Anita Lasker-Wallfisch

Från Wikipedia
Anita Lasker-Wallfisch
Född17 juli 1925[1][2] (98 år)
Wrocław[3] ​eller ​Storbritannien[4]
Medborgare iStorbritannien och Tyskland
Utbildad vidUniversitetet i Cambridge
SysselsättningCellist, författare, musiker[5]
BarnRaphael Wallfisch (f. 1953)
SläktingarEdward Lasker
Utmärkelser
Nordrhein-Westfalens Förtjänstorden (2018)
Deutscher Nationalpreis (2019)[6]
Förtjänstkors 1:a klass av Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden (2020)[7]
Riddare av Brittiska imperieorden[8]
Redigera Wikidata

Anita Lasker-Wallfisch, född 17 juli 1925 i Breslau, är en tysk-brittisk cellist och en överlevande medlem av kvinnoorkestern i Auschwitz.[9][10]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Lasker föddes i en tysk-judisk familj i Breslau, då Tyskland (nuvarande Wrocław, Polen), som den yngsta av tre systrar (Marianne och Renate). Hennes far Alfons, bror till den kända schackmästaren Edward Lasker, var advokat; hennes mor violinist. De utsattes för diskriminering under 1930-talet när nazisterna tog makten i Tyskland, men eftersom hennes far hade kämpat vid fronten under första världskriget och fått Järnkorset, kände familjen en viss säkerhet mot nazistförföljelserna.[9]

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Marianne, den äldsta systern, flydde till England 1939[11] och var den enda familjemedlemmen som undkom förintelsen på det europeiska fastlandet. Laskers föräldrar deporterades i april 1942 och tros ha mördats nära Lublin i Polen.[9] Anita och Renate deporterades inte eftersom de arbetade i en pappersfabrik. Där träffade de franska krigsfångar och började förfalska papper för att franska tvångsarbetare skulle kunna ta sig tillbaka till Frankrike.[9]

"Jag kunde aldrig acceptera att jag skulle dödas för vad jag råkade vara född som, och bestämde mig för att ge tyskarna en bättre anledning att döda mig."[10]

I september 1942 försökte de fly till Frankrike, men arresterades av Gestapo vid Breslaus järnvägsstation.[9]

Koncentrationsläger[redigera | redigera wikitext]

Anita och Renate skickades till Auschwitz i december 1943[12] med separata fängelsetåg, ett något angenämare sätt än att föras bort i boskapsvagnar, och dessutom mindre farligt, eftersom det därmed inte skedde någon selektion vid ankomsten.[10] Att spela i kvinnoorkestern i Auschwitz räddade henne eftersom cellospelare var svåra att ersätta. Orkestern spelade marscher när slavarbetarna lämnade lägret för arbete om morgnarna och när de kom tillbaka om kvällarna. De gav också konserter för SS.[9]

I oktober 1944 ryckte Röda armén fram och Auschwitz evakuerades. Anita sattes på ett tåg till Bergen-Belsen tillsammans med 3 000 andra och överlevde i sex månader med nästan ingen tillgång till mat.[10] Efter att ha befriats av den brittiska armén förflyttades hon först till ett närliggande så kallat displaced persons camp. Hennes syster Renate, som kunde tala engelska, blev tolk hos den brittiska armén.[9]

Under Belsenrättegången, som ägde rum från september till november 1945, vittnade Anita mot lägerkommendanten Josef Kramer, lägerläkaren Fritz Klein och vice lägerkommendant Franz Hössler, som alla dömdes till döden och hängdes samma år.[12]

Efterkrigstiden[redigera | redigera wikitext]

1946 flyttade Anita och Renate till Storbritannien med hjälp av Marianne.[9][10] Anita gifte sig med pianisten Peter Wallfisch och blev mor till två barn;[10] hennes son är cellisten Raphael Wallfisch, och hennes dotter, Maya Lasker-Wallfisch psykoterapeut. Wallfisch var med och grundade English Chamber Orchestra (ECO)[13] och uppträdde som både medlem och soloartist, och turnerade internationellt. Hennes barnbarn är kompositören Benjamin Wallfisch .

Efter att inte ha satt sin fot i Tyskland på 50 år återvände hon slutligen dit på turné med ECO 1994. Sedan dess har hon besökt tyska och österrikiska skolor för att berätta om sina upplevelser.[14]

Genom åren har hon berättat sin livshistoria i ett flertal muntliga intervjuer, till exempel i Shoah Foundations Visual History Archive (1998) och onlinearkivet Forced Labor 1939–1945 (2006).[15] Hon intervjuades av National Life Stories (C410/186) 2000 för samlingen "The Living Memory of the Jewish Community" som innehas av British Library.[16]

2011 fick hon en hedersexamen som Doctor of Divinity från Cambridge University.[13]

2018 höll hon ett minnestal i tyska förbundsdagen för att uppmärksamma 73-årsdagen av befrielsen av Auschwitz.[11]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Internet Movie Database, läst: 21 juli 2015.[källa från Wikidata]
  2. ^ Česko-Slovenská filmová databáze, 2001, Anita Lasker-Wallfisch.[källa från Wikidata]
  3. ^ Geo, Gruner + Jahr, läs online, läst: 8 maj 2020.[källa från Wikidata]
  4. ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, läst: 9 mars 2024.[källa från Wikidata]
  5. ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, läst: 17 december 2022.[källa från Wikidata]
  6. ^ läs online, www.nationalstiftung.de , läst: 8 september 2019.[källa från Wikidata]
  7. ^ Steinmeier ehrt Holocaust-Überlebende (på tyska), ARD, tagesschau.de, 18 december 2020, läs online.[källa från Wikidata]
  8. ^ Internet Movie Database.[källa från Wikidata]
  9. ^ [a b c d e f g h] Stephen Moss (13 januari 2005). ”Anita Lasker Wallfisch profile”. https://www.theguardian.com/secondworldwar/story/0,,1389436,00.html. Läst 26 maj 2007. 
  10. ^ [a b c d e f] Anita Lasker-Wallfisch (2003). ”Testimony from "Survival: Holocaust Survivors Tell Their Story"”. Arkiverad från originalet den 21 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110721162018/http://www.hmd.org.uk/assets/downloads/1251978193-2.pdf. Läst 11 januari 2010. 
  11. ^ [a b] "Deutscher Bundestag, Remembering the victims of National Socialism with Anita Lasker-Wallfisch", 31 januari 2018; hämtad 5 februari 2018.
  12. ^ [a b] Law reports of trials of war criminals, selected and prepared by the United Nations War Crimes Commission – Volume II, The Belsen Trial. London, UK: United Nations War Crimes Commission. 1947. sid. 21f. https://www.loc.gov/rr/frd/Military_Law/pdf/Law-Reports_Vol-2.pdf. Läst 16 juli 2019. ”Anita Lasker, who lived in Breslau before her arrest, was sent to Auschwitz in december, 1943. She was transferred to Belsen in november, 1944. She claimed that she saw Kramer, Hoessler and Dr. Klein take part in selections for the gas chamber.” 
  13. ^ [a b] ”Honorary Degrees 2011 nominations announced: Cambridge University”. 2011. https://www.cam.ac.uk/news/honorary-degrees-2011-nominations-announced. Läst 24 november 2019. 
  14. ^ Interview Arkiverad 7 november 2012, Radio Frec broadcast 19 januari 2009; hämtad 22 november 2014.
  15. ^ Interview Archive "Forced Labor 1939–1945. Memory and History", hämtad 5 februari 2018.
  16. ^ National Life Stories, 'Lasker-Wallfisch (1 of 11) National Life Stories Collection: 'The Living Memory of the Jewish Community', The British Library Board, 2000 Arkiverad 20 maj 2021 hämtat från the Wayback Machine.; hämtad 7 oktober 2017.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Anita_Lasker-Wallfisch&oldid=54212860”