1948 års arabisk-israeliska krig

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
1948 års arabisk-israeliska krig
Del av Palestinakriget 1948
Ägde rum 15 maj 1948 – 7 januari 1949
Slutligt vapenstillestånd ingicks den 20 juli 1949
Plats Israel (tidigare Brittiska Palestinamandatet)
Resultat Israelisk seger, taktiskt och strategiskt arabiskt misslyckande, avtal om vapenstillestånd
Territoriella
ändringar
Israel fick ytterligare erövrade områden, jordansk ockupation av Västbanken, egyptisk ockupation av Gazaremsan
Stridande
Israel (IDF, Haganah, Irgun, Sternligan, Palmach, Utländska frivilliga) Egypten Egypten

Egypten Anglo-egyptiska Sudan[1][2][3]
Syrien Syrien
Jordanien Transjordanien
 Libanon[4]
Irak Irak
Flag of Saudi Arabia (1938 to 1973).svg Saudiarabien[5]
Flag of the Mutawakkilite Kingdom of Yemen.svg Jemen[6]
Palestina Heliga krigets armé
Flag of the Arab League.svg Arabiska befrielsearmén
Muslim Brotherhood Emblem.jpg Muslimska brödraskapet

Befälhavare/ledare
Israel David Ben-Gurion
Israel Chaim Weizmann
Israel Yigael Yadin
Israel Yaakov Dori
Israel David Shaltiel
Israel Isser Be'eri
Israel Moshe Dayan
Israel Yisrael Galili
Israel Yigal Allon
Israel Yitzhak Rabin
Israel Shimon Avidan
Israel Yitzhak Pundak
Israel Yisrael Amir
Jordanien John Bagot Glubb
Jordanien Norman Lash

Jordanien Habis al-Majali
Palestina Hasan Salama 
Arabförbundet Fawzi al-Qawuqji
Egypten Haj Amin al-Husseini
Palestina Haj Amin Al-Husseini
Egypten Farouk I
Egypten Muhammad Naguib
Arabförbundet Abdul Rahman Hassan Azzam
Syrien Husni al-Za'im

Styrka
Israel: 29 677 initialt, steg till 115 000 i mars 1949. Detta inkluderar hela militära personalstyrkan, både stridsförband och logistiska enheter. Egypten: 10 000 initialt, steg till 20 000
Irak: 3 000 initialt, steg till 15 000–18 000
Syrien: 2 500–5 000
Transjordanien: 8 000–12 000
Libanon: 1 000[7]
Saudiarabien: 800–1 200
Jemen: 300
Arabiska befrielsearmén: 3 500–6 000

Dessa siffror inkluderar bara stridsenheter som skickades till det tidigare Brittiska Palestinamandatet, inte hela militärstyrkan.

Förluster
6 373 döda (omkring 4 000 trupper och 2 400 civila) 8 000[8]–15 000 döda[9]

1948 års arabisk-israeliska krig känt för israelerna som Frihetskriget (hebreiska: מלחמת העצמאות eller מלחמת השחרור, Milkhemet Ha'atzma'ut eller Milkhemet HA'sikhror) eller Befrielsekriget (hebreiska: מלחמת השחרור, Milkhemet Hashikhrur) – var den första i en serie av krig som utkämpades mellan staten Israel och dess arabiska grannar i den pågående arab-israeliska-konflikten.

Kriget inleddes vid avslutandet av Brittiska Palestinamandatet och den israeliska självständighetsförklaringen den 14 maj 1948, efter en period av inbördeskrig 1947-1948. Striderna ägde rum främst på det tidigare brittiska mandatets territorium och för en kort tid även på Sinaihalvön och södra Libanon.[10] Mycket av det som araberna kallar Katastrofen (arabiska: النكبة, al-Nakba) inträffade mitt i detta krig. Kriget avslutades med vapenstilleståndsavtalet 1949.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha tillhört Osmanska riket i trehundra år blev området, som hört till de ottomanska provinserna Beirut och Jerusalem[11], under första världskriget erövrat av Storbritannien. Samtidigt förband sig den brittiska regeringen till att i området grunda ett "judiskt nationalhem". Den så kallade Balfourdeklarationen ingår också i det internationellt bindande avtalet efter San Remokonferensen 1920 där de segrande länderna i första världskriget diskuterade vad som skulle göras med de före detta osmanska territorierna. I San Remo-resolutionen beslöts att området skulle administreras som ett brittiskt mandat, och att "The Mandatory will be responsible for putting into effect the declaration originally made on November 8, 1917, by the British Government, and adopted by the other Allied Powers, in favour of the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people". San Remo-resolutionen bekräftades i sin tur i den, senare upphävda, Freden i Sèvres där samma ordalydelse ingår i artikel 95.[12] Även emir Faisal Ibn Hussein, senare kung av Irak, gav sitt stöd till Balfourdeklarationen, men drog senare tillbaka det efter påtrycknignar från nationalistiska officerare. Istället utropade han sig 1920 till kung av Syrien "som inom sina naturliga gränser inkluderar Palestina".[13] 1921 avskiljde britterna drygt 70% av mandatets yta som låg öster om Jordanfloden till ett arabiskt autonomt område. Transjordanien lydde formellt under Nationernas Förbund och administrerades av britterna fram till självständighetsförklaringen 1928, varefter britterna stegvis överförde makten till emiren Abdullah Ibn Hussein till dess att landet 1946 förklarades självständigt[14].

Samtidigt skakades området av arabiska upplopp. I början av april 1920 i samband med den tidigare nämnda kröningen av Faisal utsattes judarna i Jerusalem för en pogrom som ledde till att fem judar dog och 211 skadades[11]. Följande år bröt en ny våg av kravaller ut i vilka ungefär 90 judar dog och flera hundra skadades[11]. 1929 spred sig nya våldsamheter från Jerusalem till resten av landet. 133 judar dog och hundratals skadades. Den lilla judiska enklaven i Hebron med rötter som går tillbaka till antiken råkade särskilt illa ut. 67 av Hebrons judar dog och flera andra skadades när deras arabiska grannar brutalt överföll dem, plundrade judiska hem och affärer och vanhelgade synagogor[11]. 1933 kom en ny våldsvåg, och 1936 bröt ett allmänt arabiskt uppror ut[11]. Vid det laget hade Haj Amin al-Husseini blivit utnämnd till stormufti och tagit den politiska kontrollen över araberna i området genom att marginalisera de mer moderata grupperingarna ledda av Nashashibi-klanen. Efter att flera arabiska ledare, inklusive emir Hussein, Ghazi av Irak och Ibn Saud i oktober begärt att Hussein skulle upphöra med kravallerna lugnade sig situationen[11].

Under Andra världskriget hade majoriteten av araberna, inklusive Haj Amin al-Husseini som befunnit sig i Berlin och var officer i SS, stött Nazityskland[15]. När kriget var slut gick den brittiska regeringen under premiärminister Clement Attlee in för att stödja araberna i ett försök att minska Sovjetunionens inflytande i Mellanöstern, bland annat minskades antalet judar som tillätts flytta till mandatet kraftigt. Den amerikanska administrationen under president Harry S. Truman var däremot mycket skeptiskt inställd till denna politik, baserat på arabernas pronazistiska hållning under andra världskriget. Bland annat rekommenderade de att de cirka 100 000 statslösa judar som överlevt förintelsen skulle tillåtas att flytta till mandatet, något som gjorde britterna upprörda. Samtidigt stod det klart att Storbritannien inte var i en position att upprätthålla alla sina åtaganden från mellankrigstiden. Utrikesminister Ernest Bevin fick i uppdrag att försöka förhandla fram en lösning. I april 1947 medgav han att han misslyckats, och lämnade över ärendet till FN. En specialkommitté sattes upp med beteckningen United Nations Special Committee on Palestine. Kommittén avreste till mandatet i juni samma år för att på plats undersöka hur situationen såg ut.[16]

UNSCOP:s slutgiltiga förslag gick ut på att dela det som fanns kvar av mandatet efter Transjordaniens självständighet i tre delar, och efter ytterligare debatter lades det slutliga förslaget fram i slutet av sommaren 1947 för att FN:s generalförsamling skulle få rösta om saken. En judisk del skulle inkludera 55 % av områdets yta, inklusive stora obebodda ökenområden i Negev, delar av Galileen och Hula-dalen, och den del av kustremsan som låg mellan Tel Aviv och Akko. I praktiken handlade det om tre från varandra nästan avskurna områden. Området hade en judisk majoritet. De arabiska områdena var också tre, och inkluderade norra Galileen inklusive Nazaret, ett stort område längs mandatets östgräns som sträckte sig ungefär från Afula till Be'er Sheva, och en område längs med kust och gränsen mot Egypten som inkluderade bland andra Ashdod, Gaza och El Auja. Området skulle inkludera både Hebron, judarnas näst heligaste stad med Abrahams och de övriga patriarkernas gravar, och det bibliska Tel Sheva där Abraham enligt Bibeln bott. Området täckte 45 % av mandatets yta och majoriteten i området var arabisk. Ett tredje område runt Jerusalem skulle bli en internationell zon.[17]

Samtidigt hade Jewish Agency med bland andra Abba Eban i spetsen förhandlat med Azzam Pasha som var ledare för Arabförbundet för att nå en kompromisslösning, men Azzam Pasha avvisade blankt tanken på en delning med orden "Det är troligt att er plan är logisk och rationell, men nationers öde bestäms inte av rationell logik [...] Ni kommer inte att få någonting genom fredliga medel och kompromisser. Ni kan eventuellt få någonting, men det enbart genom vapenmakt. Vi kommer att försöka att besegra er."[18]

Den 29 november 1947 röstade till slut FN:s generalförsamling om delningsförslaget. Förslaget krävde 2/3 majoritet, vilket det fick med 33 röster för, 13 emot och tio nerlagda röster.[19]

Militära styrkeförhållanden[redigera | redigera wikitext]

De båda sidornas arméer var i stort sett jämnstarka i numerär vid krigsutbrottet. De arabiska styrkorna var överlägsna i fråga om tung materiel men var sämre utbildade, hade lägre motivation och saknade ett gemensamt kommando.[20] Det har påståtts att Israel hade ett övertag men dessa påståenden om att den israeliska armén skulle ha varit överlägsen redan från början stämmer inte[21][22].[23]. Arabarméerna var överlägsna i fråga om tunga vapen, stridsvagnar och flygplan tack vare sina inköp från Storbritannien och Frankrike. Israels styrkor var kvalitativt starkare än arabstaternas trupper, vilka var långt sämre att utkämpa ett modernt krig.[24] Detta tog sig uttryck i hög moral och en stark motivation att överleva som folk och stat, utan vilken Israel knappast överlevt som statsbildning. Många stridande hade just överlevt Förintelsen. Haganahs styrka den 14 maj beräknas av en pro-sionistisk källa till 35 000 man varav 25 000 man aktivt stridande. De invaderande arméerna uppskattas av samma källa till ungefär samma styrka.[24] Israels elittrupper bestod av omkring 3 000 soldater i palmach, ofta veteraner från andra världskriget. Ungefär 12 000 man till kunde uppbådas, men de hade ofta lite eller ingen träning, och utrustningsfrågan återstod att lösa innan hela styrkan kunde sättas upp. De resterande styrkorna bestod av män och kvinnor som kunde delta i försvaret av sina egna byar. De sistnämnda var av naturliga orsaker ofta de sämst tränade och utrustade. Ytterligare några tusental man av varierande kvalitet från Irgun och Sternligan deltog i början av striderna som självständiga grupper, innan de absorberades av det större Haganah.[25]

Araberna var uppdelade på flera olika grupper: 2 000 libanesiska, 8 000 syriska, 10 000 irakiska, 5 000 egyptiska, 10 000 transjordanska soldater ur Arablegionen och ett litet men okänt antal saudiska samt jemenitiska soldater deltog i det inledande anfallet. Totalt förfogade dock dessa länder över avsevärt större styrkor. Dessutom deltog två paramilitära grupper med ett obestämt antal paramilitära araber från mandatet i striderna.[21]

De judiska styrkorna var utspridda, byarna var ofta inte i stånd att ge varandra understöd, medan de respektive arabarméerna anföll mer koncentrerade. Dessa plågades däremot av näst intill icke existerande samordning och intern misstänksamhet. Under senare skeden av kriget kunde Israel dra nytta av de relativt korta avstånden inne i landet för att snabbt flytta styrkor från en front till en annan, men inledningsvis höll arabiska irreguljära ett flertal strategiska positioner utmed vägarna som omöjliggjorde säkra förflyttningar. Det mest kända exemplen är antagligen striderna kring Jerusalem-Tel Aviv vägen, som utmynnade i flera slag kring Bab El-Wad och Latrun.[26]

Israel var underlägset i fråga om tyngre utrustning: Israel hade 1 stridsvagn utan kanon mot 40 stridsvagnar, 5 artilleripjäser mot 140 och noll stridsflygplan mot 74. En stor roll spelade de veteraner, judiska och frivilliga från väst, som deltagit i andra världskriget i de allierades arméer.

Det största hotet mot Israel var de transjordanska styrkorna. Det berodde främst på att de utgjorde en större samordnad grupp som dessutom hade fördelen av god träning, en kompetent officerskår och modern utrustning, i första hand beroende på deras starka kontakter till Storbritannien. Det var också transjordanska styrkor som var de enda som lyckades behålla kontrollen över ett större område, nämligen det som senare blivit känt som Västbanken.

Händelser efter delningsbeslutet[redigera | redigera wikitext]

Krigshandlingar pågick en lång tid före britternas uttåg och utropandet av staten Israel. Under perioden 30 november 1947 - 3 april 1948 dödades och sårades enligt en israelisk källa sammanlagt 6 187 personer, varav 2 977 araber, 2 733 judar, 430 britter och 47 andra.[27]

Arabiska Högsta Rådet utlyste en tredagars generalstrejk efter FN:s delningsbeslut. Dagen efter det att FN antagit delningsförslaget inträffade ett våldsdåd. Sju judiska passagerare i två bussar dödades av palestinier. Detta har enligt traditionell israelisk historieskrivning setts som bevis på att den arabiska sidan började de våldsamheter som småningom utvecklades till fullskaligt krig. Den israeliske historikern Benny Morris avvisar denna förklaring. Han hävdar att bussattackerna kan ha varit antingen vanliga rån eller led i en hämndcirkel som utlöstes av en brittisk attack på ett Lehy-träningsläger, varvid flera judar dödades. Den judiska terrororganisationen Lehy hämnades genom att avrätta fem beduiner, vilket ledde till en arabisk vedergällningsattack mot bussarna[28].

Arabiska angrepp[redigera | redigera wikitext]

Irreguljära arabiska styrkor började rekryteras i Syrien och organiserades i Arab Liberation Army, vilken från januari 1948 infiltrerade Palestina från Syrien och Transjordanien. Araberna gick så småningom till attack mot kommunikationer, judiska stadsdelar och judiska kolonier. I slutet av mars hade den judiska delen av Jerusalem isolerats av arabstyrkor. Den 23 april 1948 tillstod den palestinska ledaren Jamal al-Husaini i FN:s säkerhetsråd att araberna hade börjat striderna i Palestina[27]. Judar utsattes även för terrordåd som det den 13 april då 77 judar dödades när en konvoj på väg till ett sjukhus attackerades[27]

Judiska angrepp[redigera | redigera wikitext]

Tidigt påbörjades en judisk terror mot arabiska byar. Den 18–19 december 1947 sprängde Haganahs stormtrupper Palmach fler hus och dödade att halvt dussin kvinnor och barn. En officiell order utgick dock om att kvinnor och barn inte skulle dödas. Däremot var det tillåtet att avrätta alla män som hade vapen. Terror var ett medel i en etnisk rensning som man ville genomföra. En Haganah-befälhavare sade i januari 1948 "vi ska göra Jaffas vattenreservoar obrukbar och på det sättet tvinga ett stort antal araber att lämna staden".[28]

De båda terrorgrupperna Irgun och Lehy gick i spetsen för angrepp mot den palestinska civilbefolkningen,[28] I december 1947 rapporterades Haganah ha angripit arabiska byar och i april 1948 ingick Haganah ett avtal med Irgun om militärt samarbete mot araber och britter.[27] Den 9 december 1947 utgick en order till de judiska trupperna att trakassera trafiken. En enhet under befäl av den då 19-årige Ariel Sharon anföll två palestinska fordon med molotovcocktails varvid sex araber brändes ihjäl.[28]. I en order den 20 januari 1948 hette det: "Förstör brunnen, förstör byn totalt, döda alla vuxna män." [28]. Bomber placerades på busstationer med syftet att döda icke-stridande, inbegripet kvinnor och barn.[28]. Även Haganahs stormtrupper Palmach deltog i terroraktiviteter mot araber. Deir Yassin-massakern utfördes den 9 april 1948.

Lokala fredsuppgörelser[redigera | redigera wikitext]

En rad fredsansträngningar gjordes mellan december 1947 och mars 1948 som ledde till lokala fredsavtal och vapenvilor, inte sällan mellan människor som levt i fred tidigare. Ett exempel är att den palestinska byn Deir Yassin utanför Jerusalem slöt vapenvila med den judiska bosättningen Givat Shaul den 20 januari 1948. Trots detta angreps byn och blev utsatt för en massaker.

Kriget efter utropandet av staten Israel[redigera | redigera wikitext]

Kriget började formellt efter brittiska tillbakadragandet och självständighetsdeklarationen den 14 maj 1948. Samma dag deklarerade Azzam Pasha, ledare för Arabförbundet, "This will be a war of extermination and a momentous massacre which will be spoken of like the Mongolian massacres and the Crusades".[29] Arabiska och judiska miliser hade dock redan tidigare inlett stridigheter om territoriet på båda sidor om den gräns som FN anvisat. Under de följande dagarna anföll libanesiska, syriska, irakiska, egyptiska, transjordanska soldater och saudiska samt jemenitiska soldater Israel.

Efter några veckors strider hade de arabiska arméerna i stort sett besatt de delar av Palestina som FN:s generalförsamling 1947 tilldelat den föreslagna arabiska staten. Den egyptiska armén hade dessutom ockuperat delar av Negev samt Betlehem. Den transjordanska Arablegionen hade erövrat den gamla staden i Jerusalem.

Efter de inledande smärre förlusterna fick israelerna snart övertaget. Den 29 maj stod den egyptiska armén 35 kilometer söder om Tel Aviv. Till följd av förnyat israeliskt motstånd och den psykologiska effekten av en flygräd med moderna stridsflygplan stoppades dock offensiven, och den största judiska staden förblev i israeliska händer.[30] Egyptiska styrkor avancerade också österut genom Negevöknen och skar på så sätt av de sydligaste israeliska utposterna[31]. Jordanska styrkor med kraftigt artilleriunderstöd intog Gamla Staden i Jerusalem[32], innan de uppbackade av irakiska styrkor erövrade det område som senare kom att kallas Västbanken. De libanesiska styrkorna trängde ner genom huvudsakligen arabiskt område och höll som mest stora delar av Galileen, inklusive Nasaret[33]. De syriska styrkorna erövrade tre byar söder om Galileiska sjön, innan de stoppades vid kibbutz Degania, för att sedan dra sig tillbaka till den internationella gränsen efter att ha utsatts för artilleribeskjutning.[34]

Tidsbegränsad vapenvila[redigera | redigera wikitext]

Den 11 juni utlyste FN ett fyra veckors vapenstillestånd, som FN:s sändebud, den svenske Folke Bernadotte, övervakade. Under vapenvilan skulle all införsel av militär personal och materiel till stridande parter vara förbjuden. Under vapenvilan förstärkte emellertid båda sidor sina arméer. Israel lyckades införa livsviktiga vapen främst från Tjeckoslovakien men även från USA och Frankrike,[35]

Nya strider[redigera | redigera wikitext]

Striderna återupptogs den 8 juli. Israels armé hade nu förstärkts till cirka 60.000 man mot arabernas 40.000 man. Israelerna intog nu delar av Galileen och tvingade Arablegionen att överge sina utposter i Lydda och Ramlah, vars arabiska befolkning fördrevs.[36]

Förnyad vapenvila[redigera | redigera wikitext]

En ny vapenvila trädde i kraft den 18 juli. Den kränktes dock av båda parter vid flera tillfällen. Den 17 september mördades FN-medlaren Folke Bernadotte av judiska terrorister ur Sternligan. Kort före sin död hade Bernadotte fullbordat en ny plan för Palestina. Gränserna borde vara rättvisare än i delningsresolutionen 1947. Bernadotte föreslog att hela Galiléen plus en större kustremsa skulle tillfalla judarna och övriga delar av landet inklusive Negev araberna. Israel motsatte sig planen och krävde att hela södra Palestina i enlighet med 1947 års resolution skulle tillfalla Israel och ville dessutom ha hela Galiléen.[36]

Fortsatta strider[redigera | redigera wikitext]

Under vapenvilan genomförde Israel i oktober och december offensiver som drev bort egyptierna från Negev, de bombade Gaza och trängde in på egyptiskt territorium fram till al-Arish. Sedan Storbritannien och USA uttalat hot mot Israel avbröts offensiven och styrkorna drogs tillbaka från Sinai.[37]

Slutligen vapenstillestånd[redigera | redigera wikitext]

Under första halvåret 1949 fördes stilleståndsförhandlingar med FN-medlaren Ralph Bunche som ordförande. Den 24 februari 1949 ingicks ett vapenstilleståndavtal mellan Israel och Egypten och senare under våren även mellan Israel och Libanon, Transjordanien och Syrien. I avtalen förklarar parterna att de ska respektera säkerhetsrådets förbud mot militärt våld för att lösa palestinafrågan. Demarkationslinjen skall inte tolkas som politisk eller territoriell gräns och innebär inte en slutlig lösning av Palestinafrågan.[27]

Krigets följder[redigera | redigera wikitext]

Israels gränser[redigera | redigera wikitext]

Kriget innebar att Israel utvidgade sitt territorium med ca 40 % utöver FN:s delningsplan 1947. Israels yta ökade från tidigare 55% av Palestinas yta till 77%, medan den arabiska delen minskade från 45% till 23%.

För den arabiska sidan blev nederlaget en politisk och militär katastrof. Jordanien annekterade Västbanken. Jerusalem delades i en västlig del som Israel annekterade och en östlig som Jordanien annekterade. Gazaremsan erövrades av Egypten, men annekterades aldrig.

Flyktingfrågan[redigera | redigera wikitext]

Arabiska flyktingar[redigera | redigera wikitext]

Ett stort antal araber flydde eller fördrevs från den del av Palestina som Israel intog. Uppgifterna om hur många har varit väldigt varierande. Från arabiskt håll har uppgivits 900.000 medan en officiell israelisk uppskattning stannar på 520 000. FN:s flyktingorganisation UNRWA uppger siffran 726. 000 och det Brittiska utrikesdepartementet har angett siffran 711 000. Enligt historiken Benny Morris är 700.000 en rimlig uppskattning.[28]

Enligt officiell israelisk uppfattning var flykten en del av Arabförbundets plan att invadera Palestina 1948. Order skulle ha utgått att evakuera araber innan huvudstriden började. Detta har dock visats vara en propagandalögn,[27] Den arabiska versionen har varit att Israel drev en medveten policy att fördriva palestinier från de områden som kom att bli Israel inom 1949 års stilleståndslinjer. Flera studier har gjorts och kommit fram till olika svar angående skuldfrågan för den stora flykten av palestinier.

Mellan december 1947 och mars 1948 var det bara välsituerade araber som lämnade Palestina. Mellan april och maj 1948 inleddes massflykten när ledarna på den palestinska sidan blev oeniga och flydde. Efter arabstaternas intervention den 15 maj började den judiska sidan uppmana araberna att lämna landet. Ben-Gurion förklarade att delningsplanen från 1947 var död och att situationen i Palestina skulle fastställas genom militär makt.[38]

Benny Morris har studerat 392 palestinska byar, städer och stadsdelar.[28] Han delade in dem i sex kategorier beroende på huvudorsak till flykten

  • flykten skedde på arabisk order,
  • flykten skedde under påverkan av en besegrad grannby,
  • flykten skedde genom utdrivning, genomförd av judiska trupp
  • flykten skedde på grund av sionistiskt militärt angrepp,
  • flykten skedde på grund av rädsla,
  • flykten skedde efter viskningskampanj initierad från sionistiskt håll om vilket blodbad som skulle drabba befolkningen efter sionistisk erövring.

Bara i 6 fall anger han arabisk order som orsak till flykten. Om man slår samman tre av grupperna till en grupp "normalflykting som påverkats i huvudsak av den skräck för fienden som finns i konflikter” och de övriga tre till en grupp "fördrivna", dvs. påverkade till flykt av direkt eller indirekt sionistiskt fysiskt eller psykiskt våld, får man fram att en dryg fjärdedel kan betraktas som "normalflyktingar" och knappt tre fjärdedelar som "fördrivna". Deir Yassin-massakern är det mest kända exemplet på judiskt våld som orsakat flykt.[27]

Från arabsidan uppmanades flyktingarna att återvända. Arabförbundets generalsekreterare Azzam Pascha, Transjordaniens kung Abdullah och milischefen Qawukji utfärdade offentliga påbud till flyktingarna omgående skulle återvända till sina hem. Men flykten fortsatte. Många räknade med att bara fly undan striderna för att därefter kunna återvända till sina hem. Israel förhindrade emellertid återvändandet. Yosef Weitz lade fram en plan som innehöll fem huvudpunkter:

  • palestinska byar skulle förstöras,
  • odling på palestinsk mark skulle förhindras,
  • judar skulle bosättas på övergiven palestinsk mark och i tomma palestinska hus,
  • man skulle införa lagstiftning mot återvändande,
  • man skulle dra igång en propagandakampanj mot återvändande.

I mitten av juni 1948 fattade Israels regering ett formellt beslut om att inga flyktingar skulle tillåtas återvända.[39][40][41] 500 palestinska byar utsattes för militära rensningskampanjer där invånarna fördrevs och mycket av infrastruktur och byggnation totalförstördes. Marken blev i många fall naturreservat eller uppläts som mark för nybyggnation åt kibbutzrörelsen.

Fördrivningen av flera hundra tusen palestinska araber kallas av araberna för Nakban, Den stora katastrofen. Flyktingfrågan utgör ett av de stora problemen i palestinakonflikten.

Se även: Lista över palestinska byar som avfolkades 1948

Judiska flyktingar[redigera | redigera wikitext]

Samtidigt som araber flydde från det israeliska området flydde judar från de områden som erövrades av Egypten och Jordanien (Gaza, Östra och Gamla Jerusalem och Västbanken). Gamla Jerusalem hade haft en judisk majoritet sedan början på 1800-talet.[42]. Den framväxande antisemitismen i arabländerna under 30-talet eskalerade med staten Israels bildande 1948 och judar i arabländerna blev attackerade och deras butiker utsattes för attacker vilket resulterade i stora judiska flyktingströmmar till Israel[43].

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Morris, Benny (2008) (på engelska). 1948: A history of the first Arab-Israeli war. Sid. 332 
  2. ^ ”The formation of Israel by The Ovi Team” (på engelska). Ovi Magazine. http://www.ovimagazine.com/art/5150. Läst 26 juni 2010. 
  3. ^ ”Lonely Israel” (på engelska). Gp Examiner. 31 mars 2010. Arkiverad från originalet den 5 maj 2010. https://web.archive.org/web/20100505024640/http://www.gpexaminer.com/?p=23. Läst 26 juni 2010. 
  4. ^ ”Background Note: Lebanon” (på engelska). U.S. Department of State. http://www.state.gov/r/pa/ei/bgn/35833.htm. Läst 16 oktober 2010. 
  5. ^ Arabstaterna mot Israel, 1948 -En karta från New York Times inklusive Mutawakkilite Kungariket Jemen Arkiverad 18 december 2008 hämtat från the Wayback Machine.
  6. ^ John Pike. ”Israeli War of Independence”. Globalsecurity.org. http://www.globalsecurity.org/military/world/war/israel-inde.htm. Läst 26 juni 2010. 
  7. ^ Pollack, Kenneth (2004) (på engelska). Arabs at War: Military Effectiveness, 1948–1991. University of Nebraska Press. ISBN 978-0-8032-8783-9  Sadeh, Eligar (1997) (på engelska). Militarization and State Power in the Arab-Israeli Conflict: Case Study of Israel, 1948–1982. Universal Publishers. ISBN 978-0-9658564-6-1 
  8. ^ ”Casualties in Arab-Israeli Wars” (på engelska). Jewishvirtuallibrary.org. http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/History/casualties.html. Läst 26 juli 2011. ]
  9. ^ Cook, Chris (1995) (på engelska). World Political Almanac (3:e). Facts on File 
  10. ^ Rogan (red.), Eugene L.; Avi Shlaim (red.) (2007) (på engelska). The War for Palestine: Rewriting the History of 1948 (2:a). Cambridge: Cambridge University Press. Sid. 99 
  11. ^ [a b c d e f] Karsh, Efraim (2002), sid. 16
  12. ^ ”THE TREATY OF PEACE BETWEEN THE ALLIED AND ASSOCIATED POWERS AND TURKEY SIGNED AT SÈVRES AUGUST 10, 1920”. http://www.hri.org/docs/sevres/part3.html. Läst 6 september 2011. 
  13. ^ Karsh, Efraim (2002), sid. 14
  14. ^ ”The Making of Transjordan”. http://www.kinghussein.gov.jo/his_transjordan.html. Läst 6 september 2011. 
  15. ^ Kurzman, Dam (2005), sid. 24
  16. ^ Kurzman, Dan (2005), sid. 24-25
  17. ^ Kurzman, Dam (2005), sid. 33
  18. ^ Kurzman, Dam (2005), sid. 26-27
  19. ^ Kurzman, Dam (2005), sid. 45
  20. ^ Nationalencyklopedin
  21. ^ [a b] Westwood, John (2003) (på engelska). The History of War in the Middle East. Greenwhich Editions. Sid. 12 
  22. ^ Herzog, Chaim (1982) (på engelska). The Arab-Israeli Wars. Vintage Books. Sid. 21-24 
  23. ^ Karsch, Efraim (2002) (på engelska). The Arab-Israeli Conflict - The Palestine War 1948. Osprey Publishing. Sid. 22-28 
  24. ^ [a b] Persson, Sune (2001). Palestinakonflikten. Lund: Studentlitteratur 
  25. ^ Westwood, John (2003) (på engelska). The History of War in the Middle East. Greenwhich Editions. Sid. 13 
  26. ^ Westwood, John (2003) (på engelska). The History of War in the Middle East. Greenwhich Editions. Sid. 12, 16-17 
  27. ^ [a b c d e f g] Persson, Sune (2001). Palestinakonflikten. Lund: Studentlitteratur. Sid. 53 
  28. ^ [a b c d e f g h] Morris, Benny (2004 (reviderad)) [1988] (på engelska). The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947-1949. Cambridge University Press 
  29. ^ Morris, Benny (på engelska). Righteous Victims. Sid. 219  Sachar, Howard M. (1979) (på engelska). A History of Israel. New York: Knopf. Sid. 333. ISBN 978-0-679-76563-9  Morris, Benny (2001) (på engelska). Righteous Victims: A History of the Zionist-Arab Conflict, 1881-2001. Vintage. ISBN 0-679-74475-4 
  30. ^ Aloni, Shlomo (2001) (på engelska). Arab-Israeli Air Wars 1947-82. Osprey Publishing. Sid. 11 
  31. ^ Westwood, John (2003) (på engelska). The History of War in the Middle East. Greenwhich Editions. Sid. 19 
  32. ^ Herzog, Chaim (1982) (på engelska). The Arab-Israeli Wars. Vintage Books. Sid. 24, 62 
  33. ^ Herzog, Chaim (1982) (på engelska). The Arab-Israeli Wars. Vintage Books. Sid. 90 
  34. ^ Herzog, Chaim (1982) (på engelska). The Arab-Israeli Wars. Vintage Books. Sid. 51-53 
  35. ^ Persson, Sune (2001). Palestinakonflikten. Lund: Studentlitteratur. Sid. 55 
  36. ^ [a b] Persson, Sune (2001). Palestinakonflikten. Lund: Studentlitteratur. Sid. 56 
  37. ^ Persson, Sune (2001). Palestinakonflikten. Lund: Studentlitteratur. Sid. 57 
  38. ^ Persson, Sune (2001). Palestinakonflikten. Lund: Studentlitteratur. Sid. 62 
  39. ^ ”Yosef Weitz-A Brief Biography & Quotes” (på engelska). Palestineremembered.com. http://www.palestineremembered.com/Acre/Famous-Zionist-Quotes/Story644.html. Läst 26 juli 2011. 
  40. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Yosef_Weitz
  41. ^ Gahrton, Per (2008). Palestinas frihetskamp, Historia, analys och personliga iakttagelser. Stockholm: Carlsson bokförlag. Sid. 147. ISBN 978 91 7331 177 9 
  42. ^ enligt Martin Gilbert, The Arab-Israeli Conflict in maps
  43. ^ Jönsson, Per (7 maj 2008). ”Att lära av Israel”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/opinion/signerat/att-lara-av-israel-1.653089. Läst 26 juli 2011. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Karsh, Efraim (2002) (på engelska). The Arab-Israeli Conflict - The Palestine War 1948. Oxford: Osprey. ISBN 1 84176 372 1 
  • Kurzman, Dan (2005) (på engelska). Genesis 1948 - The First Arab-Israeli War. Jerusalem: Sefer Ve Sefel Publishing. ISBN 965-965-7287-09-X