Al-Aqsa-intifadan
Från Wikipedia
 |
Denna artikels neutralitet är ifrågasatt. Motivering: Många påståenden få källor, känns som en ren partsinlaga Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts. |
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (2009-04) |
Al-Aqsa-intifadan (ibland andra intifadan) inleddes den 28 september 2000 i samband med att Sharon en gjorde ett uppmärksammat besök på moskeplatsen i Jerusalems Gamla Stad
Innehåll |
[redigera] Israelisk historieskrivning
Intifadan började med att Yassir Arafat i september 2000 utropade "Saba sana intifada" (sju år av intifada).[1] Då Ariel Sharon begärde att få besöka Israels, och hela judendomens, heligaste plats, Tempelberget, där Al-Aqsa-moskén, islams tredje heligaste plats, tog de palestinska ledarna detta som orsak att sätta igång upploppet. Man har senare medgett att upploppet planerats länge i förväg.
- Imad Faluji, den Palestinska myndighetens kommunikationsminister, medgav den 11 oktober 2001 att våldet hade planerats i juli, långt före Sharons "provokation" Han sade: "Den som tror att Intifadan bröt ut på grund av den föraktade Sharons besök vid al-Aqsa moskén har fel, även om detta besök var det strå som bröt ryggen på det palestinska folkets rygg. Denna intifada planerades i förväg, ända sedan president Arafat återvände från Camp David förhandlingarna"[2]
- Sakher Habash, medlem i Fatahs Centralkommitté, sade i en intervju med den officiella palestinska tidningen Al-Hayat Al-Jadida: "Efter Camp David mötet blev det klart för Fatah-rörelsen, som broder Abu Ammar [Arafat] hade varnat, att nästa fas kräver att vi förbereder oss för konflikt [med Israel], eftersom premiärminister Barak inte är en partner som förmår uppfylla vårt folks strävanden.[3]
- Ledaren för Fatah på Västbanken, Marwan Barghouti, sade i en intervju i en arabisk London-tidning: "Jag visste att slutet av september var den sista perioden före explosionen, men när Sharon anlände till al-Aqsa moskén var detta den lämpligaste tillfället för utbrottet av Intifadan... Kvällen före Sharons besök deltog jag i en panel på lokal-TV och tog tillfället i akt att uppmana allmänheten att bege sig till al-Aqsa moskén nästa morgon, för det var omöjligt att Sharon skulle nå al-Haram al-Sharif [Tempelberget] bara så där, och vandra iväg i fred".[4]
Sharons begäran infriades av Wakf, den muslimska överhögheten för Tempelberget, vars representant välkomnade honom och hans följe upp på Tempelberget, vilket även kan ses på journalfilmer från denna tilldragelse. Plötsligt blev Sharon med följe angripna av upprörda, stenkastande muslimer. Även detta finns dokumenterat.
Nu spreds via moskéer och arabisk media att israelerna, med Sharon i spetsen, skulle riva Al-Aqsa-moskén, den största moskén belägen i södra delen av Tempelberget. Al-Aqsa betyder "längst bort liggande" (från Mekka räknat...), och är enligt muslimsk tradition den plats från vilken Mohammed red till himmelen på sin häst. Arafat proklamerade sina sju år av intifada och "miljoner shahider (martyrer) mot Jerusalem".
Sharons besök fördömdes av palestinierna som en provokation och en inbrytning. Kritiker menar att Sharon visste att besöket skulle leda till våld och att målet med hans besök var politiskt.
Redan den 13 september 2000 hade medlemmar av Yasser Arafats Fatah-rörelse utfört ett antal attacker mot israeliska militära och civila mål, i strid med Oslo-avtalet. Dessutom hävdade den israeliska institutionen Palestinian Media Watch att det officiella palestinska TV-bolaget blev allt mer militant under sommmaren 2000, när Camp David-förhandlingarna bröt samman.[5]
[redigera] Palestinsk historieskrivning
Den 28 september 2000 gjorde Sharon en uppmärksammad "promenad" på moskeplatsen i Jerusalems Gamla Stad, islams tredje heligaste plats, tillsammans med ett tusental israeliska poliser. Där förklarade han att platsen, som israeler brukar benämna Tempelberget, inbegripet Klipp- och al-Agsamoskeerna, skulle förbli under israelisk överhöghet för all framtid. Den palestinska reaktionen blev kraftig; det demonstrerades och kastades sten. Israel reagerade med mångdubbelt motvåld. I första omgången dödades fyra palestinier. Våldet trappades sedan efterhand upp. Att Sharon hade oroats av den palestinska medgörligheten och förhandlingsvilligheten i Camp David är uppenbart. Han, liksom andra israeliska hökar, såg en uppenbar risk i att Barak-regeringen trots misslyckandet i Camp David skulle nå fram till ett resultat vid de planerade fortsatta förhandlingarna. Genom att provocera fram våldsamma konfrontationer med palestinierna kunde han såväl slutligt stoppa en fredsprocess, som skulle ha kunnat göra slut på drömmarna om ett Stor-Israel, som skapa ett opinionsläge i Israel som kunde underlätta för honom att nå sina drömmars mål, att bli Israels premiärminister. Bådadera lyckades.
[redigera] Antal skadade och dödade under intifadan
Sedan intifadan startade har mångdubbelt fler palestinier skadats och dödats än israeler.
Dödsoffer under perioden 29.9.2000-26.12.2008
Palestinier dödade av Israels krigsmakt 4860
Palestinier dödade av israeliska civila 47
Israeliska civila dödade av palestinier 727
Israelisk militär personal dödade av palestinier 335
Utländska medborgare dödade av palestinier 54
Utländska medborgare dödade av israelisk militär 10
Palestinier dödade av palestinier 593
Aktuella och detaljerade siffror samt namn på offren: http://www.btselem.org/english/Statistics/Casualties.asp
[redigera] Litteratur
Malm, Andreas: Bulldozers mot ett folk: om ockupationen av Palestina och det svenska sveket. 2002. ISBN 91-89483-17-0 Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/Jenin"
Gahrton, Per: Palestinas frihetskamp, Historia, analys och personliga iakttagelser (2008) Stockholm, Carlsson bokförlag ISBN 978 91 7331 177 9 (736 sidor)
[redigera] Referenser
- ^ David Makovsky: Arafat's Resistance to a Summit PeaceWatch #267, June 28, 2000. The Washington Institute for Near East Policy.
- ^ Khaled Abu Toameh: How the war began Mafhoum.com 19 september 2002. (se talet på video.)
- ^ Al-Hayat Al-Jadida, 7 december 2000.
- ^ al-Sharq al-Awsat, 22 oktober 2000.
- ^ "Rape, Murder, Violence and War for Allah Against the Jews: Summer 2000 on Palestinian Television". http://www.pmw.org.il/specrep-30.html. Läst 2009-03-22.
