Fladdermöss

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fladdermöss
California leaf-nosed bat.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Fladdermöss
Chiroptera
Vetenskapligt namn
§ Chiroptera
Auktor Blumenbach, 1779
Familjer

Underordning Megachiroptera:

Underordning Microchiroptera:

Hitta fler artiklar om djur med

Fladdermöss (Chiroptera) är efter gnagare den näst artrikaste däggdjursgruppen på jorden, med mer än 1 000 arter, vilka alla kan flyga. Deras flykt påminner om fåglarnas, men är ur evolutionssynpunkt utvecklad konvergent, alltså helt på egen hand.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Arterna i ordningen varierar i storlek från de med en längd på bara omkring 3 centimeter och en vikt på 2 till 3 gram (till exempel trynfladdermus, Craseonycteris thonglongyai) till sådana med ett vingspann på närmare 1,5 meter och en vikt på 1,5 kilogram (hos flyghundar).[1] Gemensamt för alla arterna är vingarna, som består av hud utspänd mellan kroppssidorna och armens förlängda fingrar, utom tummen, som hos flertalet arter är fri och försedd med en klo. Hos flyghundar har även den andra tån (pekfingret) en klo.[2] Dessutom finns flygmembran mellan bakbenen som ofta är fäst vid en broskig hälsporre (calcar). Svansen (om så finns) kan var inbäddad i denna hud. Den tunna flygmembranen innehåller blodkärl, muskler och nerver.[3]

Allmänt har fladdermöss päls på buken och på ryggen och hos några arter täcker den även delar av flygmembranen. Hos de flesta arterna är grundfärgen brun- eller gråaktig med hår som kan vara enfärgad eller som kan ha två eller tre olikfärgade avsnitt. Några fladdermöss genomgår ett pälsbyte med varierande färg under olika årstider. Hos äldre exemplar kan pälsen vara blekare på grund av att den under längre tider kom i kontakt med avföring (guano) och urin. Vanligen har fladdermöss som lever i fuktiga regioner en mörkare päls.[3]

Tänder hos tre till det yttre till förväxling lika arter
Myotis mystacinus = huvudarten Mustaschfladdermus
Myotis alcathoe = avknoppad art Nymffladdermus
Myotis brandtii = avknoppad art Taigafladdermus

Antalet tänder varierar mellan 20 och 38 och liksom hos andra däggdjur är de olikartade (heterodonta).[4] Granskning av olikheter beträffande ytterst fina detaljer i tändernas utseende är hjälp vid artbestämning av snarlika arter.

Synen är ganska bra hos flyghundar, som har stora ögon, men underutvecklad hos små fladdermöss.[2]. Småfladdermöss (Microchiroptera) är dessutom färgblinda.[3] Ett ibland förekommande rykte att fladdermöss skulle vara helt blinda är dock falskt.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Fladdermöss finns både i tropiska, subtropiska och tempererade delar av världen, men artrikedomen är störst i varma trakter och avtar längre norrut.[2] På vissa öar i Stilla havet (till exempel på Nya Zeeland) och Indiska oceanen var fladdermöss de enda däggdjuren före människans ankomst.[5] Fladdermöss saknas bara i polarregionerna och på några avlägsna öar i Oceanien.[6]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Fladdermössen delas in i två underordningar, Megachiroptera och Microchiroptera. Megachiroptera innehåller enbart flyghundarna i familjen Pteropodidae. De kännetecknas av att de saknar ekolokalisering (med undantag av släktet Rousettus),[5] huvudsakligen äter frukt, och är betydligt större än övriga fladdermöss. Bortsett från vingarna liknar flyghundar ganska starkt ordningen primater och antogs därför tidigare av några zoologer vara "flygande apor" istället för fladdermöss. Efter nyare molekylärgenetiska undersökningar förkastades teorin. Ordningen Chiroptera är enligt dessa studier en monofyletisk grupp.[4]

Microchiroptera omfattar alla övriga fladdermusfamiljer. Dessa har vanligen ekolokalisering och är huvudsakligen små insektsätare.

Enligt Walker’s Bats of the World som utgavs 1994 innehåller underordningen Megachiroptera 166 arter och underordningen Microchiroptera 759 arter.[7] Sedan dess blev flera nya arter beskrivna och flera tidigare underarter blev godkända som arter.

Fladdermöss uppkom troligen under krita i Nordamerika.[4] Det äldsta fossil som med säkerhet kan tillskrivas djurgruppen var Onychonycteris som hittades i Klippiga bergen och som enligt dateringen är 52 miljoner år gammal.[8] Entydiga fladdermössfossil från eocen finns även från Messels gruva.[4]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Socialt beteende och flykt[redigera | redigera wikitext]

De flesta fladdermusarter är aktiva på natten. De bildar större grupper när de sover och hos vissa arter uppgår antalet individer i flocken till 20 miljoner.[5] Fladdermöss är den enda däggdjursgrupp som kan flyga aktivt; förmågan att sväva längre sträckor finns även hos några andra däggdjur.[2] Flyghastigheten kan uppgå till 50 km/h.[5] Beroende på art och utbredningsområde har fladdermöss olika viloplatser. De gömmer sig bland annat i källare eller på vinden i byggnader, de vilar i grottor och mindre bergssprickor eller de använder ihåliga träd samt täta växtansamlingar som sovplats. Några fladdermöss sover i fågelbon och andra håller sig med fötterna fast på mindre grenar eller i trädens bark.[3]

Det finns härdiga fladdermöss som kan sova under varierande förhållanden och känsliga arter som behöver en viss luftfuktighet eller en fast ljusnivå vid viloplatsen. Oftast är dessa arter som håller vinterdvala eller som intar ett stelt tillstånd (torpor) särskild känslig för störningar. Individerna vilar beroende på art ensam, i mindre flockar eller i stora kolonier. Flera arter kan bilda blandade kolonier.[3]

En del fladdermöss övervintrar i varmare regioner som kan ligga 1 000 km från platsen där de föder sina ungar.[4]

Fladdermöss använder även känseln för att navigera genom luften. I vingarna finns särskilda känselreceptorer och de små hårstrån som växer därur registrerar luftmotstånd och annan information och överför denna till hjärnan. Fladdermusen korrigerar då kursen och undviker kollisioner. Denna upptäckt gjordes av professorn i neurovetenskap John Cook vid Ohio University.[9]Mustaschfladdermusen sitter sådana hår i mungiporna.

Rörelseförmågan på land är beroende på art. Flera fladdermöss kan snabb kravla på marken och andra är skickliga klättrare.[3]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Fladdermössen är till största delen insektsätare, vilka jagar i mörkret med ekolokalisering, men många arter som till exempel långörad fladdermus och nordisk fladdermus jagar även med synen. Det finns dock även arter som är fruktätare, till exempel flera flyghundar och underfamiljen Stenodermatinae (familj bladnäsor) som båda förekommer i Amerika. Fladdermöss som äter frukter finns bara i tropiska och subtropiska regioner där det alltid förekommer färska frukter. En del arter lever på nektar och pollen. De tillhör bland annat släktgruppen Macroglossini (familj flughundar) och underfamiljen Glossophaginae (familj bladnäsor). Fladdermöss som äter pollen och nektar är små och har en lång nos samt en lång tunga. De spelar en betydande roll i växternas pollinering. Några arter är köttätare. De livnär sig bland annat av fåglar, grodor, ödlor och mindre däggdjur som gnagare och andra fladdermöss. Köttätare finns bland annat i underfamiljen Phyllostominae (familj bladnäsor) och i familjen storöronfladdermöss. Bara de tre arter som tillhör underfamiljen vampyrer (Desmodontinae) är blodätare.

Ekolokalisering[redigera | redigera wikitext]

Ljudet som används för ekolokaliseringen skapas hos småfladdermöss i struphuvudet och avsöndras över munnen eller genom näsborrarna. Flyghundar av släktet Rosettus producerar klickljudet däremot med tungan. Hos en del småfladdermöss är ljudnivån påfallande hög med upp till 110 decibel fram till 10 cm avstånd. För att skydda sig själv blockerar de sin hörsel när de skapar klickljudet. Ljuden kan ha en fast frekvens eller bestå av flera sammansatta frekvenser och hos flera arter förekommer båda varianter samtidig.[3]

Varje art har sin kombination av pulslängd, det tysta intervallet under avlyssningsperioden och frekvensomfånget. Analys av ljudinspelningar av fladdermössens rop ger fingervisning för artbestämning. Arten dvärgpipistrell skildes till exempel året 2000 från arten sydpipistrell på grund av olikartade ljudfrekvenser.[3] Däremot kan det finnas små variationer inom en art beroende på habitat och när flera individer av samma art jagar samtidig.[3]

Samtidigt analyseras fördröjningen mellan en skrikpuls och mottaget eko från samma puls, vilket ger information om avståndet till hindret. När ekot har samma frekvens som skriket när det skapades betyder det att föremålet (bytet) är orörlig. Flygande byten uppfattas när fladdermusen analyserar dopplereffekten.[3]

Hot[redigera | redigera wikitext]

Många arter av fladdermöss är hotade eller sällsynta, ofta framförallt av habitatförlust.

I Sverige har man hittat 19 arter fladdermöss,[10] vilka alla tillhör familjen läderlappar. Samtliga arter av fladdermöss är sedan 1986 fridlysta i Sverige, först enligt jaktlagstiftningen (3:e paragrafen) och numera även enligt artskyddförordningen. Detta gäller trots att några Sverigelevande arter numera bedöms som livskraftiga (kod LC). Exv Mustaschfladdermus finns ej längre med i 2015 års rödlista.[11]

Alla fladdermöss i Europa skyddas av konventionen EUROBATS - avtalet för skydd av europeiska fladdermuspopulationer. Avtalet skyddar fladdermössen, deras boplatser, övervintringsplatser och deras viktigaste jaktområden.

Fladdermusholk

Till fladdermössens hjälp kan man i lämpliga habitat sätta upp speciella fladdermusholkar. Dessa skiljer sig från fågelholkar genom att ingången är i holkens undersida. Fladdermössens revir är mycket stora, många kilometer. Naturskyddsområden där man vill hjälpa fladdermöss måste därför vara tillräckligt stora, eller åtminstone erbjuda fredade kanaler mellan några mindre områden.

Hur fladdermöss beter sig i mötet med vindkraftanläggningar samt vilken risk det finns för kollisioner är svårt att studera och har hittills (2017) varit föga känt. I åtminstone ett fall har man hittat en död fladdermus intill ett vindkraftverk, vilket är ett indicium att en kollision med dödlig utgång inträffat.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Order Chiroptera på Animal Diversity Web (engelska), besökt 9 december 2010.
  2. ^ [a b c d] Minelli (1983)
  3. ^ [a b c d e f g h i j] Kingdon, Jonathan (2013). ”Bats” (på engelska). Mammals of Africa. "4". A & C Black. sid. 198-220. ISBN 9781408122549 
  4. ^ [a b c d e] McDonald (2009)
  5. ^ [a b c d] McDonald (2009) sid. 442
  6. ^ Vaughan, Ryan & Czaplewski, red (2011). ”Summary Bats” (på engelska). Mammalogy. Jones & Bartlett Learning. sid. 291-292. ISBN 978-0-7637-6299-5 
  7. ^ R. M. Nowak (1994): Walker's Bats of the World, sid. 1
  8. ^ Nancy B. Simmons (10 augusti 2008). ”Primitive Early Eocene bat from Wyoming and the evolution of flight and echolocation”. Nature "451" (7180): ss. 818–21. doi:10.1038/nature06549. PMID 18270539. http://www.nature.com/nature/journal/v451/n7180/abs/nature06549.html. 
  9. ^ National geographic Sverige (2006). Nr 5 2006, s.12. Malmö: Bonniers.
  10. ^ Nymffladdermus Myotis alcathoe – en nyupptäckt art i Sverige
  11. ^ Rödlistade arter i Sverige 2015 Arkiverad 4 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. (PDF)

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Minelli, Alessandro (1983). Däggdjur 1. Djurens underbara värld. Bokorama. sid. 116-120. ISBN 91-7024-050-7 
  • McDonald, David W. (red.) (2009) (på engelska). The Encyclopedia of Mammals. Oxford University Press. sid. 442-475. ISBN 978-0-19-956799-7 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]