Wallacelinjen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Wallacelinjen mellan Indonesien och Australien

Wallacelinjen är en tänkt linje mellan Indonesien och Australien med tillhörande övärld, som delar de två djurgeografiska regionerna australasien och den orientaliska åt. Det djurgeografiska området närmast öster om linjen kallas Wallacea.

Den har sitt namn från den brittiska biologen och forskningsresanden Alfred Russel Wallace, som under resor i området på 1800-talet lade märke till att det rådde en distinkt skillnad mellan floran och faunan på vardera sidan linjen. Fenomenet hade tidigare också noterats av biologen Antonio Pigafetta, som var med på den första världsomseglingen med Ferdinand Magellan, för dokumentering av biologiska iakttagelser under färden.

Endast ett fåtal arter av asiatisk typ förekommer på östra sidan av linjen; förutom några gnagare och fladdermöss, tre arter av spökdjur, den endemiska dvärgvattenbuffeln Bubalus mindorensis och Babirusa, eller "hjortsvin" Babyrousa babyrussa. De stora däggdjuren är påtagligt dvärgväxta, som ofta är fallet i små isolerade populationer.

Man anser att det beror på att sunden längs linjen är såpass djupa att de inte ens under istiderna, när havsytan varit som lägst, har varit torrlagda. Det smalaste är dock idag bara ett trettiotal kilometer brett. De facto finns det en ränna något österut, mellan Timor och Australien, vidare längs Moluckersundet, som är djupare. (se kontur -120m) Fossila fynd tar i stort sett också slut där. Några fynd av dvärgelefant och dvärgnoshörning har noterats, och så sent som 2004 har man på Flores funnit benrester av en småväxt hominid, Homo floresiensis.