanska språkens äldsta former rekonstruerar som den gemensamma basen och utgångspunkten för dessa språks utveckling. Det urgermanska språkets splittring i skilda dialekter (de senare germanska språken med källor, från de första århundradena e.Kr.) måste ha ägt rum åtminstone en god tid f.Kr., eftersom de nyssnämnda dotterspråken redan vid sitt första uppträdande företer betydande olikheter.

Yttre språkhistoria

Urgermanskan uppvisar betydande skillnader jämfört med andra indoeuropeiska språk. Den mest välkända är den ljudskridning som beskrivs av Grimms lag och Verners lag (de flesta forskare anser att de båda lagarna utgör successiva steg i samma utveckling), formulerade av Jacob Grimm 1822 respektive Karl Verner 1876. Ljudskridningen innebär grovt talat att urindoeuropeiska klusiler "mjukas upp" till urgermanska frikativor.

Det är osäkert var språket hade sitt ursprung. Arkeologin antyder att runt 750 f.Kr. fanns en någorlunda enhetlig germansktalande befolkning i södra Skandinavien och längs Nordsjö- och södra Östersjökusten från nuvarande Nederländerna till floden Weichsel. Denna enhetlighet hade runt 250 f.Kr. splittrats i fem huvudgrupper: nordgermanska (urnordiska) i Skandinavien utom Jylland, nordsjögermanska längs Nordsjön inklusive Jylland, Elbe-germanska runt Elbe, Rhen-Weser-germanska runt dessa floder samt östgermanska mellan floderna Oder och Weichsel.

Den större dialektala mångfalden i söder antyder att utvecklingen av urgermanskan haft sin tyngdpunkt där, men även södra Sverige har föreslagits med argumentet att där vad man vet saknas förgermanska ortnamn. Man bör notera att eftersom hela det urgermanska området binds samman av en enhetlig vattenmassa är det mycket möjligt att språket utvecklats parallellt genom handel, äktenskap och andra kontakter, vilket onödiggör en snävt avgränsad språklig "vagga".

Beträffande tidpunkten är meningarna mer delade. En del forskare, som Colin Renfrew, menar att samtliga neolitiska kulturer i Europa var indoeuropeiska. Det är i så fall troligt att urgermanskan redan under senneolitikum cirka 2000 f.Kr. utvecklas ur de språk som hade förts till Skandinavien av trattbägarkulturen och stridsyxekulturen. Enligt kurganhypotesen är istället stridsyxekulturen den första vågen av indoeuropeiska folk och urgermanskan utvecklas som en syntes främst mellan stridsyxekulturen och en andra våg indoeuropeer, höggravskulturen, under bronsålderns kulturutbyte.

Fonologi

Konsonanter

Konsonanter utom halvvokaler[1]
bilabialer dentaler alveolarer velarer labiovelarer
tonlösa klusiler p t k kʷ
tonande obstruenter b d z g gʷ
tonlösa frikativor f þ s h hʷ
nasaler m n
likvidor l r

Vokaler

Vokaler och halvvokaler[2]
Främre Centrala Bakre
Icke stavelsebildande j w
Korta i, e a u
Långa ī, ē ā ū, ō
Överlånga e̿ o̿
Diftonger ai, au, eu

Ordförråd

Det urgermanska ordförrådet kom huvudsakligen från urindoeuropeiska.[3]

Keltiska lån

Utbredning av keltisk kultur i historien:
  Hallstattkulturens kärnområde, 500-talet f.Kr.
  Största keltiska utbredningen, 300-talet f.Kr.
  De keltiska nationerna där keltiska språk talades fram till 1700-talet
  Områden där keltiska språk talas idag
Keltiska lånord
Urgermanska Glossa Släktord Anmärkningar Källhänvisning
*ambahtaz 'tjänare' ämbete[4] [5]
*brunjōn- 'brynja' brynja Det nusvenska ordet är indirekt besläktat, eftersom det är upptaget från fornspr[åken].[6] [5]
*gīslaz 'gisslan' gisslan[6] [5]
*īsarną 'järn' järn[7] [5]
*lēkijaz 'läkare' läkare[8] [5]
*rīk- 'konung' rik [5]
*Rīnaz 'Rhen' Rhen Det svenska ordet är ett lån från tyska Rhein, som är en av de namnformer den urgermanska formen har rekonstruerats efter [9] [5]
*walhaz 'utlänning' välsk Det svenska ordet är ett lån, dels från [medellågtyska], o[ch] (i historisk stil) från fornspr[åken],[10] och därför endast indirekt besläktat. [5]

Latinska lån

Latinska lånord
Urgermanska Glossa Släktord Anmärkningar Källhänvisning
*katilaz 'gryta' kittel[11] Förmodligen ett lån från latinets catīnus 'vattenkittel' eller (mindre sannolikt) från diminutivformen catillus av samma ord.[11] [5]
*kaup- 'handel' köpa[12] Förmodligen ett lån från latinets caupo 'handlande' särskilt med vin.[12] [5]
*pundą 'skålpund' pund[13] Det urgermanska ordet är ett lån av latinets pondō, en ablativform av pondus eller *pondum.[13] [5]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Ringe (2006), s. 214-7
  2. ^ Ringe (2006), s. 214
  3. ^ Janson (2013), s. 187
  4. ^ Hellqvist (1980), s. 1436
  5. ^ [a b c d e f g h i j k] Ringe (2006), s. 296
  6. ^ [a b] Hellqvist (1980), s. 105
  7. ^ Svenska Akademiens ordbok, JÄRN (1934).
  8. ^ Hellqvist (1980), s. 606
  9. ^ Hellqvist (1980), s. 833
  10. ^ Hellqvist (1980), s. 1388
  11. ^ [a b] Hellqvist (1980), s. 460
  12. ^ [a b] Hellqvist (1980), s. 551
  13. ^ [a b] Hellqvist (1980), s. 796

Webbkällor

Tryckta källor

Vidare läsning

  • Falk, Hjalmar & Torp, Alf (1909). Wortschatz der germanischen Spracheinheit (5:e uppl. 1979). Göttingen. ISBN 3-525-26405-4 
  • Heidermanns, Frank (1993). Etymologisches Wörterbuch der germanischen Primäradjektive. Berlin. ISBN 99-0112330-5 
  • Orel, Vladimir (2003). A handbook of Germanic etymology. Leiden. ISBN 90-04-12875-1 
  • Ringe, Don (2006). From Proto-Indo-European to Proto-Germanic. Oxford. ISBN 978-0-19-955229-0 
  • Seebold, Elmar (1970). Vergleichendes und etymologisches Wörterbuch der germanischen starken Verben. The Hague 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Urgermanska&oldid=32915216”