Vampyroteuthis infernalis

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vampyroteuthis infernalis
Vampire des abysses.jpg
Illustration, från sidan.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Blötdjur
Mollusca
Klass Bläckfiskar
Cephalopoda
Underklass Tvågälade bläckfiskar
Coleoidea
Ordning Vampyromorphida
Familj Vampyroteuthidae
Släkte Vampyroteuthis
Chun, 1903
Art V. infernalis
Vetenskapligt namn
§ Vampyroteuthis infernalis
Auktor Chun, 1903
Synonymer
  • Cirroteuthis macrope
    Berry, 1911
  • Vampyroteuthis macrope
    (Berry, 1911)
  • Melanoteuthis lucens
    Joubin, 1912
  • Watasella nigra
    Sasaki, 1920
  • Danateuthis schmidti
    Joubin, 1929
  • Hansenoteuthis lucens
    Joubin, 1929
  • Melanoteuthis schmidti
    Joubin, 1929
  • Melanoteuthis beebei
    Robson, 1929
  • Retroteuthis pacifica
    Joubin, 1929
  • Melanoteuthis anderseni
    Joubin, 1931
Hitta fler artiklar om djur med

Vampyroteuthis infernalis, på svenska ofta kallad vampyrbläckfisk, är en liten djuphavslevande bläckfisk som förekommer i tempererade och tropiska oceaner. Unika känslotrådar som kan dras in i kroppen gör att den placeras i den helt egna ordningen Vampyromorphida (tidigare Vampyromorpha) som påminner om både åttaarmade och tioarmade bläckfiskar. Djuret kategoriseras som en levande fossil och är enda arten som finns kvar i ordningen. Den beskrevs första gången 1903 av den tyska zoologen och bläckfiskkännaren Carl Chun, som förs kategoriserade den som en åttaarmad bläckfisk, men senare placerade den i en egen ordning tillsammans med flera utdöda taxa.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Vampyrbläckfisken kan bli upp till 30 cm, och är vanligtvis mellan 20–30 cm. Dess 15 cm geleartade kropp varierar i färg från totalt sammetssvart till ljusröd, beroende på var den befinner sig och ljusförhållanden. De åtta armarna är förenade med en sorts simhud som ser ut som en kappa, och armarna har rader med köttiga taggar, så kallade cirri. Insidan av "kappan" är svart. Den halva av armarna som är längst bort från kroppen har sugkoppar. Dess glasklara runda ögon, som verkar röda eller blå beroende på ljus, är proportionellt de största ögonen hos något djur och mäter 2,5 cm i diameter.[1] Det är kombinationen av vampyrbläckfisken färg, form och röda ögon som gett den dess namn — den lever inte på blod.[2]

Ryggsidan.
Undersidan.

Adulta individer har ett par små fenor som sticker ut från sidan av manteln. De vuxna djuren tar sig framförallt fram genom att slå med dessa fenor. Deras näbbliknande käke är vit. Inne i "kappan" finns två fickor där den förvarar de två långa känseltrådarna. Dessa trådar är analoga med de tioarmade bläckfiskarnas tentakler, och är mycket längre än bläckfiskens armar, men ursprunget är ett helt annat.

Vampyrbläckfisken är nästan helt täckt av ljusproducerande organ som kallas fotoforer, som bland annat kan skapa disorienterande ljusblixtar. Tid, intensitet och storlek på blixtarna kan varieras. Flertalet fotoforer är små men blir större och mer komplexa längst ut på armarna och vid roten av de två fenorna. Två storsaa, vitaktiga områden på huvudet, som man tidigare trodde också var fotoforer, är nu identifierade som ljusreseptorer.

Dess kromatoforer (pigmentorgan) som är vanliga hos flertalet bläckfiskar är dåligt utvecklade hos vampyrbläckfisken. Den är därmed oförmögen till att ändra färg för att kamouflera sig som många av de ytlevande bläckfiskarna gör, men denna skyddsmekanism skulle ändå vara meningslös på det mörka djup där den lever.

Habitat och anpassningar[redigera | redigera wikitext]

Vampyrbläckfisken lever på extrema djup för att vara en bläckfisk, på 600–900 meters djup eller mer där det nästan inte finns något dagsljus. På dessa djup finns det också väldig lite syre, vilket gör att vanlig metabolism inte fungerar.

För att klara detta liv har djuret utvecklat flera anpassningar. Av alla djuphavslevande bläckfiskar har den den lägsta ämnesomsättningen. Hemocyaninet i dess blåa blod binder och transporterar syre effektivare än hos någon annan bläckfisk,[3] och den har gälar med mycket stora ytor. Djuret har svag muskulatur, men behöver små ansträngningar för att behålla smidighet och flytkraft på grund av sofistikerade statocyster, vilket är balansorgan besläktade med de i människans inneröra,[4] och ammoniumrik geleartad kroppsvävnad var densitet är nära de omgivande havsvattnets.

Som många andra djuphavslevande bläckfiskar så saknar den håligheter för att förvara bläck, men den kan krypa ihop, med armarna över huvudet och spruta mindre doser.[5] När den blir utsatt för hög stress kan den utsöndra ett moln av självlysande slem, som kan lysa i nära 10 minuter, vilket förvirrar en predator och tillåter bläckfisken att försvinna i mörkret. Detta försvar använder den sällan eftersom produktionen av detta slem är mycket kostsam för ämnesomsättningen.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ellis, Richard. ”Introducing Vampyroteuthis infernalis, the vampire squid from Hell”. The Cephalopod Page. Dr. James B. Wood. http://www.thecephalopodpage.org/vsfh.php. Läst 27 april 2012. 
  2. ^ Seibel, Brad. ”Vampyroteuthis infernalis, Deep-sea Vampire squid”. The Cephalopod Page. Dr. James B. Wood. http://www.thecephalopodpage.org/vampy.php. Läst 3 juli 2011. 
  3. ^ Seibel et al. 1999
  4. ^ Stephens, P. R.; Young, J. Z. (2009). ”The statocyst of Vampyroteuthis infernalis (Mollusca: Cephalopoda)”. Journal of Zoology 180 (4): sid. 565–588. doi:10.1111/j.1469-7998.1976.tb04704.x. 
  5. ^ https://www.youtube.com/watch?v=X8oWnbcLI40&feature=youtu.be&t=33s