Hoppa till innehållet

Vejde

Från Wikipedia
För historikern, se Pehr Gunnar Vejde
Vejde
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningKålordningen
Brassicales
FamiljKorsblommiga växter
Brassicaceae
SläkteVejdar
Isatis
ArtVejde
I. tinctoria
Vetenskapligt namn
§ Isatis tinctoria
AuktorLinné
Synonymer
  • Vejd (föråldrat)

Vejde (Isatis tinctoria) är en art inom familjen korsblommiga växter. Den är tvåårig, tämligen högväxt 50–100 cm hög glatt ört med blad och stjälk i en blågrön färg. Den blommar i juni-juli med många små gula blommor i täta klasar och med hängande skidor. Blomkronan är 2–3 centimeter bred.[1] Örten, och då främst bladen, innehåller samma blå färgämne som indigo, fast i lägre koncentration, och används inom växtfärgning.

Utbredning och biotop

[redigera | redigera wikitext]

Vejde återfinns i Asien och Europa på havsstränder, utefter vägkanter och på ruderatmarker.

Förekomst i Sverige

[redigera | redigera wikitext]

Vejde förekommer i Sverige om än sällsynt; utmed Sveriges östersjökust samt på Öland och Gotland.

Vejde och människan

[redigera | redigera wikitext]
Isatis tinctoria

Vejde har använts till växtfärgning sedan antiken och är den enda inhemska europeiska växten som, efter en komplicerad jäsningsprocess av bladen, ger blå färg. Växten odlades därför i stor skala i Frankrike och Tyskland, särskilt i Thüringen. Redan under 1200-talet odlades vejde allmänt. Vejdeindustrin gick dock under i konkurrens med den importerade indigon. I det vikingatida Sverige finns exempel från Birka på att vejde använts för gröna och blå färger[2], och i Sverige var det vejdefärgämnet som först gav den svenska flaggan dess färg och även karolinernas blå uniformer. Det har också använts som pigment - färglack - i måleri.[3]

  1. ^ Paul Davies och Bob Gibbons, Field Guide to Wild Flowers of Southern Europe; The Crowood Press Ltd, 1993
  2. ^ Harrison, Dick (2002). Jarlens sekel: en berättelse om 1200-talets Sverige. Stockholm: Ordfront. Libris 8449618. ISBN 91-7324-898-3 (inb.) 
  3. ^ Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (2015). Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid. (3). Stockholm: Svensk Byggtjänst. sid. 300 

Övriga källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Dag Tomas Lindmark (2007) Absinthe - Sanning och myt, Grenadine Bokförlag, Stockholm


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Isatis, 1904–1926.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]