Förintelsen

Från Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök
Porten till förintelselägret Auschwitz med texten Arbeit macht frei, översatt Arbete ger frihet.

Förintelsen är benämningen på nazisternas försök att utrota de europeiska judarna under andra världskriget och en översättning av tyskans die Vernichtung. Den judiska benämningen på förintelsen är "Shoah" (Hebreiska: השואה; katastrof). Ca 6 miljoner judar dödades, många avlivades i gaskammare eller av SS Einsatzgruppen, andra dog som en följd av de utstuderat usla förhållandena i koncentrationslägren med svält, sjukdomar och hårt arbete. Vissa anser att Förintelsen även innefattar nazisternas mord på icke-judar, exempelvis romer, polska och sovjetiska civila och homosexuella. Med den definitionen hade Förintelsen över 11 miljoner offer.

Förintelsen skiljer sig från andra massmord i historien på grund av de systematiska, fabriksliknande och statligt organiserade mordmetoderna och också ifråga om nazisternas förhållningssätt till politiska motståndare. Dessa hade chansen att överleva när de visade underdånighet. De som enligt Nürnberglagarna (lagar antagna 1935 som definierade begrepp som "jude", "arisk" etc. och rasberoende medborgerliga rättigheter) klassades som judar, var de som blev Förintelsens främsta offer. Ingen individuell hänsyn i gruppen togs, inte ens med avseende på ålder, kön, etc.

Systematisk förföljelse av judar har skett upprepade gånger i historien och omnämns redan i Bibeln, och sedan speciellt i Europa alltsedan medeltiden, vilket föranlett judarna att dels överväga emigration till ett eget, fritt land (speciellt Sionism) eller assimilation, vilket hade skett i stor utsträckning i Tyskland. Flertalet judar hade tagit "tyska" efternamn[1] och många hade särskilt under 1800-talet t.o.m. konverterat till kristendomen (20 000) i sin strävan att integreras och vara goda tyskar (som de själva ofta uppfattade sig), och förväntade sig så inte att de skulle förlora sina medborgerliga rättigheter. 1933 fanns det ca 525 000 troende judar och 180 000 assimilerade, totalt 790 000 kategoriserade som etniska judar till minst 1/4.[2] 10 år senare var de färre än 32 000, ca 300 000 hade lyckats lämna Tyskland på något sätt.

Ordet "Förintelsen" är en direktöversättning av ett tyskt ord, Vernichtung, i den terminologi som nazisterna själva ibland kunde använda när man pratade om det systematiska mördandet av Europas judar, men fanns med redan i Tysksociala Reformpartiets program 1899.[3] Vanligen använde man dock eufemismer som skylde gärningarnas brutalitet, t.ex. "evakuering" eller "judefrågan", som är ett begrepp använt i Europa under sekler. Begreppet "Förintelsen" kom att användas speciellt efter krigsslutet.[4] Ibland används även det hebreiska ordet Shoah (ungefär "katastrofen"). Bland annat i modern tyska, engelska, danska och norska används begreppet Holocaust med betydelsen "eldoffer, helt brännoffer", ursprungligen från grekiska (h)olos (hel) och kau(s)tos (bränd), i bruk sedan antiken. Bibelns ord för judarnas ceremoniella brännoffer, som översatts holocaust, är dock (h)olokautoma.[5][6] Uttrycket har förekommit sedan medeltiden om svåra massakrer, i synnerhet av judar[7]. Under andra världskriget användes begreppet holocaust sporadiskt och förekom som ett etablerat begrepp vid Israels självständighetsförklaring 1948. [8] Denna benämning kom i allmänt bruk 1978 efter premiären av TV-serien Förintelsen och etablerandet av Förintelsekommissionen av president Jimmy Carter. [9]

Innehåll

[redigera] Förintelsens historia

[redigera] Inskränkning av rättigheter och förföljelse

Nazisterna utnyttjade skickligt utbredda, gamla antisemitiska attityder, missnöjet efter Första Världskriget (Versaillesfördragets hårda villkor), ekonomisk misär, tidens rasbiologiska vetenskapstrender och somliga judars framgångar genom strävsamhet för att uppvigla till skuldbeläggande av judarna för eländet i landet. Den politiska spänningen omkring kommunismens framstötar beskylldes till en del vara styrd av judar, flera prominenta kommunistiska tänkare var ju judar. I sin bok Mein Kampf utarbetar Hitler 1925 en systematisk antisemitism och diskriminering och han nämner (i förbigående) möjligheten att gasa ihjäl judar i massor. Nazister, speciellt SA, uppviglade till och genomförde misshandel av politiska motståndare och judar. 1933 vann Adolf Hitler och Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets(NSDAP) valseger i Tyskland, och införde snart enpartidiktatur med Hitler som Führer. Redan samma år inrättades i Dachau vid München det första koncentrationslägret. Här var huvudsakligen politiska motståndare internerade. Strax efter Hitlers maktövertagande inleddes inskränkandet av judarnas rättigheter. Judarna tvingades lämna myndighetstjänster, och från april 1933 blev deras affärer bojkottade. Med Nürnberglagarna 1935 miste judarna grundläggande medborgerliga rättigheter, sedan kom allt värre lagliga begränsningar successivt fram till 1943. Väldigt intensiv var förföljelsen under Kristallnatten, 9 november till 10 november 1938, då många synagogor blev nerbrända och tusentals judiska affärer blev förstörda. En del inom den tyska kyrkan protesterade mot utvecklingen med t.ex. judediskrimineringen, i opposition mot nazifieringskrafterna och hitlerdyrkan inom kyrkan, och 1934 proklamerades Bekännelsekyrkan, där Karl Barth och Dietrich Bonhoeffer var viktiga gestalter. Denna förföljdes dock och många präster och ledare fängslades t.ex. för hjälp till judar. Bonhoeffer m.fl. avrättades i martyrium.

[redigera] Övergång till systematiskt folkmord

Hitler yttrade den 30 januari 1939: Om den internationella finansjudenheten, inom och utom Europa, än en gång skulle lyckas störta folken in i ett världskrig, då blir resultatet inte [...] judenhetens seger, utan förintelsen av den judiska rasen i Europa!

Fram till andra världskrigets början 1939 var målet för nazisternas politik att tvinga judarna till emigration ur Tyskland. Olika planer fanns för detta, bland annat en plan diskuterad 1940 att tvinga ut alla Europas judar till Madagaskar, kallad Madagaskarplanen. Det ansåg Himmler vara det mest humana, ty "den bolsjevikiska metoden att fysiskt utrota folk [...] var otysk"[10]. Vid ockupationen av Polen 1939 och fälttåget mot Ryssland 1941 ändrades nazisternas strategi; man inledde ett utrotningskrig mot judarna, med ännu värre diskriminering och de tvingades enligt medeltida modell bära en synlig gul "judestjärna"[11]. I Polen införde de ockuperande nazisterna en lag som kriminaliserade gömmande och/eller hjälpande av judar med påföljden att inte bara den aktive utan även hela dennes familj skulle avrättas[12]. Omkring 800 polska familjer, inklusive små barn kom att avrättas till följd av lagen. I andra områden var straffsatsen för hjälp till judar mer differentierad.

I de största polska städerna som Warszawa och Łódź tvingade man den judiska befolkningen att leva i särskilda getton. Judarna i staden och omgivande områden beordrades att flytta in i gettot. Gettona stängdes sedan för att förhindra in- och utresor. På grund av hunger, kyla och godtyckliga mord minskade folkmängden stadigt i dessa stängda getton. Från dessa getton deporterades senare judarna till koncentrationsläger. Gettot fick ha en judisk styrelse som förväntades välja ut dem som skulle komma i tur för deportation, något som dessa ibland vägrade medverka till och i stället valde kollektivt självmord.

Under den så kallade Russlandfeldzug (kriget mot Sovjetunionen) följde Einsatzgruppen efter de reguljära arméerna. De företog massarkebuseringar av judiska civila, till exempel i Babij Jar vid Kiev, men även av sovjeter. Ibland deltog också reguljära Wehrmacht-soldater eller polismän. Det förekom emellertid en motvilja bland vanliga armésoldater att medverka till avrättning av civila och fångar, delvis av humanitära och militärhedersskäl, varför SS kom in för att effektivisera mördandet, och även hålla ett öga på armén. Officerarna var inte speciellt intresserade av att skada sina soldaters psykiska välbefinnande med uppenbara mord utan krigsrätt. Heydrich ansåg rättegångar vara onödigt tidsslöseri och befallde direkt avrättning för att hinna döda alla, i öst speciellt samhällsledare, präster, högutbildade och judar, och så krossa "undermänniskornas" samhällt.[13] SS stod över lagen och kunde inte dömas för brott. Men även inom SS fanns det människor med höga ideal som handlade i god tro, förblindade av tidens omständigheter, t.ex. människor från kyrkan, och även ledande SS-män deltig i attentat mot Hitler.

Fotografi från Buchenwald vid befrielsen den 16 april 1945.

[redigera] Förintelseläger

Huvudartikel: Förintelseläger

SS, och då i huvudsak företrädare för Einsatzgruppen, ansåg snart att metoden att skjuta ihjäl människor framstod som "ineffektiv" och alltför uppenbar. SS-männen påverkades negativt av den psykiska anspänningen, trots sin fanatism. Självaste Himmler lär ha spytt vid en massavrättning.[14] Därtill tog arkebuseringarna alltför lång tid i anspråk. Hösten 1941 provade nazisternas säkerhetstjänst att döda judar med kolmonoxid i mobila gasvagnar. Avrättning med gas hade tidigare använts vid dödandet av bland annat mentalt sjuka personer i en aktion som kallades "eutanasiprogrammet" (dödshjälpsprogrammet) eller Aktion T4. SS-ledningen var dock inte helt nöjd med de första gasningsexperimenten med dieselmotorer, och man planerade då att uppföra gaskammare i förintelseläger för att kunna avrätta så många judar som möjligt under kort tid. Dessa läger fanns i:

Från alla av Nazitysklands ockuperade länder deporterades judiska personer till förintelseläger. Många dog redan under transporten i de tillslutna järnvägsvagnarna, t.ex. av törst. Efter ankomsten valde SS-läkare ut dem som kunde arbeta och dem som direkt skulle avlivas. De sistnämnda, främst barn, gamla och sjuka, fördes direkt till gaskamrarna, som var kamouflerade som duschrum för att de dödsdömda inte skulle fatta misstankar, ofta förda dit av kapos[15], kollaborerande, privilegierade fångar. Där blev de förgiftade med Zyklon B, ett medel mot skadedjur med blåsyra som verksamt ämne. Döden kom relativt snabbt, vanligen inom några minuter, men under stark ångest. Därefter brändes liken i krematorier. SS tog tillvara hår och guldtänder samt offrens personliga ägodelar, till exempel kläder, glasögon, väskor och värdesaker. Dock fick kapos ofta göra det värsta eftersom SS-männen själva kunde känna motvilja.

Det finns än i dag överlevande från koncentrationslägren, bland dem föreläsaren Mietek Grocher och rättsläkaren Jovan Rajs.

[redigera] Medicinska experiment

I förintelselägren utfördes även medicinska experiment på internerna. I Auschwitz-Birkenau var lägerläkaren Josef Mengele ledande i flera typer av bisarra experiment, vilka utsatte fångarna för stort lidande och oftast ledde till döden. Bland annat försökte han omvandla judar till "arier", injicerade dödliga sjukdomar i deras kroppar, gjorde experiment med olika kirurgiska ingrepp. Han gillade speciellt experiment på enäggstvillingar. Andra övergrepp fångarna utsattes för ver experiment för att bestämma dödlighetsgränsen för påfrestningar och trauma vid t.ex. nedkylning eller höga trycknivåer. En annan läkare som utsatte koncentrationslägerfångar för grymma experiment var Carl Clauberg.

Delvis på grund av detta utarbetades efter krigsslutet Helsingforsdeklarationen med etiska regler för forskning på människor.

[redigera] Wannseekonferensen och antalet offer

Den 20 januari 1942 sammankallade Reinhard Heydrich femton högt uppsatta medlemmar av SS, partiet (NSDAP), den nazistiska polisstyrelsen och ledare av olika ministerier till en konferens i Berlin vid sjön Großer Wannsee. Wannseekonferensens syfte var att dra upp riktlinjerna för hur "den slutgiltiga lösningen av judefrågan" praktiskt skulle genomföras. I protokollen från konferensen ser man att tanken var att mörda sammanlagt 11 miljoner judar, trots att ord som "massmord" och "förintelse" inte nämns, det var underförstått. Minst hälften av deltagarna torde varit väl förtrogna med verksamhetens art. [16] Heydrich hade av Hermann Göring blivit utsedd att verkställa "lösningen" och samarbetade med Heinrich Himmler, underförstått att detta var Hitlers vilja. Det har debatterats hur mycket av detaljerna omkring morden som führern kände till eller hade beordrat uttryckligen, samt de faktiska drivkrafterna bakom dem. [17]. Himmler ska ha sagt till sin massör Felix Kersten att Hitler själv beordrat förintelsen. Klart var att man ändå måste iaktta viss försiktighet i offentligheten och dölja spåren av verksamheten, men Hitler och nazisterna räknade med att världen med tiden skulle visa tacksamhet för gärningen att förinta judarna[18]. De ansvariga var inte simpla småförbrytare, utan de flesta hade tagit doktorsexamen (t.ex. i juridik!) och kan sägas ha hört till den intellektuella eliten i samhället. Hitlers hantlangare hann mörda 2/3 av judarna i områdena som de kontrollerade.

I det största förintelselägret Auschwitz-Birkenau mördades troligtvis 1 100 000–1 500 000 människor varav en miljon var judar. Att beräkna det exakta antalet offer försvåras av att många personer inte blev registrerade, innan de dödades i gaskamrarna. De som registrerades i akterna angavs ha avlidit av diverse sjukdomar. Dessutom försökte nazisterna sopa igen spåren efter verksamheten när de retirerade från området i hopp om att inte avslöjas, och lyckades delvis.

Antal dödade judar enligt boken "Dimensionen des Völkermordes" av Wolfgang Benz.

[redigera] Andra som dog i lägren

  • 1,9 miljoner polacker [19]
  • 2-4 miljoner ryssar och andra sovjetmedborgare, många krigsfångar
  • 200 000–800 000 romer och sinti
  • 200 000–300 000 funktionshindrade
  • 2 500–5 000 Jehovas vittnen [20]
  • politiska motståndare, fackföreningsfolk, pacifister och kyrkliga motståndare - se vidare motståndsrörelser i Nazityskland.
  • 5 000–15 000 homosexuella män internerades i koncentrationsläger utan dom.[21] Det finns ingen känd statistik över hur många av dem som dog där, men 1942 började SS med systematisk utrotning av 'vanekriminella' genom umbäranden.[22] Nazisterna utfärdade inte dödsstraff mot homosexuella, utan utdömde fängelsestraff på mellan tre månader och 10 år enligt en lag från 1935.[23] Homosexuella förföljdes för att försöka få dem att "anpassa sig". Omkring 100 000 tyska män arresterades på grund av beskyllningar av homosexualitet, varav ungefär hälften dömdes till fängelsestraff.[24] Se vidare homosexualitet i Nazityskland.

Om man räknar in alla dessa stiger antalet dödsoffer till 11 miljoner. Totalt dog uppemot 78 miljoner människor i Andra världskriget

[redigera] Kopplingen till armeniska folkmordet

Flera av de som senare skulle bli medlemmar i nazistpartiet fanns på plats i osmanska riket under första världskriget under tiden för de armeniska folkmordet. Även Adolf Hitler nämnde innan invasionen av Polen 1939 det armeniska folkmordet i ett tal. De tyskar som fanns i osmanska riket vid tiden var:

[redigera] Geografisk spridning

Nazityskland och dess allierade erövrade det mesta av Europa. Se tidsaxel över andra världskriget för mer information. I de flesta av dessa länder fanns kollaboratörer som överlämnade judar till nazisterna.[25]

[redigera] Albanien

De första judarna kom till Albanien under medeltiden. Under förkrigsperioden uppgick deras antal till endast cirka 200. De bodde främst i kuststäderna. Åren 1941–43 kom 597 judar till Albanien på flykt undan naziregimen. Samtliga dessa räddades till livet. De allra flesta lämnade landet vid krigsslutet. Efter kriget var de kvarvarande judarna i Albanien 200–220. Många av dessa har emigrerat till Israel under de senaste åren.

[redigera] Ungern

Huvudartikel: Förintelsen i Ungern

[redigera] Nyheten når omvärlden

Den officiella versionen var att judarna deporterades österut för att utnyttjas som arbetskraft, vilket omvärlden kände till från åtminstone 1941. Den första som berättade om massavrättningar var en kvinnlig läkare, vars SS-patient fått ett nervsammanbrott och talat om vad han sett för henne. Det var ytterst få som trodde att detta var sant.

Under hösten 1942 fick Arvid Fredborg ett fotografi av Theodor Wanner som han skulle lämna till Gustaf V. Fotografiet föreställde en massavrättning på judar. Efter flera omvägar kom fotografiet till Sverige, och Gustaf V skickade troligen kortet vidare till kung Georg VI av Storbritannien. Hösten 1942 började tidningar skriva om folkmordet (till exempel Hugo Valentin), men det dröjde innan utländska journalister tolkade det som ett systematiskt massmord.

1943 gav Fredborg ut sin bok Bakom Stålvallen varmed folkmordet blev känd för allmänheten. Dess omfattning stod emellertid inte klar förrän efter krigsslutet. Efter vittnesredogörelser om den pågående verksamheten, förekom från 1944 planer och försök att bomba t.ex. Auschwitz-anläggningen, dock utan bättre framgång[26]. Tyskarna använde ofta fångar som mänskliga sköldar, så att bombningarna skulle drabba dessa mest, speciellt vid krigsmaterielfabriker. Själva dödsenheten vid Auschwitz låg kamouflerad under jord.

Efter kriget skulle de flesta tyskar insistera på att man inte visste någonting om det statsstyrda folkmordet på judarna. Men så tidigt som den 28 oktober 1941 skrev Friedrich Kellner i sin dagbok:

”En soldat på permission här har sagt att han sett ett fruktansvärt illdåd i det ockuperade Polen. Han såg hur nakna judiska män och kvinnor placerades framför ett långt och djupt dike och sedan på order av en SS-officer sköts i bakhuvudet av ukrainsk milis. De föll ner i diket. Sedan fylldes diket med jord trots att han kunde höra skrik från folk som fortfarande var vid liv. Dessa omänskliga illdåd var så fruktansvärda att några av ukrainarna, som användes som hantlangare, fick nervösa sammanbrott. Samtliga soldater som kände till de omänskliga nazisternas illdåd, ansåg att det tyska folket borde darra av rädsla för den vedergällning som skulle komma".

[redigera] Motståndrörelse i ockuperade och allierade stater

En del av de europeiska judarna undgick förintelsen då regeringen i deras hemländer motsatte sig nazisternas krav på utlämning.

I Danmark tog kungen Kristian X parti för judarna i sitt land när tyska ockupationsmyndigheter ville tvinga dem att bära judestjärnan, det gula tygmärke som identifierade judar. Med stor hjälp av den danska befolkningen lyckades man i september och oktober 1943 att smuggla över nästan alla de danska judarna till Sverige, som var neutralt under andra världskriget.

Fascismen i Italien var i jämförelse med tyskarnas nationalsocialism inte lika antisemitisk. Vid början av kriget fanns det visserligen lagar som inskränkte judarnas rättigheter men regeringen och arméledningen tänkte inte skicka judiska medborgare i döden. Därför flydde judar från Frankrike och Jugoslavien till Italien. När Italien 1943 bytte sida i kriget, ockuperade Nazityskland landets norra del. Från detta område skickades italienska judar till förintelselägren.

I Bulgarien räddades 50 000 judar tack vare en heroisk insats från den bulgariska regeringen och befolkningen.

Raoul Wallenberg utfärdade svenska "skyddspass" åt flera tusen ungerska judar vilka därigenom undgick Förintelsen. Vidare transporterades judar till Sverige i vitmålade bussar av svenska Röda Korset med Folke Bernadotte i spetsen, hjälpta av Felix Kersten som behandlade Himmler.

Oskar Schindler var en fabrikör som först bara utnyttjade judarna som arbetskraft, men sedan såg till att rädda ca 1200 judar från avrättning.

[redigera] Följder

  • FN beslutade 1947 att tillerkänna ett område i det historiska Israel, i ett ett brittiskt NF-mandat, för att bilda staten Israel som tillflyktsort för judar.
  • Nürnbergprocessen där många ansvariga för Förintelsen dömdes utifrån vittnesmål och bevisning. Flera av de värsta förbrytarna begick dock självmord, dödades av motståndsmän eller gömde sig i exil, t.ex. i Sydamerika.
  • Förintelseförnekelse: nynazister, islamister, kontroversiella politiker och historiker har förringat Förintelsen och dess omfattning, uttalat misstro mot bevisen och lagt skulden på judarna själva, t.ex. president Ahmadinejad och David Irving. Metapedia[27], en "uppslagssajt" med nazistiskt innehåll som glorifierar förbrytarna bakom Förintelsen.[28]
  • Före och i början av andra världskriget sågs Hitler och Tyskland som goda förebilder av många ledare i och utanför Europa, inte minst inom militären. Efter kriget och avslöjandet av Förintelsen blev det en stark reaktion av avståndstagande som ledde till förbud mot nazistiska organisationer och symboler i många länder. I en del länder är Hitlers bok Mein Kampf förbjuden.
  • I skolundervisningen har frågorna om rättvisa, kulturell mångfald och etnisk diskriminering fått ökande utrymme under efterkrigstiden, på många håll som obligatorisk undervisning. Minnesplatserna används ofta vid studiebesök/skolresor.

[redigera] Minnet

Inom judendomen har teologer försökt bearbeta Förintelsens minne och för att kunna förhålla sig till det. En del har sökt sig mot den religionens ursprung, andra från gudstro överhuvudtaget.[29] På många platser i världen finns minnasmärken o.dyl. över Förintelsen, för att minnas den och informera yngre generationer och motverka hatbrott. T.ex. flera av koncentrationslägren, Anne Franks hus, Jerusalem, Berlin, Imperial War Museum i London och US Holocaust Memorial Museum i Washington D.C. Internationell minnesdag för offren är deklarerad av FN 27 januari[30], men judiska grupper kan uppmärksamma andra datum.

[redigera] Om Förintelsen

[redigera] Förintelsen i litteratur, teater och film

[redigera] Romaner om Förintelsen

Det finns många litterära skildringar av förintelsen. Några av de mest kända är

[redigera] Spelfilmer om Förintelsen

[redigera] Litteratur

[redigera] Se även

[redigera] Referenser

  1. ^ http://de.wikipedia.org/wiki/Jüdischer_Familienname
  2. ^ http://de.wikipedia.org/wiki/Nûrnberger_Gesetze
  3. ^ http://de.wikipedia.org/wiki/Endlösung_der_Judenfrage
  4. ^ http://de.wikipedia.org/wiki/Holocaust
  5. ^ Hebr 10:6-8
  6. ^ Ex 20:24 (LXX)
  7. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Holocaust
  8. ^ Israels självständighetsförklaring från 1948 (eng. övers.)
  9. ^ US Holocaust Museum Library: Frequently Asked Questions (ordet "Holocaust")
  10. ^ [http://de.wikipedia.org/wiki/Holocaust http://de.wikipedia.org/wiki/Holocaust avsnitt: Beweisdokumente und Opferzahlen
  11. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Yellow_badge
  12. ^ Nuns Who Saved Polish Jews, avsnitt CRUSHING CONDITIONS
  13. ^ deathcamps/occupation/einsatzgruppen.html
  14. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Holocaust avsnitt "Death squads (1941–1943)"
  15. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Kapo_(concentration_camp)
  16. ^ Geschichts- und Kulturverein Köngen: "Judenvernichtung 1939-45"
  17. ^ http://de.wikipedia.org/wiki/NS-Forschung
  18. ^ Goebbels födelsedagstal 1945
  19. ^ http://www.holocaust-trc.org/poles.htm
  20. ^ United States Holocaust Memorial Museum – Jehovahs Witnesses: Victims of the Nazi Era
  21. ^ ”"Protective Custody" in Concentration Camps”. Nazi persecution of Homosexuals 1933-1945. US Holocaust Museum. http://www.ushmm.org/museum/exhibit/online/hsx/chapter7.php. 
  22. ^ ”"Extermination through Work"”. Nazi persecution of Homosexuals 1933-1945. US Holocaust Museum. http://www.ushmm.org/museum/exhibit/online/hsx/chapter11.php. 
  23. ^ Translation of Paragraph 175
  24. ^ ”Denunciations, Arrests, Convictions”. Nazi persecution of Homosexuals 1933-1945. US Holocaust Museum. http://www.ushmm.org/museum/exhibit/online/hsx/chapter6.php. 
  25. ^ http://de.wikipedia.org/wiki/Kategorie:Kollaboration_in_Europa
  26. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Auschwitz_bombing_debate
  27. ^ [metapedia Metapedia, en nazisympatisk sajt]
  28. ^ [metapedia/wiki/Kriegsverbrechertribunal Nazistisk beskrivning av Nürnbergprocessen]
  29. ^ Judisk bearbetning av Förintelsen
  30. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Holocaust_Remembrance_Day
  31. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Corrie_ten_Boom

[redigera] Externa länkar

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rintelsen"