Ängshuggorm
| Ängshuggorm Status i världen: Sårbar[1] | |
 Ängshuggorm, underarten V. ursinii macrops. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Underklass | Diapsider Diapsida |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Underordning | Ormar Serpentes |
| Familj | Huggormar Viperidae |
| Släkte | Vipera |
| Undersläkte | Pelias[1] |
| Art | Ängshuggorm V. ursinii |
| Vetenskapligt namn | |
| § Vipera ursinii | |
| Auktor | Bonaparte, 1835[2] |
| Utbredning | |
.png) Utbredning (inklusive den asiatiska underarten V. ursinii anatolica) | |
 Ängshuggorm, underarten V. ursinii rakosiensis. | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Ängshuggorm (Vipera ursinii) är en art inom familjen huggormar och som förekommer över stora delar av Syd- och Sydösteuropa samt möjligen även Centralasien.
Utseende[redigera | redigera wikitext]
Ängshuggormen räknas som Europas minsta huggorm med en längd mellan 40 och 45 cm (i undantagsfall upp till 63 cm). Honan är i regel större än hanen. Den slanka kroppen har en grå till brunaktig grundfärg med ett svart, brunt eller rödaktigt sicksackband längs ryggen och mörka fläckar längs sidorna.[3] Sicksackbandet är ofta omgivet av ett ljusare fält.[4]
Ekologi[redigera | redigera wikitext]
Arten föredrar habitat som glesbevuxna ängar och sluttningar. I högre terräng kan den uppträda på klippiga, torra sluttningar, högstäpper och ängar, medan individer i låglänta områden ibland kan påträffas i våtmarker.[1] Arten kan gå upp till 3 000 meters höjd.[3]
Ängshuggormen är en skygg, fredlig[5] och endast svagt giftig orm;[3] bett ger vanligtvis bara lokala symptom som svullnad, lättare smärta och ibland rodnad och/eller blåmärken. Symptomen avklingar mellan 12 timmar och 2 veckor, och det är sällsynt som de bitna behöver läkarvård. Behandling med motgift förekommer sällan.[6]
Fortplantning[redigera | redigera wikitext]
Parningstiden varar mellan april och maj. Arten är levandefödare; de 4 till 8 (sällsynt så litet som 2 och upp till 22[1]) ungarna föds under augusti till september.[4]
Föda[redigera | redigera wikitext]
Födan består främst av större hopprätvingar som syrsor och vårtbitare[4]; den tar också smågnagare som unga möss[5], ödlor, spindlar och skalbaggar.[4] Ryggradsdjur tas främst tidigt under säsongen.[3]
Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]
Artens taxonomi är mycket omdebatterad; de flesta forskare anser att de(n) centralasiatiska underarten/underarterna inte ingår i V. ursinii-komplexet[1][4]. Enligt detta synsätt indelas den i följande underarter:
- Vipera ursinii ursinii med förekomst i Italien och Frankrike;
- Vipera ursinii graeca – centrala Grekland;
- Vipera ursinii macrops – Bosnien-Herzegovina, Makedonien, Montenegro och norra Albanien;
- Vipera ursinii moldavica – Rumänien och troligtvis Bulgarien
- Vipera ursinii rakosiensis – Ungern och troligtvis Bulgarien; tidigare förekomster i Rumänien och Österrike är förmodligen utdöda.[4]
Några forskare betraktar även Vipera ursinii anatolica, som lever i sydvästra Turkiet, som en underart, medan andra ser den som en egen art (Vipera anatolica)[1]. Vissa forskare betraktar dessutom Vipera eriwanensis som en synonym till någon eller några av underarterna.[7]
Utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, och ängshuggormen är ingenstans vanlig.[1]
Status[redigera | redigera wikitext]
IUCN kategoriserar arten globalt som sårbar, och populationen minskar. Främsta orsaken är övergången till ett modernt, högintensivt jordbruk, framför allt på lägre höjder. Ett ytterligare hot är habitatförstöring genom skogsplanteringar och turistindustri med uppförande av vintersportanläggningar.[1]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d e f g h] Ulrich Joger, Jelka Crnobrnja Isailovic, Milan Vogrin, Claudia Corti, Bogoljub Sterijovski, Alexander Westerström, László Krecsák, Valentin Pérez Mellado, Paulo Sá-Sousa, Marc Cheylan, Juan M. Pleguezuelos & Roberto Sindaco 2009 Vipera ursinii . Från: IUCN 2009. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 28 juni 2020.
- ^ ”Vipera ursinii (Bonaparte, 1835)” (på engelska). ITIS. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=635002. Läst 19 april 2014.
- ^ [a b c d] ”Meadow viper Vipera ursinii” (på engelska) (PDF, 389 kB). EU Wildlife and Sustainable Farming project. 2009. http://ec.europa.eu/environment/nature/natura2000/management/docs/Vipera%20ursinii%20factsheet%20-%20SWIFI.pdf. Läst 19 april 2014.
- ^ [a b c d e f] ”Meadow viper (Vipera ursinii)” (på engelska). ARKive - Images of Life on Earth. Arkiverad från originalet den 3 mars 2014. https://web.archive.org/web/20140303202856/http://www.arkive.org/meadow-viper/vipera-ursinii/. Läst 21 april 2014.
- ^ [a b] Axel Kwet (2009). European Reptile and Amphibian Guide. New Holland Publishers. sid. 236-237. ISBN 978-1-84773-444-0
- ^ Krecsák L, Zacher G, Malina T. (2011). ”Clinical picture of envenoming with the Meadow Viper (Vipera (Acridophaga) ursinii)” (på engelska). Clinical Toxicology (Philadelphia) 49 (1). doi:. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21288147. Läst 19 april 2014.
- ^ Boris Tuniyev, Goren Nilson, Aram Agasyan, Nikolai Orlov & Sako Tuniyev 2009 Vipera eriwanensis . Från: IUCN 2009. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 28 juni 2020.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikispecies har information om Vipera ursinii.
|