Fladdermöss

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fladdermöss
California leaf-nosed bat.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Fladdermöss
Chiroptera
Vetenskapligt namn
§ Chiroptera
Auktor Blumenbach, 1779
Familjer

Underordning Megachiroptera:

Underordning Microchiroptera:

Hitta fler artiklar om djur med

Fladdermöss (Chiroptera) är efter gnagare den näst artrikaste däggdjursgruppen på jorden, med mer än 1 000 arter, vilka alla kan flyga. Deras flykt påminner om fåglarnas, men är ur evolutionssynpunkt utvecklad konvergent, alltså helt på egen hand.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Arterna i ordningen varierar i storlek från de med en längd på bara omkring 3 centimeter och en vikt på 2 till 3 gram (till exempel trynfladdermus, Craseonycteris thonglongyai) till sådana med ett vingspann på närmare 1,5 meter och en vikt på 1,5 kilogram (hos flyghundar).[1] Gemensamt för alla arterna är vingarna, som består av hud utspänd mellan kroppssidorna och armens förlängda fingrar, utom tummen, som hos flertalet arter är fri och försedd med en klo. Hos flyghundar har även den andra tån (pekfingret) en klo.[2]

Tänder hos tre till det yttre till förväxling lika arter
Myotis mystacinus = huvudarten Mustaschfladdermus
Myotis alcathoe = avknoppad art Nymffladdermus
Myotis brandtii = avknoppad art Taigafladdermus

Antalet tänder varierar mellan 20 och 38 och liksom hos andra däggdjur är de olikartade (heterodonta).[3] Granskning av olikheter beträffande ytterst fina detaljer i tändernas utseende är hjälp vid artbestämning av snarlika arter.

Synen är ganska bra hos flyghundar, som har stora ögon, men underutvecklad hos små fladdermöss.[2]. Ett ibland förekommande rykte att fladdermöss skulle vara blinda är dock falskt.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Fladdermöss finns både i tropiska, subtropiska och tempererade delar av världen, men artrikedomen är störst i varma trakter och avtar längre norrut.[2] På vissa öar i Stilla havet (till exempel på Nya Zeeland) och Indiska oceanen var fladdermöss de enda däggdjuren före människans ankomst.[4] Fladdermöss saknas bara i polarregionerna och på några avlägsna öar i Oceanien.[5]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Fladdermössen delas in i två underordningar, Megachiroptera och Microchiroptera. Megachiroptera innehåller enbart flyghundarna i familjen Pteropodidae. De kännetecknas av att de saknar ekolokalisering (med undantag av släktet Rousettus),[4] huvudsakligen äter frukt, och är betydligt större än övriga fladdermöss. Bortsett från vingarna liknar flyghundar ganska starkt ordningen primater och antogs därför tidigare av några zoologer vara "flygande apor" istället för fladdermöss. Efter nyare molekylärgenetiska undersökningar förkastades teorin. Ordningen Chiroptera är enligt dessa studier en monofyletisk grupp.[3]

Microchiroptera omfattar alla övriga fladdermusfamiljer. Dessa har vanligen ekolokalisering och är huvudsakligen små insektsätare.

Enligt Walker’s Bats of the World som utgavs 1994 innehåller underordningen Megachiroptera 166 arter och underordningen Microchiroptera 759 arter.[6] Sedan dess blev flera nya arter beskrivna och flera tidigare underarter blev godkända som arter.

Fladdermöss uppkom troligen under krita i Nordamerika.[3] Det äldsta fossil som med säkerhet kan tillskrivas djurgruppen var Onychonycteris som hittades i Klippiga bergen och som enligt dateringen är 52 miljoner år gammal.[7] Entydiga fladdermössfossil från eocen finns även från Messels gruva.[3]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Socialt beteende och flykt[redigera | redigera wikitext]

De flesta fladdermusarter är aktiva på natten. De bildar större grupper när de sover och hos vissa arter uppgår antalet individer i flocken till 20 miljoner.[4] Fladdermöss är den enda däggdjursgrupp som kan flyga aktivt; förmågan att sväva längre sträckor finns även hos några andra däggdjur.[2] Flyghastigheten kan uppgå till 50 km/h.[4] Beroende på art och utbredningsområde har fladdermöss olika viloplatser. De gömmer sig bland annat i källare eller på vinden i byggnader, de vilar i grottor och mindre bergssprickor eller de använder ihåliga träd samt täta växtansamlingar som sovplats.

En del fladdermöss övervintrar i varmare regioner som kan ligga 1 000 km från platsen där de föder sina ungar.[3]

Fladdermöss använder även känseln för att navigera genom luften. I vingarna finns särskilda känselreceptorer och de små hårstrån som växer därur registrerar luftmotstånd och annan information och överför denna till hjärnan. Fladdermusen korrigerar då kursen och undviker kollisioner. Denna upptäckt gjordes av professorn i neurovetenskap John Cook vid Ohio University.[8]Mustaschfladdermusen sitter sådana hår i mungiporna.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Fladdermössen är till största delen insektsätare, vilka jagar i mörkret med ekolokalisering, men många arter som till exempel långörad fladdermus och nordisk fladdermus jagar även med synen. Det finns dock även arter som är fruktätare, till exempel flera flyghundar och underfamiljen Stenodermatinae (familj bladnäsor) som båda förekommer i Amerika. Fladdermöss som äter frukter finns bara i tropiska och subtropiska regioner där det alltid förekommer färska frukter. En del arter lever på nektar och pollen. De tillhör bland annat släktgruppen Macroglossini (familj flughundar) och underfamiljen Glossophaginae (familj bladnäsor). Fladdermöss som äter pollen och nektar är små och har en lång nos samt en lång tunga. De spelar en betydande roll i växternas pollinering. Några arter är köttätare. De livnär sig bland annat av fåglar, grodor, ödlor och mindre däggdjur som gnagare och andra fladdermöss. Köttätare finns bland annat i underfamiljen Phyllostominae (familj bladnäsor) och i familjen storöronfladdermöss. Bara de tre arter som tillhör underfamiljen vampyrer (Desmodontinae) är blodsugare.

Ekolokalisering[redigera | redigera wikitext]

Fladdermöss navigerar med hjälp av ekolokalisering (sonar), vilket fungrar även i mörker. Fladdermusen skriker stötvis med en mycket hög frekvens, långt över vad människans öron förmår uppfatta. Hög frekvens är tekniskt förmånlig genom att medge bättre upplösning för små föremål, än vad som kan uppnås med en låg frekvens. Bara föremål som är större än några våglängder kan upptäckas genom ekolokalisering. Den teknik som fladdermusen använder för ekolokalisering är densamma som för sjöfartens ekolodning.

Varje art har sin kombination av pulslängd, det tysta intervallet under avlyssningsperioden och frekvensomfånget. Analys av ljudinspelningar av fladdermössens rop ger fingervisning för artbestämning.

Fladdermössens öron är som en oval skål. Ju större öron, desto svagare ekon kan djuret uppfatta. Av fysiska orsaker är känsligheten är störst riktningar omkring örats smalare sida. Storlek och form är resultat av en förmånlig evolution. En nackdel med stora öron är att de gör flygningen tyngre, men naturen ser till att de blir en ändamålsenlig kompromiss. Det ändamålsenliga överlever; det sämre går under. Ena örat på en fladdermus lutar vanligen ungefär 45° utåt från kroppen, och det andra örat ungefär 45° utåt åt andra hållet, vilket sammantaget betyder ca 90° vinkelskillnad mellan öronens lutning.

I riktningen rakt fram från djuret samverkar signalerna från de två öronen till en kraftig signal; i andra riktningar hör vardera örat mer "för sig sälvt", stereoverkan. Genom signalbehandling i hjärnan kan då djuret få en klar uppfattning varifrån det starkaste ekot i flygriktningen kommer. Småekon som hörs mest i det ena och mindre i det andra örat blir som ett brusgolv utan större betydelse.

Samtidigt analyseras fördröjningen mellan en skrikpuls och mottaget eko från samma puls, vilket ger information om avståndet till hindret.

I människans värld har idén med långsträckta sändare och mottagare av signaler realiserats som radarantenner cch pelarhögtalare.

Analys

Betrakta en typisk karaktäristik:

  • 3 ms pulslängd
  • Frekvens glidande (svep) 35 kHz – 80 kHz, en knapp oktav. Max amplitud kring 53 kHz
  • Avstånd mellan två successiva pulser 40 ms

En ljudvåg i luft fortpantar sig ungefär 330 m/s. På 40 ms hinner pulsen 330 × 40/1 000 = 13,2 m. Sträckan tur och retur för pulsen är dubbla den sträckan, d v s 26,4 m. Därav kan man göra en kvalificerad gissning att räckvidden för detta sonarsystem är omkring 25 – 30 meter.

Storvuxna arter med långa stämläppar skriker med"basstämma" (svepet kan börja några kHz lägre); småvuxna arter har kortare stämläppar och skriker som "tenorer", ända upp mot 120 kHz.

För arten Plecotus macrobullaris, som finns i bl a Schweiz, har man konstaterat ett ytterst komplext rop, där frekvenssvepet tvärtom börjar med hög frevens och sveper nedåt.[9]

Plecotus macrobullaris "sjunger i falsett" genom att en puls på viss frekvens kombineras med en puls på en överton. Hur kombinationen görs varierar med avståndet till ett hinder. Den kortaste pulsen var bara 0,8 ms nära en hinderridå, varvid frekvenssvepet omfattade en hel oktav, 46 kHz – – 23 kHz. Över en äng var pulslängden 7,3 ms, och svepet gick från 42 kHz till 15 kHz, hela 3 oktaver, och på slutet faktiskt hörbart för unga mänskliga öron.

De två delpulserna överlappar varandra ibland, ibland inte. Vid signaler med längd upp till 4 ms blev det ingen överlappning ("växelsång"). Vid signaler av längre varaktighet överlappade delpulserna varandra ("duettsång"). (Jämför med sångerskans Yma Sumac konststycke att sjunga med strupsång, två toner samtidigt.)

Då och då uteblir övertonen. Ropen kommer vart annat eller vart tredje vingslag.

För att nyttiggöra informationen i ekona och styra sändningskaraktären inom den tid som motsvarar få cm flygväg krävs en kvalificerad hjärna med snabb signalbehandling och snabbt fattade beslut för navigationen.

Denna egenskap hos Plecotus macrobullaris skiljer tveklöst och enkelt denna art från andra arter vars rop börjar med låg frekvens och sveper uppåt. Eventuellt finns flera arter som sveper uppifrån och nedåt. Om svepriktningen har någon betydelse för funktionen återstår att utreda.

Hot[redigera | redigera wikitext]

Många arter av fladdermöss är hotade eller sällsynta, ofta framförallt av habitatförlust.

I Sverige har man hittat 19 arter fladdermöss,[10] vilka alla tillhör familjen läderlappar. Samtliga arter av fladdermöss är sedan 1986 fridlysta i Sverige, först enligt jaktlagstiftningen (3:e paragrafen) och numera även enligt artskyddförordningen. Detta gäller trots att några Sverigelevande arter numera bedöms som livskraftiga (kod LC). Exv Mustaschfladdermus finns ej längre med i 2015 års rödlista.[11]

Alla fladdermöss i Europa skyddas av konventionen EUROBATS - avtalet för skydd av europeiska fladdermuspopulationer. Avtalet skyddar fladdermössen, deras boplatser, övervintringsplatser och deras viktigaste jaktområden.

Fladdermusholk

Till fladdermössens hjälp kan man i lämpliga habitat sätta upp speciella fladdermusholkar. Dessa skiljer sig från fågelholkar genom att ingången är i holkens undersida. Fladdermössens revir är mycket stora, många kilometer. Naturskyddsområden där man vill hjälpa fladdermöss måste därför vara tillräckligt stora, eller åtminstone erbjuda fredade kanaler mellan några mindre områden.

Hur fladdermöss beter sig i mötet med vindkraftanläggningar samt vilken risk det finns för kollisioner är svårt att studera och har hittills (2017) varit föga känt. I åtminstone ett fall har man hittat en död fladdermus intill ett vindkraftverk, vilket är ett indicium att en kollision med dödlig utgång inträffat.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Order Chiroptera på Animal Diversity Web (engelska), besökt 9 december 2010.
  2. ^ [a b c d] Minelli (1983)
  3. ^ [a b c d e] McDonald (2009)
  4. ^ [a b c d] McDonald (2009) sid. 442
  5. ^ Vaughan, Ryan & Czaplewski, red (2011). ”Summary Bats” (på engelska). Mammalogy. Jones & Bartlett Learning. sid. 291-292. ISBN 978-0-7637-6299-5 
  6. ^ R. M. Nowak (1994): Walker's Bats of the World, sid. 1
  7. ^ Nancy B. Simmons (16 maj 2008). ”Primitive Early Eocene bat from Wyoming and the evolution of flight and echolocation”. Nature "451" (7180): ss. 818–21. doi:10.1038/nature06549. PMID 18270539. http://www.nature.com/nature/journal/v451/n7180/abs/nature06549.html. 
  8. ^ National geographic Sverige (2006). Nr 5 2006, s.12. Malmö: Bonniers.
  9. ^ Acta Chiropterologica
  10. ^ Nymffladdermus Myotis alcathoe – en nyupptäckt art i Sverige
  11. ^ Rödlistade arter i Sverige 2015 Arkiverad 4 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. (PDF)

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Minelli, Alessandro (1983). Däggdjur 1. Djurens underbara värld. Bokorama. sid. 116-120. ISBN 91-7024-050-7 
  • McDonald, David W. (red.) (2009) (på engelska). The Encyclopedia of Mammals. Oxford University Press. sid. 442-475. ISBN 978-0-19-956799-7 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]