Motståndsrörelser i Nazityskland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Monument över motståndsgruppen Vita rosen utanför Ludwig-Maximilian-universitet i München.

Motståndsrörelser i Nazityskland, Widerstand gegen das NS-Regime, var de olika rörelser i Tyskland som gjorde motstånd mot Adolf Hitlers regim 1933–1945.

Flera av motståndarna sattes i koncentrationsläger eller avrättades. Många blev ihjälskjutna eller offentligt hängda.

Utanför Tysklands riksdagshus i Berlin finns ett monument över de riksdagsmän som deltog i motståndet mot Hitler och nazidiktaturen.

Motståndsgrupperna i tredje riket[redigera | redigera wikitext]

Motståndet i tredje riket kan delas in i följande grupper:

Motståndet inom arbetarrörelsen[redigera | redigera wikitext]

Kommunisterna[redigera | redigera wikitext]

Kommunisterna (KPD) var den organisation som var bäst förberedd för att fortsätta oppositionen efter maktövertagandet. Men trots sina 360 000 medlemmar och sex miljoner människor som hade röstat på dem, fick de ge vika efter nazisternas brutala förföljelser. Kommunisterna hade de största förlusterna bland alla oppositionella grupperna mellan 1933 och 1945.[1]

Socialdemokraterna[redigera | redigera wikitext]

Socialdemokraterna (SPD) utgjorde den största delen av arbetarrörelsen och SPD var fast beslutet att fortsätta kampen med legala medel, vilket kritiserades av många medlemmar. När facket förbjöds förstördes en viktig pelare för socialdemokraterna. I maj 1933 beslagtogs partiets finansiella tillgångar och i juni 1933 förbjöds alla partier förutom NSDAP. Samtidigt bildade SPD en ny central i Prag. En del socialdemokrater fortsatte sin "stilla protest" genom t ex att lyssna på utländska radiokanaler.[1]

Socialistiska grupper[redigera | redigera wikitext]

Förutom KPD och SPD bildades nya grupper som SAPD och ISK. Men även dessa grupper slogs i spillror ganska snabbt.[1]

Motståndet inom kyrkan[redigera | redigera wikitext]

Bland protestanter fanns det redan tidigt en övertygelse om att auktoriteter måste accepteras. Däremot var katolikerna (inte minst genom erfarenheter som t ex Bismarcks kamp mot katolikerna på 1800-talet) mer kritiska mot Hitler. Bland annat genom Hitlers löften om att skona katolikerna och NSDAP:s radikalism stödde dock katolikerna Hitler så småningom. Motståndet mot Hitler begränsades till enskilda kristna som fortfarande inte ville ha någonting med nazisterna att göra. Den "Bekännande Kyrkan" (Bekennende Kirche) blev den största gruppen där kritiska protestanter samlades. I kärnan menade man att gud stod över den totalitära staten. Däremot utgjorde gruppen inte ett politiskt motiverat motstånd, utan i första hand var avsikten att bibehålla sitt oberoende gentemot nazisterna. Dock fanns det politiskt motiverade aktioner hos enskilda medlemmar.[2]

Bland katolikerna fanns det heller ingen enhetlig opposition. Ett brev författades av påven ("Mit brennender Sorge") där en del missförhållanden kritiserades men de allra flesta katoliker var inte beredda att opponera mot Hitler. Inte heller var kyrkan i sin helhet beredd att protestera.[2]

Bland de kristna var det Jehovas Vittnen som gjorde starkast motstånd mot Hitlerregimen. De vägrade att hälsa med "Heil Hitler" och vägrade att tjänstgöra i armén. Även flygblad spreds bland befolkningen. 10 000 arresterades och 1200 mördades.[2]

Ungdoms - och studentoppositonen[redigera | redigera wikitext]

Ungdomsprotest[redigera | redigera wikitext]

Efter 1933 bildade nazisterna Hitlerjugend (HJ) för killar och Bund Deutscher Mädel (BDM) för tjejer. Dessa organisationer var de enda ungdomsförbund som var tillåtna. Genom polisen kunde staten tvinga att vara med i organisationernas aktiviteter. Gestapos anteckningar belägger att det fanns ett motstånd mot detta tvång. Exempelvis försökte socialdemokratiska ungdomar att fortsätta genom nybildning av fritidsorienterade organisationer. Ett annat exempel är katoliker som åkte till Petersplats i Rom för att demonstrera sin opposition mot nationalsocialismen. Icke-konfessionellt eller -politiskt motiverat motstånd skedde också, t ex "Swing-Jugend" som föredrog Jazz- och Swingmusik och som överlag föredrog anglosaxisk kultur. Många ungdomar i "Swing-Jugend" hamnade i koncentrationslägren.[3]

Studentopposition[redigera | redigera wikitext]

Den mest kända gruppen bland studenterna var "Vita rosen" som var en löst organiserad vänskapskrets av oppositionella studenter i München. Gruppens aktiviteter bestod huvudsakligen i att sprida flygblad. De första fyra flygbladen dök upp sommaren 1942. Flygbladens innehåll präglades av kristna värderingar och de uppropade till passivt motstånd mot Hitlerregimen. De sista två flygbladen i början av 1943 nämnde de nazistiska brotten och uppmanade att aktivt bekämpa NS-staten. Hans och Sophie Scholl greps av en vaktmästare på universitetet när de fördelade det sjätte flygbladet. Hans och Sophie Scholl samt Christoph Probst dömdes till döden och avrättades. I en andra process mot ytterligare fjorton medlemmar dömdes Willi Graf, Kurt Huber och Alexander Schmorell till döden. I Hamburg bestod gruppen ända fram till 1945 innan de åtalades och dömdes till döden av Volksgerichtshof.[3]

Gruppen "Herbert Baum"[redigera | redigera wikitext]

Gruppen från Berlin samlade ca hundra medlemmar kring vännerna Herbert Baum och Martin Kaufmann och deras hustruar. Medlemmarna hade judisk bakgrund och tillhörde arbetarklassen och stod därmed nära socialdemokraterna och kommunisterna. I huvudsak spred gruppen flygblad som delvis riktades mot särskilda yrkesgrupper. Gruppen förblev isolerad på grund av sin judiska koppling. Höjdpunkten var ett brandanslag mot den rasistiska utställningen "Das Sowjetparadies". Anslaget skedde samtidigt som den kommunistiska gruppen "Rote Kapelle" spred flygblad mot utställningen. Gestapo kom snabbt gruppen på spåret och tjugo medlemmar dömdes till döden. Herbert Baum begick förmodligen självmord.[4]

Opposition i vardagen/motstånd av enskilda[redigera | redigera wikitext]

Georg Elser[redigera | redigera wikitext]

Georg Elser föddes 1903 i Sydvästtyskland och jobbade så småningom som snickare. Elser var ointresserad av politik men röstade regelbundet på KPD. Dock hade han inga djupare kunskaper om KPD:s mål. Enligt Gestapos protokoll iakttog Elser ett växande missnöje bland arbetarna och han var sedan hösten 1938 ("Sudetkrisen") övertygad om att ett krig var oundvikligt om Hitler satt kvar vid makten. Därför planerade han att ta livet av Hitler. Elser visste att Hitler kom till Bürgerbräukeller i München varje år den 8 november för att påminna om den misslyckade "Ölkällarkuppen" som hade ägt rum 1923. Därför byggde Elser en bomb som han placerade i pelaren bakom podiet där Hitler skulle tala. Bomben detonerade som planerat men av en ren tillfällighet hade Hitler lämnat församlingen tidigare. Vädret hade försämrats och därför tog Hitler tåget istället för planet tillbaka till Berlin. Bomben dödade åtta personer och skadade 60 personer. Elser greps när han försökte fly till Schweiz och mördades i Dachau den 9 april 1945.[5]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Benz, Wolfgang (30 april 2003). ”Opposition und Widerstand der Arbeiterbewegung” (på tyska). http://www.bpb.de/izpb/10376/opposition-und-widerstand-der-arbeiterbewegung?p=all. Läst 20 juli 2016. 
  2. ^ [a b c] Benz, Wolfgang (30 april 2003). ”Kirchen - Selbstbehauptung und Opposition” (på tyska). http://www.bpb.de/izpb/10378/kirchen-selbstbehauptung-und-opposition?p=all. Läst 20 juli 2016. 
  3. ^ [a b] Benz, Wolfgang (30 april 2003). ”Jugend- und Studentenopposition” (på tyska). http://www.bpb.de/izpb/10397/jugend-und-studentenopposition?p=all. Läst 20 juli 2016. 
  4. ^ Benz, Wolfgang (30 april 2003). ”Jugend- und Studentenopposition” (på tyska). http://www.bpb.de/izpb/10397/jugend-und-studentenopposition?p=all. Läst 20 juli 2016. 
  5. ^ Benz, Wolfgang (30 april 2003). ”Widersetzlichkeit und Widerstand von einzelnen: Drei Beispiele | bpb” (på tyska). http://www.bpb.de/izpb/10383/widersetzlichkeit-und-widerstand-von-einzelnen-drei-beispiele?p=all. Läst 20 juli 2016.