Ytterstfors träsliperi
| Ytterstfors | |
 Den här artikeln är en del i serien om Ytterstfors:
| |
| Bolag | |
|---|---|
| Ytterstfors AB · AB Ytterstfors-Munksund · Munksunds AB | |
| Bruk och anläggningar | |
| Ytterstfors såg · Ytterstfors glasbruk · Ytterstfors kanal · Ytterstfors träsliperi · Ytterstfors elektriska såg · Ytterstfors linbana | |
| Personer | |
| Fredrik Holmström · Mikael Lindemark · Carl Fredrik Furtenbach · Johan Degerman · Anders Markstedt · Eric Lindemark · Fredrik Bergenholtz · Nils Ringstrand · Egil Unander-Scharin | |
| Övrigt | |
| Ytterstfors bruksförsamling · Ytterstfors brukskyrka · Ytterstfors herrgård | |
| Se även | |
| SCA · Handelsbanken · Ivar Kreuger |
Ytterstfors träsliperi, senare Byske träsliperi, var ett träsliperi uppfört 1908 på den tidigare platsen för Ytterstfors såg av Ytterstfors trävaruaktiebolag.[1] Från fabriken gick den fyra kilometer långa Ytterstfors linbana till Furuögrunds hamn.[2]
Inledningsvis sågs anläggningen som ett experiment då det fanns tveksamheter kring huruvida den norrländska granen var lämpad för slipning till trämassa. Försök hade dock gjort genom att skicka granved för slipning i Norge med gott resultat och därför byggde man en anläggning i full skala. Anläggningen blev då Skandinaviens nordligaste träsliperi.
Kapaciteten var vid starten beräknad till ungefär 25 000 ton vit mekanisk massa. Verksamheten utökades senare till 12 slipstenar och totalkapaciteten blev då 42 000 ton. Till största del härrörde elen från Finnfors kraftstation även om egna turbiner fanns. Dess sista ägare var Munksund AB som fortsatte driva verksamheten efter att sågverket i Ytterstfors lagts ner i samband med AB Ytterstfors-Munksund konkurs.[1]
Ytterstfors träsliperi fortsatte bedriva verksamhet fram till 1959.[3]
När all verksamhet sedan lades ner i Ytterstfors erbjöd Byske landskommun Matoz AB, nuvarande Futurum AB, förmånliga villkor för att flytta verksamheten från Ersmark till Byske i syfte att ersätta de förlorade arbetstillfällena.[4] Ytterstfors träsliperi övertogs dock 1960 av Gullringshus[5] som lades ner i samband med finanskrisen 1993.[6][7]
Se även[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Östlund, L. (2003). Från gles skog och brokiga ungskogar till homogen produktionsskog.. sid. 19. https://stud.epsilon.slu.se/11025/1/holmgren_o_170918.pdf. Läst 20 juli 2023.
- ^ ”Byggnader från Furuögrunds glanstid | Furuögrund By”. https://www.furuogrundby.se/byggnader-fran-furuogrunds-glanstid/. Läst 20 juli 2023.
- ^ ”Fabrik”. Skellefteå museum. https://samlingar.skellefteamuseum.se/items/show/149868. Läst 20 juli 2023.
- ^ Futurum – en fläkt av modernism. Skellefteå museum. 2007. sid. 2. https://skellefteamuseum.se/itc-content/uploads/2018/11/slutrapport-futurum-2007-samlad-standard-1.pdf.
- ^ ”Industri”. Skellefteå museum. https://samlingar.skellefteamuseum.se/items/show/149812. Läst 20 juli 2023.
- ^ ”Nedlagt kontor kan få nytt liv”. norran.se. https://norran.se/nyheter/not-found/artikel/nedlagt-kontor-kan-fa-nytt-liv/re0wx0xl. Läst 20 juli 2023.
- ^ Tedestedt, Robert (17 september 2013). ”Efter 20 års stiltje – nu växer Skellefteå igen”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/efter-20-ars-stiljte-nu-vaxer-skelleftea-igen. Läst 20 juli 2023.