Sexdagarskriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sexdagarskriget
Del av Arab-israeliska-konflikten
Six Day War Territories 2.png
Territorium som innehas av Israel före och efter sexdagarskriget. Tiransundet är inringat, mellan Akabaviken i norr och Röda havet i söder.
Ägde rum 5 juni 1967 – 10 juni 1967
Plats Mellanöstern
Resultat Avgörande israelisk seger
Territoriella
ändringar
Israel erövrade Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten, Västbanken (inklusive östra Jerusalem) från Jordanien och Golanhöjderna från Syrien.
Stridande
 Israel  Egypten

 Syrien
 Jordanien

Arabiska
expeditionsstyrkorna:
[1]
 Algeriet
 Irak
 Libyen
 Marocko
Palestina PLO
 Saudiarabien
 Sudan
 Tunisien

Befälhavare/ledare
Israel Yitzhak Rabin

Israel Moshe Dayan
Israel Uzi Narkiss
Israel Motta Gur
Israel Israel Tal
Israel Mordechai Hod
Israel Yeshayahu Gavish
Israel Ariel Sharon
Israel Ezer Weizman

Egypten Abdel Hakim Amer

Egypten Abdul Munim Riad
Jordanien Zaid ibn Shaker
Jordanien Asad Ghanma
Irak Hafez al-Assad
Irak Abdul Rahman Arif

Styrka
50 000 man
214 000 reservister
300 stridsflygplan
800 stridsvagnar[2]

Totala trupper: 264 000
100 000 grupperade

Egypten: 240 000
Syrien, Jordanien och Irak: 307 000
957 stridsflygplan
2 504 stridsvagnar[2]

Totala trupper: 547 000
240 000 grupperade

Förluster
776[3]–983[4] döda.

4 517 skadade.
15 tillfångatagna.[4]
46 flygplan förstörda.

Egypten:

10 000[5]–15 000[6] döda eller saknade.
4 338 tillfångatagna.[7]

Jordanien:
700[4]–6 000[8] döda eller saknade.
533 tillfångatagna.[7]

Syrien:
2 500 döda
591 tillfångatagna.

Irak:
10 döda
30 skadade

Totalt:
13 200–23 500 döda.
5 500+ tillfångatagna.
Hundratals stridsvagnar förstörda.
452+ flygplan förstörda.

Sexdagarskriget eller Junikriget, (hebreiska: מלחמת ששת הימים, translittererat: Milhemet Sheshet Ha Yamim; arabiska: النكسة translittererat: an-Naksah (Bakslaget), eller حرب 1967, Ḥarb 1967 (1967 års krig)), också känt som 1967 års arab-israeliska krig eller Tredje arab-israeliska kriget, utkämpades 5-10 juni 1967 mellan Israel och de arabiska grannstaterna Jordanien, Syrien och Egypten. Irak, Saudiarabien, Kuwait och Algeriet bidrog med trupper till den arabiska sidan.

Kriget inleddes då Israel attackerade Egypten. Under sex dagar erövrade därefter den israeliska armén Västbanken från Jordanien, Golanhöjderna från Syrien samt Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten.

Till skillnad från Suezkrisen, där den israeliska ockupationen av Sinaihalvön varade några månader, ledde sexdagarskriget till en långvarig ockupation. Efter att fred slutits mellan Israel och Egypten 1982 återlämnades Sinai till Egypten. Egypten hävdade inga anspråk på Gazaremsan. År 2005 lämnade de israeliska trupperna Gazaremsan, men Israel behöll kontrollen över luftrum, territorialvatten, gränsövergångar, valuta och handel.

År 1988 avsade Jordanien sig alla territoriella krav på Västbanken, och Jordanien och Israel ingick 1994 ett fredsavtal. Israel ockuperar fortfarande Västbanken och har i strid med internationell rätt upprättat ett flertal bosättningar där på palestinsk mark.

Ockupationen av Golanhöjderna består också ännu idag.

Sexdagarskriget följdes av Oktoberkriget 1973.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter Suezkrisen hade FN:s fredsbevarande styrkor, UNEF, utplacerats vid gränsen mellan Israel och Egypten samt vid Tiransundet. Israeliska fartyg kunde utan problem ta sig uppför Röda havet och ankra vid Eilat. Egypten vägrade dock att låta israeliska fartyg passera genom Suezkanalen, vilket Egypten inte hade rätt att göra enligt Constantinople Convention of the Suez Canal.[9] När ett chartrat danskt skepp, Inge Toft, 1959 försökte passera genom kanalen till Eilat stoppades det och besättningen arresterades. Nasser förklarade att han avsåg fortsätta vägra passage, trots säkerhetsrådets beslut.

På hösten 1959 började Israel att pumpa vatten ur Jordanfloden till sitt jordbruk. När Förenade Arabrepublikens regering diskuterade frågan på hösten 1959 ville de syriska ledamöterna att man som motdrag åter skulle spärra Tiransundet. Nasser vägrade dock, väl medveten om att detta skulle leda till krig som de inte skulle klara. Istället började Syrien och Libanon att avleda vattenflödet till Israel från Jordanflodens huvudkälla för sina jordbruk. Vid det arabiska toppmöte som hölls i Kairo 13-17 januari 1964 beslutades dock att inte använda militärmakt för att stoppa Israel från att ta vatten från Jordanfloden. Man bestämde att med hjälp av oljepengar ändra på floden Hasbanis lopp så att vattnet hamnade i floden Baniyas på Golan och därifrån till floden Yarmuk i Jordanien, och därmed tömma Jordan på vatten. I Knesset förklarade den israeliske premiärministern Levi Eshkol att Israel skulle ingripa om de hotade vattenförsörjningen för Israel. Arabländerna beslutade att sätta upp ett gemensamt militärkommando, ett beslut som dock inte omsattes i praktiken vid det tillfället.

Syrien hade haft flera militärkupper i början av 1960-talet. Den 23 februari 1966 genomförde en grupp yngre officerare tillhöriga Baathpartiet en kupp. Den nya regimen förespråkade militärt anfall för att utplåna Israel och för att sprida den arabiska socialismen, samt gav stöd åt beväpnade palestinska grupper, för vilka man bland annat upplät träningsläger i Syrien. Vid det syrisk-jordanska-israeliska gränsområdet var läget oroligt. FN hade sänt dit en övervakningsgrupp, United Nations Truce Supervision Organization, för att vaka över den demilitariserade zonen. 1965 utförde den palestinska Al Fatah en räd mot en israelisk pumpstation. Egyptens president Nasser försökte hålla sig väl med USA för att få ekonomiskt stöd, men den syriska militärkuppen kom bara en vecka efter att USA förklarat, att man skulle sälja stridsflygplan och luftvärnsmissiler till Israel. Nasser distanserade sig från Jordanien och Saudiarabien, som han menade var reaktionära stater, och närmade sig Syrien.

Vid gränsen mellan Syrien och Israel fortsatte incidenterna. Israel bombade en pumpstation vid floden Banyas i Syrien den 14 juli 1966. Grupper ur Al Fatah baserade i Syrien fortsatte med angrepp mot norra Israel. Bakom Syrien stod Sovjetunionen som förklarade Syrien vara Mellanösterns progressivaste stat. Den 4 november förnyade Syrien och Egypten ett försvarsavtal. Efter flera anfall in i Israel av al-Fatah anföll en israelisk armébrigad 13 november den jordanska staden Sammu i närheten av Hebron på Västbanken. Den 7 april 1967 skärptes situationen ytterligare när skottlossning utbröt mellan Syrien och Israel vid den demilitariserade zonen. Det israeliska flygvapnet sköt ned sex syriska stridsflygplan och flög sedan ett ärevarv över Syriens huvudstad Damaskus. Den 13 maj meddelade Sovjetunionen Nasser falskeligen, att Israel hade dragit samman 11-13 brigader vid gränsen mot Syrien och att de tänkte gå till anfall den 17 maj. Vid ett tal den 14 maj förklarade Nasser att "den arabiska revolutionen hotas av USA och Israel som vill sätta stopp för arabvärldens frihet och framsteg". Nasser beslöt att skicka den egyptiska armén över kanalen och den 16 maj bad han FN:s fredsbevarande styrkor, UNEF:s 3 400 man, att dra sig bort från den egyptisk-israeliska gränsen.

FN:s generalsekreterare U Thant frågade då Israel om trupperna kunde omlokaliseras till den israeliska sidan av gränsen. När detta inte "gick" (d.v.s. Israel sade nej) beslöt han den 18 maj att samtliga fredsbevarande styrkor skulle lämna Egypten. Först den 22 maj mobiliserade Israel och samma dag förklarade Nasser att egyptiska styrkor åter fanns i Sharm el-Sheikh sedan FN evakuerat platsen, samt stängde åter Tiransundet för israeliska fartyg. När U Thant kom till Kairo den 23 maj förklarade Nasser för honom att Egypten inte hade för avsikt att anfalla Israel och att eldupphöravtalet från 1956 låg fast. Andra ledare lät inte lika fredliga. Den 29 maj förklarade den syriske premiärministern Yusuf Zuayyen att "Vi står nu på tröskeln till det arabiska folkets ödestimma". PLO:s Ahmed esh-Shuqeiri förklarade att "Nu har den tid kommit vårt folk väntat på i 19 år!".

Israels premiärminister Levi Eshkol förklarade att blockaden av Tiransundet var ett casus belli (anledning för krig) för Israel och att landet tänkte ta till alla medel för att säkerställa den fria sjöfarten genom sundet. Sovjetunionen gav sitt stöd åt Egypten så länge inte Egypten gick till anfall först. USA och Frankrike varnade Israel för att anfalla först. Den 30 maj lyckades Jordaniens kung Hussein förvåna omvärlden när han flög till Kairo och där skrev under ett försvarsavtal med sin gamle fiende Nasser. I Israel väntade man sig krig när som helst och en samlingsregering tillträdde den 1 juni. Den 4 juni anslöt sig Irak till det syrisk-egyptisk-jordanska militärkommandot. Israel stod utan strategiskt djup, med bara 12 -20 km bred "midja" mellan den jordanska Västbanken och havet. Över hela arabvärlden företogs massiva demonstrationer med krav på krig och Israels utplåning. I ett tal inför trupperna i Sinai förklarade den egyptiske överbefälhavaren att hans land var redo för krig.

Kriget[redigera | redigera wikitext]

Israeliska trupper säkrar ett förstört arabiskt flygplan.
Erövringen av Sinai 7-8 juni.

Klockan 08.45 den 5 juni började Israel bomba Egyptens flygfält. En del plan anföll från väster, andra hade flugit lågt över Sinai för att undgå upptäckt av egyptisk radar. Under de första tre timmarna förstörde Israelerna 286 av de 420 flygplan i det egyptiska flygvapnet.[10] Den egyptiska generalstaben var oförberedd på attacken och omfattningen av förstörelsen stod inte klar genast. Inte förrän klockan fyra på eftermiddagen fick Nasser veta att det egyptiska flygvapnet var näst intill utraderat och militärhögkvarteret skyllde på att brittiska och amerikanska stridsflygplan hade deltagit i anfallet. Egypten hade sammanlagt 180 000 man i sin armé men 50 000 var stationerade i Jemen. I Sinai fanns 5 infanteridivisioner och 2 pansardivisioner, mellan 700-800 stridsvagnar i defensiva positioner. Den israeliska armén hade sammanlagt 260 000 man och anföll först i norr längs kustvägen. Israel hade ungefär lika många stridsvagnar men dess brittiska Centurion-stridsvagnar kunde skjuta på längre avstånd och bryta igenom tjockare pansar. Genom sitt luftherravälde kunde israelerna snabbt inleda bombningen av de egyptiska ställningarna. Efter den första dagens strider hade den egyptiska sjunde divisionen nästan utplånats i strider vid Rafah.

Klockan 06.00 den 6 juni beordrade den egyptiske överbefälhavaren Abdul Hakim Amer ett allmänt tillbakadragande från Sinai till Suezkanalens västra bank. När Nasser fick höra det tog han sig till arméhögkvarteret och gav kontraorder. De egyptiska styrkorna hade dåligt samband med högkvarteret samtidigt som det israeliska flygvapnet anföll. Via FN hade Eshkol skickat ett meddelande till Jordaniens kung Hussein där han varnade Jordanien för att gå med i kriget. Oavsett vad kungen själv ville var det dock knappast politiskt möjligt för honom att ställa sig utanför. Jordanien gick med i kriget och började med att skjuta artilleri mot västra Jerusalem och flygvapnet anföll Netanya i Israel. Det israeliska flygvapnet anföll den 5 juni flygfält i Jordanien, Syrien och Irak. Jordaniens sammanlagt 24 stridsflygplan förstördes. Den israeliska armén gick till anfall norr om Jenin och omringade Jerusalem. Syriens flygvapen anföll oljeraffinaderiet utanför Haifa. När säkerhetsrådet sammanträdde den 5 juni krävde Sovjetunionen omedelbart eldupphör och att de israeliska styrkorna skulle dras tillbaka. USA och Storbritannien ville istället ha ett eldupphör utan krav på tillbakadragande.

På morgonen den 6 juni hade israelerna erövrat Jenin och delar av östra Jerusalem samtidigt som de egyptiska styrkorna hade blivit illa åtgångna när de retirerade genom Mitlapasset på Sinaihalvön. När säkerhetsrådet åter möttes hade Sovjet släppt kravet på israeliskt tillbakadragande och säkerhetsrådet kunde enas om krav på omedelbart eldupphör. Men striderna fortsatte och den 7 juni hade Israel erövrat hela Västbanken och tagit sig fram till Jordanfloden. I Sinai erövrade israeliska trupper Mitlapasset samt Sharm el-Sheikh vid Röda havet. Samma dag godkände Jordanien resolutionen om eldupphör och på kvällen den 8 juni gjorde Egypten det. På natten mellan den 8 och 9 juni kom de första israeliska styrkorna fram till Suezkanalen. Den 8 och 9 juni bombade israelerna de syriska ställningarna på Golanhöjderna. Israeliskt infanteri stormade berget och efter hårda strider drog sig de syriska styrkorna österut på morgonen den 10 juni. Efter att Golan var i Israels händer godtog även de FN:s krav på eldupphör den 10 juni klockan 16:30.

Efter kriget[redigera | redigera wikitext]

På kvällen den 9 juni talade Nasser i radio och television. Han upprepade att Storbritannien och USA hade hjälpt Israel vid det inledande flyganfallet men förklarade att han tog på sig det fulla ansvaret för det militära nederlaget och att han därför beslutat att avgå från alla sina poster. Men efter Nassers tal fylldes Kairos gator av folkmassor som krävde att Nasser skulle vara kvar. Uppskattningsvis var en halv miljon människor ute på gatorna den natten mellan Nassers hem i Manshiet el-Bakri och parlamentet. Det folkliga stödet stärkte Nasser och dagen efter förklarade han att han trots allt skulle stanna kvar som president.

Den israeliska erövringen av östra Jerusalem innebar att flera för judendomen heliga platser blev tillgängliga för judar, däribland Klagomuren. Kriget innebar också en ny flyktingvåg från Västbanken till Jordanien. Senare har Israel annekterat den östra delen av Jerusalem. Israels ockupation av Västbanken och annektering av Östra Jerusalem samt uppförda bosättningar på ockuperat område är ett av de största hindrena för att en fred ska komma till.

I fredsförslag som förespråkar en återgång till det läge som rådde före detta krig, brukar gränserna före kriget kallas 1967 års gränser.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Krauthammer, Charles (18 maj 2007). ”Prelude to the Six Days” (på engelska). The Washington Post: s. A23. ISSN 0740-5421. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2007/05/17/AR2007051701976.html. Läst 20 juni 2008. 
  2. ^ [a b] Tucker, Spencer (2004) (på engelska). Tanks: An Illustrated History of Their Impact. ABC-CLIO. sid. 176. ISBN 1576079953 
  3. ^ Israels utrikesministerium (2008). Sexdagarskriget (juni 1967).
  4. ^ [a b c] Gawrych, George W. (2000) (på engelska). The Albatross of Decisive Victory: War and Policy Between Egypt and Israel in the 1967 and 1973 Arab-Israeli Wars. Greenwood Press. sid. 3. ISBN 0313313024  Finns i flera PDF-filer från Combat Studies Institute och Combined Arms Research Library, CSI-pubklikationer i delar.
  5. ^ El-Gamasy, Mohamed Abdel Ghani (1993) (på engelska). The October War. American University i Cairo Press. sid. 79. ISBN 9774243161 
  6. ^ Herzog, Chaim (1982) (på engelska). The Arab-Israeli Wars. Arms & Armour Press. sid. 165. ISBN 0853683670 
  7. ^ [a b] Israels utrikesministerium (2004). Bakgrund om israeliska krigsfångar och saknade soldater.
  8. ^ Herzog, Chaim (1982) (på engelska). The Arab-Israeli Wars. Arms & Armour Press. sid. 183. ISBN 0853683670 
  9. ^ Constantinople Convention of the Suez Canal of 2 March 1888
  10. ^ Åselius, Gunar (2007). Krigen under kalla kriget. Medströms Bokförlag. sid. 194. ISBN 9789173290029 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]