Vita rosen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Monument till "Weiße Rose" utanför Münchens Ludwig-Maximilian-universitet.

Vita rosen (tyska: Weiße Rose) var en tysk motståndsgrupp mot den nationalsocialistiska diktaturen under andra världskriget. Den bestod huvudsakligen av studenter i München och spreds till flera städer.

Hans Scholl och Alexander Schmorell startade gruppen i juni 1942.[1] Utöver dessa deltog även Sophie Scholl, syster till Hans, Christoph Probst, Willi Graf samt Kurt Huber. Gruppen utökades successivt med såväl medlemmar som understödjare. De var verksamma fram till den 18 februari 1943.

Gruppen författade, stencilerade, postade och delade ut sammanlagt sex flygblad.[2] I bladen protesterade man mot regimens förbrytelser och manade till motstånd mot nationalsocialismen. Efter slaget vid Stalingrad målade medlemmarna slagord mot Hitler och nationalsocialisterna på offentliga byggnader i München.

Medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Vita rosens främsta ledare bestod av studenter från universitetet i MünchenHans SchollSophie SchollAlexander SchmorellWilli GrafChristoph ProbstTraute Lafrenz, Katharina Schueddekopf, Lilo Berndl, Jurgen Wittenstein, Marie-Luise Jahn och Falk Harnack. År 1937 gick Hans Scholl, i likhet med många andra unga människor, med i Hitlerjugend. Hans syster Sophie Scholl gick samtidigt med i Bund Deutscher Mädel. Fyra år senare, 1941, insåg Hans Scholl vad organisationen Hitlerjugend egentligen gick ut på, vilket var att göra soldater av Tysklands unga pojkar. Med anledning av detta bestämde sig Hans och Sophie Scholl för att göra motstånd mot Adolf Hitler och nazismen och bildade därför organisationen Vita rosen i juni 1942. Motståndet gjordes via utspridning av flygblad där befolkningen uppmanades att göra motstånd mot den tyska regimen.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund och motiv[redigera | redigera wikitext]

Få hade vid den tiden modet att protestera mot regimen. Syskonen Scholl och deras studentkamrater präglades av ideal som frihet, rättvisa och självständighet. De var djupt upprörda över deportationen och behandlingen av såväl judar som regimmotståndare.

Vid deras universitet fanns en professor i filosofi, Kurt Huber, som tog avstånd från den nationalsocialistiska regimen med hänvisning till frihetstankarna hos såväl Baruch Spinoza som Gottfried Wilhelm von Leibniz. Spinoza avfärdades av nazisterna som ”Talmudjude”.

Aktioner[redigera | redigera wikitext]

Från slutet av juni till mitten av juli 1942 skrev och flerfaldigade Hans Scholl och Alexander Schmorell de fyra första flygbladen. De delade ut bladen med största försiktighet och varken vänner eller familj visste om något.

De skickade också de båda första flygbladen till professor Kurt Huber och efter ett halvår berättade de för honom att de var författarna. Strax därefter anslöt sig Huber till gruppen och han bidrog till Vita rosens regimfientliga texter.

I slutet av juli avslutades projektet tillfälligt eftersom Hans Scholl och Alexander Schmorell inkallades till fronten.

Men nätverket Vita rosen växte: Sophie Scholl bad vänner i Ulm om medverkan, Willi Grafs vänner i Saarbrücken delade ut flygblad. Flygbladen spreds även via vänner till Hamburg och Berlin. Finansiellt understöd kom från Eugen Grimminger i Stuttgart.[4]

Efter det tyska nederlaget vid Stalingrad stärktes gruppen i sin kamp. I slutet av januari låg hundratals flygblad på gatorna i Münchens innerstad. Och Vita rosen vågade än mer: tre gånger på morgonen stod paroller som ”Ner med Hitler” eller ”Hitler massmördare” på husväggarna. ”Frihet” stod skrivet på bägge sidor om huvudingången till universitetet. För att nå fler medborgare blev gruppen alltmer oförsiktig.

Det sjätte och sista flygbladet riktade sig framför allt till studenterna vid Münchens universitet. Kurt Huber uppmanade här studenterna till aktion: ”Det tyska namnet skändas för evigt om inte den tyska ungdomen står upp, /…/ förintar plågoandarna och upprättar ett nytt, andligt Europa.”[5] En följd blev att när en högt uppsatt nazist höll tal med anledning av att universitetet fyllde 470 år blev det uppror i salen.

Gripande och process[redigera | redigera wikitext]

18 februari 1943 delade Hans och Sophie Scholl ut det sjätte flygbladet på universitetet utan att ha avtalat det med de andra i gruppen. Några av bladen kastade de ner på universitetets innergård. Vaktmästaren, som hade ålagts att anmäla allt misstänkt, såg dem och höll fast dem tills Gestapo kom.

Fyra dagar efter fasttagandet inleddes processen, där anklagelsepunkterna bland annat var landsförräderi och förberedelse till högförräderi. Hans och Sophie Scholl samt Christoph Probst dömdes till döden och giljotinerades samma dag.

Hans Scholl sista ord var: ”Leve friheten!” och Sophie skrev ”Frihet” på baksidan av anklagelseskriften som förelagts henne före processen.

Den 19 april 1943 inleddes den andra processen mot Vita rosens medlemmar. Alexander Schmorell, Willi Graf och Kurt Huber samt ytterligare elva personer anklagades under 14 timmar. Professor Kurt Huber krävde i sitt försvarstal en återgång till rättsstaten och till ömsesidigt förtroende mellan människor. Han menade också att de unga studenternas motstånd inte varit illegalt utan ett återställande av legaliteten. Kurt Huber, Alexander Schmorell och Willi Graf dömdes till giljotinen. De andra anklagade fick mångåriga fängelsestraff.

Epilog[redigera | redigera wikitext]

Det sjätte flygbladet fick den största spridningen. Helmuth James Graf von Moltke från en annan motståndsgrupp överlämnade det i Oslo till den norske biskopen Berggrav, som tog med det till England. I juli 1944 spred brittiska flygplan ut miljontals kopior av flygbladet över Nordtyskland.

Redan den 27 juni 1943 talade författaren Thomas Mann i sin månatliga BBC-sändning till tyska lyssnare om vad som hänt i München och sade: ”Ni har inte dött förgäves, ni kommer inte att glömmas bort”.[6]

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

  • Den vita rosen (Die Weiße Rose) 1982, regisserad av Michael Verhoeven
  • Sophie Scholl – De sista dagarna (Sophie Scholl - Die letzten Tage) 2005, regisserad av Marc Rothemund

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”1942/43: The White Rose Resistance Group - LMU Munich” (på en). www.en.uni-muenchen.de. http://www.en.uni-muenchen.de/about_lmu/introducing-lmu/history/contexts/09_white_rose/index.html. Läst 5 december 2017. 
  2. ^ Dipl.Ing.(FH), Gerhard Grabsdorf. ”Weiße Rose Stiftung e.V.”. www.weisse-rose-stiftung.de. http://www.weisse-rose-stiftung.de. Läst 5 december 2017. 
  3. ^ [a b c d e f] Meyer, Meike (10 augusti 2016). ”Weiße Rose: Mitglieder” (på tyska). planet-wissen.de. https://www.planet-wissen.de/geschichte/nationalsozialismus/weisse_rose/pwiediemitgliederderweissenrose100.html. Läst 19 december 2017. 
  4. ^ ”Eugen Grimminger| Weiße Rose, Arbeitskreis Crailsheim e.V.” (på de). weisse-rose-crailsheim.de. http://weisse-rose-crailsheim.de/eugen-grimminger/eugen-grimminger/. Läst 5 december 2017. 
  5. ^ Kurt Bauer. ”Die sechs Flugblätter der Weißen Rose (Juni 1942 bis Februar 1943)” (på tyska). http://www.kurt-bauer-geschichte.at/PDF_Lehrveranstaltung%202008_2009/28_Weisse_Rose.pdf. Läst 5 december 2017. 
  6. ^ Thomas Mann. ”(White Rose)” (på engelska). http://blogs.bethel.k12.or.us/kpetty/files/2013/04/Dt.1-Background-information-for-the-film-Die-Weiße-Rose.pdf. Läst 5 december 2017.