Hoppa till innehållet

Venusfiguriner

Från Wikipedia
Venus från Hohle Fels är världens äldsta kända venusfigurin.
Venus från Willendorf.
Venus från Dolní Věstonice är världens äldsta venusfigurin av keramik.

Venusfiguriner är ett samlingsbegrepp för fler än 200 kvinnofiguriner, vilka återfunnits i stora delar av Europa och i den asiatiska delen av Ryssland, och kunnat dateras till senpaleolitikum.

Venusfigurinerna har vissa gemensamma drag:

  • de är oftast avbildade upprättstående
  • ansiktena är oftast utan detaljer och riktade mot marken
  • erogena zoner är ofta överdrivna och icke-erogena zoner, såsom armar och ben, är ofta nedtonade
  • de har ofta huvudbonad eller håruppsättning
  • de är oftast nakna

Den första upptäckterna av venusfiguriner gjordes under andra hälften av 1800-talet. Flera viktiga fynd gjordes runt sekelskiftet 1800/1900. Venus från Brassempouy upptäcktes 1893 av Édouard Piette och fyra år senare fann Salomón Reinach täljstensstayetten Venus från Grimaldi i en av Balzi Rossigrottorna nära den fransk-italienska gränsen vid Medelhavet. Venus från Willendorf, den mest berömda venusfigurinen, grävdes upp 1908 i ett lössjordslager i Donaudalen i Österrike.

Figurinerna har hittats över hela Europa och kommer såväl från aurignacienkulturen (35 000–16 000 före Kristus), gravettienkulturen (26 000–20 000 före Kristus) och magdalénienkulturen (20 000–10 000 före Kristus). Dateringen är ofta problematisk, eftersom fyndkontext i många fall saknas på grund av figurerna hittades vid rovgrävningar utan dokumentation i början av 1900-talet[källa behövs]. Bland annat av detta skäl kan figuriner felklassificeras som yngre än de är. Det finns dock exempel på figuriner som med säkerhet tillhör aurignacienkulturen, bland annat Venus från Hohle Fels och Venus från Galgenberg samt andra djur- och människofigurer från Vogelherd och Hohle Fels i södra Tyskland.[1]

Det finns en väsentlig skillnad mellan figuriner från gravettien- respektive magdalenienkulturerna. I det förstnämnda fallet utgör venusfigurinerna majoriteten av det totala antalet upphittade figurer, medan det under magdalenienkulturen var vanligare med djurfigurer än med venusfiguriner. Ännu en skillnad är att få gravettienfiguriner har inristningar, vilket är vanligt för magdalenienfiguriner.[2]

Geografisk utbredning

[redigera | redigera wikitext]
  • Gravettienkulturen (Västeuropa)
  • Pavlovian (Centraleuropa)
  • Kostenkian (Ryssland)
  • Mal'ta (Sibirien)

Då tidsperioder sammankopplas med geografisk utbredning, används ytterligare de två kategorierna Tursac Interstadial (21 000 före Kristus) i Västeuropa och Briansk Interstadial (21 000 - 18 000 före Kristus) i Östeuropa), vilka inkluderar de fyra ovanstående vilket betyder att kulturernas utbredning i tiden under nämnda interstadialer. Östeuropa skiljer sig kulturellt och kontextuellt från Västeuropa på flera punkter. I Västeuropas gravettienkultur levde man till exempel i huvudsak i grottor och bergrum och sällan på öppna platser, medan huskonstruktioner utan relation till grottor eller bergrum var vanliga i Östeuropa. Det är också i sådana huskonstruktioner som venusfiguriner påträffats i Östeuropa.[2]

Utseende och funktion

[redigera | redigera wikitext]

Figurinerna har tillverkats i kalksten, serpentin, täljsten, mammutelfenben och keramik. Vid Dolní Věstonice har påträffats spår efter en keramikfabrik, där venusfiguriner modellerats och bränts. Den äldsta venusfigurin som påträffats är Venus från Hohle Fels, vilken är omkring 35 000 år gammal och snidad i mammutelfenben.

Funktion och tolkningar

[redigera | redigera wikitext]

En uppfattning är att figurinerna avbildar modergudinnor, vilka ingått i samhällenas religiösa system. Andra har menat, att figuriner som Venus från Lespugue och venusfiguriner från Balzi Rossi, illustrerar alternativa medvetandetillstånd och shamanistiska riter. Venusfigurinernas överproportionerade erogena zoner har även bidragit till spekulationer om att dessa var pornografika.[3]

Venusfiguriner i urval

[redigera | redigera wikitext]
NamnUppskattad ålder, antal årFyndplatsMaterialbild
Venus från Hohle Fels35 000Schwäbische Alb, Tysklandmammutelfenben
Venus från Galgenberg30 000Niederösterreich, Österrikeserpentin
Venus från Monpazier30 000Monpazier, Frankriketäljsten
Elfenbens-Venus från Kostenki30 000Kostenki, Voronezj oblast, Rysslandmammutelfenben
Venus från Dolní Věstonice27 000Mähren, Tjeckiska republikenkeramik
Venus från Gagarino22 000Gagarino, Ukrainatuff
Venusfiguriner från Balzi Rossi22 000–28 000Balzi Rossi, Italien
Venus från Brassempouy25 000Aquitaine, Frankrikemammutelfenben
Venus från Lespugue24 000Pyrenéerna, Frankrikemammutelfenben
Venus från Willendorf24 000Niederösterreich, Österrikekalksten
Venus från Petřkovice23 000Mähren, Tjeckiska republikenhematit
Venus från Mal'ta23 000Irkutsk oblast, Rysslandmammutelfenben
Venus från Moravany23 000Záhorie, Slovakienmammutelfenben
Kalkstens-Venus från Kostenki21 000–23 000Kostenki, Voronezj oblast, Rysslandkalksten
Venus från Grimaldi25 000Grimaldi, Cosenza, Italientäljsten
Venus från Laussel20 000Dordogne, Frankrikekalkstensrelief
Venus från Engen16 000Peterfels, Engen, Tysklandbeckkol
Venus från Maininsk16 000Mainink, Sibirien, Rysslandkeramik
Venus från Monruz13 000Neuchâtel, Schweizbeckkol
Venus från Savignano10 000–18 000Savignano sul Panaro, Italienserpentin
Venus från Trasimeno-Lago Trasimeno, Italientäljsten
Venus från Parabita12 000–14 000Parabita, Italienbenet av hästen
  1. Paul Bahn och Jean Vertut: Journey through the ice age, University of California Press, Berkeley, Kalifornien 1997, sidan 100
  2. 1 2 Heidi Knecht, Anne Pike-Tay och Randall White: Before Lascaux, the complex record of the upper Palaeolithic CRC Press, Boca Raton, Florida 1993, sidorna 243-44
  3. Matthias Schultz: Pornography in Clay, Der Spiegel 2005, läst 2011-06-03

Övriga källor

[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Miranda och Stephen Aldhouse-Green: The quest for the shaman - Shape-shifters, Sorcerers and Spirit-healers of Ancient Europe, Thames & Hudson Ltd, London 2005
  • Rosemary Radford: Goddesses and the Divine Feminine - A Western Religious History, University of California Press, Berkeley 2005
  • Richard Rudgley: Lost civilisations of the stone age, Century, London 1998
  • Wil Roebrocks med flera: Hunters of the golden age, European Science Foundation, University of Leiden 2000

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]