Förintelsen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Shoah länkar hit. För filmen, se Shoah (film)
Porten till förintelselägret Auschwitz med texten Arbeit macht frei, översatt "Arbete ger frihet".
En soldat siktar på en kvinna och hennes barn i Ivanghorod år 1942.

Förintelsen var nazisternas program för massmordjudar i Europa under andra världskriget. Namnet är en översättning av tyskans die Vernichtung. Den judiska benämningen på förintelsen är "Shoah" (hebreiska: השואה; katastrof). På engelska kallas den Holocaust efter grekiska holókaustos (ὁλόκαυστος). På jiddisch används ordet churbn, "förstörelse".

Det beräknas att nazisterna under sina 12 år vid makten dödade mellan 5,6 miljoner[1] och 6,3 miljoner[2] judar varav cirka 2,9 miljoner[3] i förintelseläger där många mördades i gaskammare eller dog på grund av misshandel, svält, sjukdomar och hårt arbete. I siffrorna 5,6 – 6,3 miljoner ingår också de cirka en och en halv miljon judar som arkebuserades av bland annat de mobila insatsstyrkorna, Einsatzgruppen, på östfronten och de omkring 800 000 som dog till följd av gettoiseringen.[3][4]

Bland annat historikerna Donald L. Niewyk och Francis R. Nicosia hävdar att begreppet Förintelsen även bör omfatta nazisternas systematiska dödande av andra grupper, som romer, sovjetiska krigsfångar, polacker, civila sovjetmedborgare, homosexuella, handikappade, Jehovas vittnen och andra politiska och religiösa motståndare.[5] Utifrån denna vidare definition skulle den totala summan av offer för Förintelsen vara mellan 11 och 17 miljoner människor.[6][7][8]

Förintelsen skiljer sig från andra massmord i historien på grund av de systematiska, industriella och statligt organiserade mordmetoderna och ifråga om nazisternas rasideologi som betraktade den germanska "ariska rasen" som en härskarras.[9] Genom de antisemitiska Nürnberglagarna som antogs 1935 påbörjades lagstiftningen som särskilde judar, och även ”zigenare” och ”negrer”,[10] från den tyska så kallade ”ariska” folkgemenskapen. Lagarna, som i sin helhet heter Lagen till skydd för det tyska blodet och den tyska äran, bestämde vem som var av tyskt blod, blandras, heljude, halvjude eller kvartsjude. Äktenskap mellan judar och tyskar förbjöds och judarna fråntogs fullt medborgarskap och förlorade rösträtt och tillträde till offentliga arbeten.

Systematisk förföljelse av judar har ägt rum upprepade gånger i historien och omnämns redan i Bibeln, och senare speciellt i Europa, sedan medeltiden.[11] I Tyskland hade många judar antagit tyska efternamn och många, särskilt under 1800-talet, hade även konverterat till kristendomen i sin strävan att integreras och vara "goda tyskar" och förväntade sig därför inte att de skulle förlora sina medborgerliga rättigheter.[12] År 1933 fanns det cirka 525 000 troende judar och 180 000 assimilerade, totalt 790 000 kategoriserade som etniska judar till minst 1/4.[13] Tio år senare var de färre än 32 000. Cirka 300 000 hade lyckats lämna Tyskland på något sätt.[13]

Karta med de största och mest kända koncentrationslägren och gettona markerade. Kartan visar gränser från år 1942, de streckade gråa linjerna markerar landgränser 2007. TECKENFÖRKLARING: Svart dödskalle - förintelseläger, Svart ruta - koncentrationsläger, Gul Davidsstjärna - getto, Röd punkt - transitstad, Röd dödskalle - plats för stor massaker, Grå linjer - de största deportationsvägarna. Observera att långt ifrån alla läger och getton finns med på denna karta.

Etymologi och begreppets användning[redigera | redigera wikitext]

Ordet "Förintelsen" är en direktöversättning av ett tyskt ord, Vernichtung, i den terminologi som nazisterna själva ibland kunde använda när man pratade om det systematiska mördandet av Europas judar, men fanns med redan i Tysksociala Reformpartiets program 1899. [14] Vanligen använde nazisterna dock eufemismer som skylde gärningarnas brutalitet, till exempel "evakuering", "specialbehandling" (Sonderbehandlung) eller "judefrågan", som är ett begrepp använt i Europa under sekler. Begreppet "Förintelsen" kom att användas speciellt efter krigsslutet.[källa behövs] Ibland används även det hebreiska ordet Shoah (ungefär "katastrofen"). Bland annat i modern tyska, engelska, danska och norska används begreppet Holocaust med betydelsen "eldoffer, helt brännoffer", ursprungligen från grekiska ὁλόs (hel) och kau(s)tos (bränd), i bruk sedan antiken. Bibelns ord för judarnas ceremoniella brännoffer, som översatts holocaust, är dock (h)olokautoma.[15][16] Uttrycket har förekommit sedan medeltiden om omfattande massakrer, i synnerhet på judar.

Under andra världskriget användes begreppet holocaust sporadiskt och förekom som ett etablerat begrepp vid Israels självständighetsförklaring 1948.[17] Denna benämning kom i allmänt bruk år 1978 efter premiären av TV-serien Förintelsen och etablerandet av Förintelsekommissionen av president Jimmy Carter.[18]

Förintelsens historia[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund i samtida socialbiologi[redigera | redigera wikitext]

Nazitysklands kriminalpolitiska analys hade sin utgångspunkt i att de menade att brottslighet/asocialitet delvis fanns i arvsanslagen och att samhällsskydd och brottsprevention uppnås genom att hindra vissa människor att få barn; individerna ansågs bestå av ett dåligt biologiskt material som hotade samhället.[19][20][21] Sociologen Zygmunt Bauman menar att de ideologiska ramverk som omgärdade socialbiologin och den sociala ingenjörskonsten utgjorde en del i det som möjliggjorde Förintelsen.[20] Enligt kriminologen Jerzy Sarnecki är relationen mellan de tidiga kriminologernas människosyn och den raspolitik och rasideologi som fördes fram som statsideologi inte helt enkel men att länken måste understrykas, inte minst när det gäller Nazityskland.[19]

Inskränkning av rättigheter och förföljelse[redigera | redigera wikitext]

Kristallnatten 10 november 1938. Judiska män på väg att interneras.
Umschlagplatz (omstigningsplatsen) i Warszawas getto 1942/1943.

Nazisterna utnyttjade skickligt utbredda, gamla antisemitiska attityder, missnöjet efter första världskriget (Versaillesfördragets hårda villkor), ekonomisk misär, tidens rasbiologiska vetenskapstrender och somliga judars framgångar, för att uppvigla till skuldbeläggande av judarna för den ekonomiska depressionen i Tyskland. Nazisterna kom att konstruera uppfattningen att judarna hade ett samhällsfarligt, avvikande beteende och bestod av ett genetiskt undermåligt material, varför det var viktigt att begränsa deras rörlighet, för att i preventivt syfte skydda samhället mot brott och degenererad kultur. Även den politiska spänningen omkring kommunismens framstötar beskylldes till viss del vara styrd av judar; flera prominenta kommunistiska tänkare var judar. Nazister, speciellt SA, uppviglade till och misshandlade politiska motståndare och judar. Den 30 januari 1933 utnämndes Hitler till tysk rikskansler och införde året därpå enpartidiktatur med sig själv som Führer.

Redan samma år inrättades i Dachau vid München det första koncentrationslägret. Här var huvudsakligen politiska motståndare internerade. Strax efter Hitlers maktövertagande inleddes inskränkandet av judarnas rättigheter. Judarna tvingades lämna myndighetstjänster, och från april 1933 blev deras affärer bojkottade. Med Nürnberglagarna 1935 miste judarna grundläggande medborgerliga rättigheter, sedan kom allt strängare lagliga begränsningar successivt fram till 1943. Väldigt intensiv var förföljelsen under Kristallnatten, 9 november till 10 november 1938, då många synagogor blev nerbrända och tusentals judiska affärer blev förstörda. En del inom den tyska kyrkan protesterade mot utvecklingen med till exempel judediskrimineringen, i opposition mot nazifieringskrafterna och hitlerdyrkan inom kyrkan, och 1934 proklamerades Bekännelsekyrkan, där Karl Barth och Dietrich Bonhoeffer var viktiga gestalter. Denna förföljdes dock och många präster och ledare fängslades till exempel för hjälp till judar. Bonhoeffer med flera avrättades i andra världskrigets slutskede.

Övergång till systematiskt folkmord[redigera | redigera wikitext]

Hitler yttrade den 30 januari 1939 i den tyska Riksdagen: "Om den internationella finansjudendomen, inom och utom Europa, än en gång skulle lyckas störta folken in i ett världskrig, då blir resultatet inte en bolsjevisering av jorden och judenhetens seger, utan tvärtom den judiska rasens förintelse i Europa!"[22]

Fram till andra världskrigets början 1939 var målet för nazisternas politik att tvinga judarna till emigration ur Tyskland. Olika planer fanns för detta, bland annat en plan diskuterad 1940 att tvinga ut alla Europas judar till Madagaskar, kallad Madagaskarplanen. Det ansåg Himmler vara det mest humana, ty "den bolsjevikiska metoden att fysiskt utrota folk [...] var otysk".[källa behövs] Vid ockupationen av Polen 1939 och fälttåget mot Ryssland 1941 ändrades nazisternas strategi; man inledde ett utrotningskrig mot judarna, med ännu värre diskriminering och de tvingades enligt medeltida modell bära en synlig gul "judestjärna"[23]. I Polen införde de ockuperande nazisterna en lag som kriminaliserade gömmande och/eller hjälpande av judar med påföljden att inte bara den aktive utan även hela dennes familj skulle avrättas[24]. Omkring 800 polska familjer, inklusive små barn kom att avrättas till följd av lagen. I andra områden var straffsatsen för hjälp till judar mer differentierad.

I de flesta större städer som Nazityskland ockuperade tvingade man den judiska befolkningen att leva i särskilda getton, en studie av United States Holocaust Memorial Museum har identifierat 1150 sådana belägna i Frankrike i väster, i Tyskland självt och österut i Polen och Ryssland.[25] Judarna i staden och omgivande områden beordrades att flytta in i gettot. Gettona stängdes sedan för att förhindra in- och utresor. På grund av hunger, kyla och godtyckliga mord minskade folkmängden stadigt i dessa stängda getton. Från dessa getton deporterades senare judarna till koncentrationsläger. Gettot fick ha en judisk styrelse som förväntades välja ut dem som skulle komma i tur för deportation, något som dessa ibland vägrade medverka till och i stället valde kollektivt självmord.

Under Operation Barbarossa (kriget mot Sovjetunionen) följde Einsatzgruppen efter de reguljära arméerna. De företog massarkebuseringar av judiska civila, till exempel i Babij Jar vid Kiev, men även av andra sovjetmedborgare. Heydrich ansåg rättegångar vara onödigt tidsslöseri och befallde direkt avrättning för att hinna döda alla, i öst speciellt samhällsledare, präster, högutbildade och judar, och så krossa "undermänniskornas" samhälle.[26] SS stod över lagen och kunde inte dömas för brott.

Koncentrationsläger[redigera | redigera wikitext]

Fotografi från Buchenwald vid befrielsen den 16 april 1945.

De nazistiska koncentrationslägren och förintelselägren var två olika typer av läger. Förintelselägren tillkom för att på ett snabbt och effektivt sätt mörda större grupper av judar inom Operation Reinhard som påbörjades 1941. Koncentrationslägren däremot var först endast tänkta som interneringsläger för politiska motståndare. Det första lägret Dachau inrättades i mars 1933, knappt två månader efter att Hitler blivit utnämnd till rikskansler. Under 1937/38 började SS även arrestera och internera kriminella och så kallade ”asociala”. På grund av motgångarna i kriget trappade Tyskland 1942 upp produktionen av krigsmaterial och fångarna i koncentrationslägren användes som slavarbetare. Nu skedde en kraftig ökning av antalet internerade fångar; människor deporterades från hela Europa till lägren. Inom Tyska Riket utgjorde judarna endast en mindre del av de internerade, däremot var de i majoritet i lägren i öst. Lägren Majdanek och Auschwitz-Birkenau skilde sig från de andra koncentrationslägren genom att de även blev förintelseläger. Bara i dessa två läger mördades över en miljon judar. [27]

Från alla av Nazitysklands ockuperade länder deporterades judiska personer till koncentrationsläger. Många dog redan under transporten i de tillslutna järnvägsvagnarna, till exempel av törst. Efter ankomsten valde SS-läkare ut dem som kunde arbeta och dem som direkt skulle mördas. De sistnämnda, främst barn, gamla och sjuka, fördes direkt till gaskamrarna, som var kamouflerade som duschrum för att offren inte skulle fatta misstankar, ofta förda dit av kapos[28], kollaborerande, privilegierade fångar. Där blev de förgiftade med Zyklon B, ett medel mot skadedjur med blåsyra som verksamt ämne. Döden kom relativt snabbt, vanligen inom några minuter, men under stark ångest. Därefter brändes liken i krematorier. SS tog tillvara hår och guldtänder samt offrens personliga ägodelar, till exempel kläder, glasögon, väskor och värdesaker. Dock fick kapos ofta göra det värsta eftersom SS-männen själva kunde känna motvilja.

Det finns än i dag överlevande från koncentrationslägren, bland dem föreläsaren Mietek Grocher och rättsläkaren Jovan Rajs.

Medicinska experiment[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Experiment på människor i Nazityskland

I koncentrationslägren utfördes även medicinska experiment på internerna. I Auschwitz-Birkenau var lägerläkaren Josef Mengele ledande i flera typer av vetenskapligt tvivelaktiga försök, varunder fångarna utsattes för stort lidande och oftast avled. Bland annat injicerade han smittoämnen med dödliga sjukdomar i internernas kroppar och gjorde experiment med olika kirurgiska ingrepp. Mengele var särskilt intresserad av experiment på enäggstvillingar. Andra övergrepp fångarna utsattes för var experiment för att bestämma dödlighetsgränsen för påfrestningar och trauma vid till exempel nedkylning eller höga trycknivåer. En annan läkare som utsatte koncentrationslägerfångar för omänskliga experiment var Carl Clauberg.

Förintelseläger[redigera | redigera wikitext]

Förintelselägret Treblinka. Judar från Warszawas getto deporterades i godsvagnar till avlastningsplatsen (1) där ett falskt stationshus byggts (2), därefter fördes de till baracker (3) där de tvingades klä av sig inför "duschandet" i gaskamrarna (4). Offrens kroppar lastades över till det uppgrävda området (5) där de brändes.[29] Bild:Tyska Bundesarchiv.
Huvudartikel: Förintelseläger

SS, och då i huvudsak företrädare för Einsatzgruppen, ansåg snart att metoden att skjuta ihjäl människor framstod som "ineffektiv" och alltför uppenbar. SS-männen påverkades negativt av den psykiska anspänningen, trots sin fanatism. Himmler bevittnade själv en arkebusering av omkring 100 personer i Minsk i mitten av augusti 1941 och blev då illamående och skakad.[30] Därtill tog arkebuseringarna alltför lång tid i anspråk. Hösten 1941 provade nazisternas säkerhetstjänst att döda judar med kolmonoxid i mobila gasvagnar. Avrättning med gas hade tidigare använts vid dödandet av bland annat mentalt sjuka personer i en aktion som kallades "eutanasiprogrammet" (dödshjälpsprogrammet) eller Aktion T4. SS-ledningen var dock inte helt nöjd med de första gasningsexperimenten med dieselmotorer, och man planerade då att uppföra gaskammare i förintelseläger för att kunna avrätta så många judar som möjligt under kort tid. Dessa läger började uppföras 1941 inom Operation Reinhard, en hemlig SS-operation vars syfte var att avliva de judar som fanns i getton och läger i öst, främst i Generalguvernementet. Lägren Sobibor, Bełżec och Treblinka lydde under Operation Reinhard; Auschwitz-Birkenau och Majdanek hörde till det centralstyrda nätet av koncentrationsläger och de övriga förintelselägren leddes av SS lokalt. Dessa läger fanns i:

Wannseekonferensen och antalet offer[redigera | redigera wikitext]

Dokument från Wannseekonferensen som visar nazisternas beräkning av storleken på den judiska befolkningen i europeiska länder.

Den 20 januari 1942 ledde Reinhard Heydrich en konferens med femton högt uppsatta medlemmar av SS, partiet (NSDAP), Sicherheitsdienst och ämbetsmän vid olika ministerier i Wannsee utanför Berlin. Wannseekonferensens syfte var att dra upp riktlinjerna för hur "den slutgiltiga lösningen av judefrågan" praktiskt skulle genomföras. I protokollen från konferensen ser man att tanken var att mörda sammanlagt 11 miljoner judar, trots att ord som "massmord" och "förintelse" inte nämns; det var underförstått. Minst hälften av deltagarna torde varit väl förtrogna med verksamhetens art.[31] Heydrich hade av Hermann Göring utsetts att verkställa "lösningen" och samarbetade med Heinrich Himmler, underförstått att detta var Hitlers vilja. Det har debatterats hur mycket av detaljerna omkring morden som führern kände till eller hade beordrat uttryckligen, samt de faktiska drivkrafterna bakom dem.[källa behövs]. Himmler ska ha sagt till sin massör Felix Kersten att Hitler själv beordrat förintelsen.[källa behövs] Klart var att man ändå måste iaktta viss försiktighet i offentligheten och dölja spåren av verksamheten, men Hitler och nazisterna räknade med att världen med tiden skulle visa tacksamhet för gärningen att förinta judarna.[32] Åtta av deltagarna vid Wannseekonferensen var promoverade jurister. Det var även vanligt bland befälhavarna för de fyra Einsatzgruppen.

I det största förintelselägret Auschwitz-Birkenau mördades troligtvis 1 100 000–1 500 000 människor varav en miljon var judar. Att beräkna det exakta antalet offer försvåras av att många personer inte blev registrerade, innan de dödades i gaskamrarna. De som registrerades i akterna angavs ha avlidit av diverse sjukdomar. Därtill försökte nazisterna sopa igen spåren efter verksamheten när de retirerade från området i hopp om att inte avslöjas.

Antal dödade judar enligt boken "Dimensionen des Völkermordes" av Wolfgang Benz.

Andra som dödades av nazisterna[redigera | redigera wikitext]

Romer och sinti deporteras. Asberg, Baden-Württemberg, 22 maj 1940.

Utöver judarna utsatte nazisterna och deras medhjälpare ett flertal andra grupper för mer eller mindre systematisk terror och massmord. Dödsoffren inkluderar:

  • 1.8-1,9 miljoner polacker. Nazisterna betraktade det polska territoriet som värdefullt för Tyskland, och ansåg att den polska befolkningen var underlägsen. Intellektuella, präster och andra ledargestalter förföljdes och mördades, samtidigt som motstånd bemöttes med brutala hämndaktioner mot civilbefolkningen. Åtminstone 1,5 miljoner polacker utförde tvångsarbete på tyskt territorium och hundratusentals fördrevs från sina hem. Den här angivna dödssiffran inkluderar mördade i massakrar, fängelser och koncentrationsläger. Även 225 000 civila dödsoffer i Warszawaupproret, 50 000 döda civila under invasionen 1939 samt ett relativt litet antal döda från krigsslutet 1944-45 räknas med. Se även Generalguvernementet, Generalplan Ost och Aktion AB.[33][34]
  • 2-4 miljoner ryssar och andra sovjetmedborgare, många krigsfångar: [35]
  • 200 000–1 500 000 romer och sinti. På grund av bristande dokumentation är osäkerheten stor vad gäller antalet mördade romer och sinti; de här angivna siffrorna anger det lägsta och högsta antal som redovisats av forskare[36]. Se vidare Porajmos. Porajmos är den romska benämningen på nazisternas folkmord på romer.
  • 200 000–300 000 funktionshindrade.
  • 2 500–5 000 Jehovas vittnen.[37]
  • politiska motståndare, fackföreningsfolk, pacifister och kyrkliga motståndare - se vidare motståndsrörelser i Nazityskland.
  • Homosexuella män, 5 000–15 000 internerades i koncentrationsläger utan dom.[38] Det finns ingen känd statistik över hur många av dem som dog där, men 1942 började SS med systematisk utrotning av "vanekriminella" genom hård behandling.[39] Nazisterna utfärdade inte dödsstraff mot homosexuella, utan utdömde fängelsestraff på mellan tre månader och 10 år enligt en lag från 1935.[40] Omkring 100 000 tyska män greps på grund av beskyllningar av homosexualitet, varav ungefär hälften dömdes till fängelsestraff.[41] Se vidare homosexualitet i Nazityskland.

Om man räknar in alla dessa stiger antalet dödsoffer till 11 miljoner. Totalt dog uppemot 78 miljoner människor i Andra världskriget

Geografisk spridning[redigera | redigera wikitext]

Arresterade judar, Drancy, Frankrike 1941.
Kroppar av mördade judar efter pogromen i den rumänska staden Iaşi 29 juni 1941.
Arresterade judiska kvinnor i Budapest, Ungern, oktober 1944.

Nazityskland och till Tyskland knutna stater erövrade det mesta av Europa. Till axelmakterna, den allians av fascistiska stater som stred mot de allierade, hörde Tyskland, Italien, Ungern, Rumänien och Bulgarien. Lierade med dem var Finland, Kroatien och Slovakien. De länder som annekterades eller ockuperades av Nazityskland var Österrike, Polen, Tjeckien, Danmark, Norge, Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Serbien, Montenegro, delar av Frankrike och Grekland samt mellan 1941-1944 Estland, Lettland och Litauen. I de flesta av dessa länder fanns kollaboratörer som överlämnade judar till nazisterna.[källa behövs]

Albanien[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1939 och 1943 var Albanien ockuperat av Italien. Därefter, till och med 29 november 1944, var landet ockuperat av Nazityskland. Under förkrigsperioden fanns det endast cirka 200 judar i Albanien. De bodde främst i kuststäderna. Åren 1941–43 kom 597 judar till landet på flykt undan nazisterna. Samtliga dessa räddades till livet. Inte en enda jude överlämades till nazisterna i Albanien. De allra flesta judar lämnade landet vid krigsslutet. Efter kriget var de kvarvarande judarna i Albanien 200–220. Många av dessa har emigrerat till Israel under de senaste åren.

Bulgarien[redigera | redigera wikitext]

I Bulgarien infördes 1941 lagar som fråntog judiska medborgare rättigheten att rösta, förbjöd dem att gifta sig med etniska bulgarer, restriktioner för var de fick bosätta sig och förbud för utövandet av viss yrkesverksamhet. Men landets judiska medborgare sändes inte till tyska koncentrationsläger. Så gott som hela den judiska befolkningen, cirka 50 000, överlevde andra världskriget. Däremot överlämnade Bulgarien majoritetet av judarna i Makedonien och Trakien i tyskarnas händer. Dessa, omkring 14 000 icke-bulgariska judar, fördes till förintelselägret Treblinka.[42]

Finland[redigera | redigera wikitext]

Traditionell historieskrivning i Finland har hävdat att landet inte hade någon del i Förintelsen, även om landet var "vapenbroder" till Tyskland under fortsättningskriget. Finland hade som mest en judisk befolkning på ungefär 2.000 under krigsåren. Att Finland i november 1942 utelämnade åtta judar till Tyskland har enligt gängse uppfattning varit landets enda aktiva medverkan i judeutrotningen.[43] Nyare forskning pekar på att Statspolisen överlämnat ett något större antal judar till tyskarna. Någon systematisk samverkan var det dock inte tal om.[44]

Frankrike[redigera | redigera wikitext]

Den franska Vichyregimen samarbetade med tyskarna i arresteringen och deportationen av judar. Se exempelvis Vélodrome d’hiver-räden och Räden i Marseille 1943.

Sammanlagt fanns det 26 interneringsläger i Vichyfrankrike och 16 i ockuperade Frankrike.[45] De största lägren fanns i Drancy, Montreuil-Bellay, Angouléme, Rennes, Poitiers och Compiègne. I lägren internerades judar, romer och politiskt oppositionella. Många av dessa deporterades till Auschwitz-Birkenau, Sobibor, Dachau, Ravensbrück och Buchenwald.

Italien[redigera | redigera wikitext]

På vilket sätt och i vilken omfattning Italien var delaktigt i Förintelsen diskuteras återkommande bland forskare. Mussolini bedrev ingen antijudisk politik liknande den i Nazityskland. Många judiska flyktingar i Frankrike sökte skydd i Italien efter Tysklands intåg i Paris 1940. Vid sidan av Danmark och Bulgarien var Italien det land som undanhöll flest judar från förintelse. Men under andra världskrigets gång och med alltmer tyskt inflytande instiftades en rad antisemitiska lagar. Från och med hösten 1943 deporterades judar till tyska koncentrationsläger. Omkring 8 000 judar ”försvann” från Italien, cirka ett tusen av dessa överlevde.[46]

Kroatien[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ustasja

Rumänien[redigera | redigera wikitext]

Den rumänske diktatorn Ion Antonescu var en hängiven anhängare av Nazitysklands antisemitiska politik. Rumänska militärer och poliser agerade tillsammans med Einsatzgruppen på östfronten. Särskilt utsatta områden var Bessarabien och Transnistrien där pogromer och massakrer på judar förekom. Antonescus Rumänien är ansvarigt för minst 350 000 judars död, varav 100 000 var från Ukraina.[47]

Ungern[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Förintelsen i Ungern

Av Ungerns cirka 825 000 judar förintades omkring 550 000. Därtill mördades tiotusentals romer och politiska motståndare.

Kopplingen till armeniska folkmordet[redigera | redigera wikitext]

Flera av dem som senare skulle bli medlemmar i nazistpartiet fanns på plats i osmanska riket under första världskriget under tiden för de armeniska folkmordet. Även Adolf Hitler nämnde före invasionen av Polen 1939 det armeniska folkmordet i ett tal. De tyskar som fanns i osmanska riket vid tiden var:

Lista över massakrer[48][redigera | redigera wikitext]

Einsatzgruppen, Sicherheitsdienst och Ordnungspolizei förövade många massakrer under andra världskriget. I många fall fick tyskarna hjälp av lokala polis- och milisgrupper.

1941
  • Brest, Vitryssland: 4 000 judar och 400 partisaner mördade (7 juli 1941)
  • Pinsk, Vitryssland: 7 000 judar mördade (5–8 augusti 1941)
  • Kamjanets-Podilskyj, Vitryssland: 23 700 judar mördade (27–28 augusti 1941)
  • Babij Jar, Ukraina: 33 771 judar mördade (29–30 september 1941)
  • Stanislawów: 12 000 judar mördade (12 oktober 1941)
  • Dnipropetrovsk, Ukraina: 11 000 judar mördade (13 oktober 1941)
  • Rivne, Ukraina: 15 000 judar mördade (5–6 november 1941)
  • Kaunas, Litauen: 5 000 personer mördade (25-29 november 1941)
  • Rumbula, Lettland: omkring 25 000 judar mördade (30 november och 8 december 1941)
  • Bogdanowka och Domanevka, Transnistrien: minst 7 000 judar mördade (21 december 1941 – 9 januari 1942)
1942
  • Charkiv, Ukraina: 12 000 judar (31 januari 1942)
  • Lidice: 205 invånare mördade (10 juni 1942)
  • Operation Sumpffieber, Vitryssland: 10 000, varav 8 000 judar, mördade (22 augusti – 21 september 1942
  • Volodymyr-Volynskyj, Ukraina: 13 500 judar mördade (1–3 september 1942)
  • Brest, Vitryssland: 19 000 judar mördade (15–16 oktober 1942)
  • Pinsk, Vitryssland: 18 000 judar mördade (28 oktober 1942)
1943
  • Operation Hornung, Vitryssland: 13 000 personer, varav 3 300 judar, mördade (10–20 februari 1943)
  • Minsk, Vitryssland: tusentals judar mördade vid upplösningen av gettot
  • Aktion Erntefest, Lublin, Generalguvernementet: omkring 43 000 judar mördade (3–4 november 1943)
  • Jugoslavien: 23 000 judar mördade (2–31 december 1943)
1944
  • Minsk, Vitryssland: 6 500 personer mördade (juli 1944)

Nyheten når omvärlden[redigera | redigera wikitext]

Tyska civila tvingas av U.S. Third Army passera kropparna av judiska kvinnor som svälts till döds under en dödsmarsch. Kropparna upptäcktes i en ytlig grav i Volary, södra Böhmen i Tjeckien. Kropparna lades senare i kistor och begravdes. Foto 1 maj 1945.

Den officiella versionen var att judarna deporterades österut för att utnyttjas som arbetskraft, vilket omvärlden kände till från åtminstone 1941. Den första som berättade om massavrättningar var en kvinnlig läkare, vars SS-patient fått ett nervsammanbrott och talat om vad han sett för henne. Det var ytterst få som trodde att detta var sant.

Under hösten 1942 fick Arvid Fredborg, som var tidningskorrespondent och bosatt i Berlin, ett fotografi av Theodor Wanner som han uppmanades lämna till Gustaf V. Fotografiet föreställde en massavrättning av judar. Efter flera omvägar kom fotografiet till Sverige, nådde sin adressat, och Gustaf V skickade troligen därefter kortet vidare till kung Georg VI av Storbritannien. Hösten 1942 började tidningar skriva om folkmordet (till exempel Hugo Valentin), men det dröjde innan utländska journalister tolkade det som ett systematiskt massmord.

1943 gav Fredborg, som tvingats lämna Tyskland efter allt mer kritiska artiklar om landet i svensk press, ut sin bok Bakom stålvallen. Även om boken inte ger närmare detaljer inifrån Polen - sådana fanns ännu inte - gjorde den fullt klart att judarna deporterades till läger, att det förekom reguljära massavrättningar, tortyr och "yttersta brutalitet". Att massakrer pågick började tränga ut till allmänheten. Även en händelse som Auschwitz befrielse i januari 1945 gav dock begränsat eko i västeuropeisk och svensk press; de flesta fångar hade förflyttats, det stod inte omedelbart klart hur omfattande dödandet hade varit och det fanns inga västjournalister som följde den ryska armén.

Omfattningen stod därmed inte klar förrän efter krigsslutet. Efter att vittnesredogörelser om den pågående verksamheten smugglats ut och nått de västallierade, förekom från 1944 planer och försök att bomba till exempel Auschwitz-anläggningen, dock utan bättre framgång[49]. Tyskarna använde ofta fångar som mänskliga sköldar, så att bombningarna skulle drabba dessa mest, speciellt vid krigsmaterielfabriker. Gaskamrarna vid Auschwitz låg kamouflerade under jord och kunde inte upptäckas från luften.

Efter kriget skulle de flesta tyskar insistera på att man inte visste någonting om det statsstyrda folkmordet på judarna. Vad man visste och insåg berodde naturligtvis mycket på vem man kände och vad man läste, men det står klart att redan 1942 visste eller anade ett inte obetydligt antal tyskar att massakrer eller utrotning av judar och andra pågick. Samtidigt förblev det som skedde olagligt enligt tysk lag under hela kriget, och mördandet kunde alltså inte bedrivas fullständigt öppet, annat än nära fronten och i mer eller mindre avskurna områden i öster.

Så tidigt som den 28 oktober 1941 skrev Friedrich Kellner i sin dagbok:

En soldat på permission här har sagt att han sett ett fruktansvärt illdåd i det ockuperade Polen. Han såg hur nakna judiska män och kvinnor placerades framför ett långt och djupt dike och sedan på order av en SS-officer sköts i bakhuvudet av ukrainsk milis. De föll ner i diket. Sedan fylldes diket med jord trots att han kunde höra skrik från folk som fortfarande var vid liv. Dessa omänskliga illdåd var så fruktansvärda att några av ukrainarna, som användes som hantlangare, fick nervösa sammanbrott. Samtliga soldater som kände till de omänskliga nazisternas illdåd, ansåg att det tyska folket borde darra av rädsla för den vedergällning som skulle komma.

En tysk överste berättade vintern 1942–1943 för Ernst Jünger om utrotningen och tillade "En dag kommer min dotter att sona detta i en bordell för negrer".

Motstånd i ockuperade och allierade stater[redigera | redigera wikitext]

Danska judar som med hjälp av danska motståndsrörelsen kommit över till Sverige, 1943.

En del av de europeiska judarna undgick förintelsen då regeringen eller andra i deras hemländer motsatte sig nazisternas krav på utlämnande.

I Danmark tog kung Kristian X parti för judarna i sitt land när tyska ockupationsmyndigheter ville tvinga dem att bära judestjärnan, det gula tygmärke som identifierade judar; däremot bar han aldrig själv detta märke i protest på sin morgonritt genom Köpenhamn, som ibland har påståtts. Med stor hjälp av den danska befolkningen och av kontakter på den svenska sidan Öresund lyckades man i september och oktober 1943 att smuggla över nästan alla de danska judarna till Sverige, som var neutralt under andra världskriget.

Fascismen i Italien var i jämförelse med tyskarnas nationalsocialism inte lika antisemitisk. Vid början av kriget fanns det visserligen lagar som inskränkte judarnas rättigheter men regeringen och arméledningen tänkte inte skicka judiska medborgare i döden. Därför flydde judar från Frankrike och Jugoslavien till Italien. När Italien 1943 bytte sida i kriget, ockuperade Nazityskland landets norra del. Från detta område skickades italienska judar till förintelselägren.

I Bulgarien räddades 50 000 judar då den bulgariska regeringen inte delade Nazitysklands visioner om ett judefritt Europa.

Den svenska diplomaten Raoul Wallenberg utfärdade svenska "skyddspass" åt flera tusen ungerska judar vilka därigenom undgick Förintelsen. Vidare transporterades judar till Sverige i vitmålade bussar av svenska Röda Korset med Folke Bernadotte i spetsen, hjälpta av Felix Kersten som behandlade Himmler.

Oskar Schindler var en fabrikör som först bara utnyttjade judarna som arbetskraft, men sedan såg till att rädda cirka 1200 judar från avrättning.

I Polen, där de värsta grymheterna utspelade sig, lyckades somliga judar, framförallt barn och ungdomar, finna skydd och gömställe hos kristna familjer eller i kloster. De personer som skyddade dem riskerade att själva bli dödade vid upptäckt.

Följder[redigera | redigera wikitext]

  • FN beslutade 1947 att tillerkänna ett område i det historiska Israel, i ett brittiskt NF-mandat, för att bilda staten Israel som tillflyktsort för judar.
  • Nürnbergprocessen där många ansvariga för Förintelsen dömdes utifrån vittnesmål och bevisning. Flera av de värsta förbrytarna begick dock självmord, dödades av motståndsmän eller gömde sig i exil, till exempel i Sydamerika.
  • Förintelseförnekelse: nynazister, islamister, kontroversiella politiker och historiker har förringat Förintelsen och dess omfattning, uttalat misstro mot bevisen och lagt skulden på judarna själva, till exempel president Ahmadinejad och David Irving [källa behövs].
  • Före och i början av andra världskriget sågs Hitler och Tyskland som goda förebilder av många ledare i och utanför Europa, inte minst inom militären. Efter kriget och avslöjandet av Förintelsen blev det en stark reaktion av avståndstagande som ledde till förbud mot nazistiska organisationer och symboler i många länder. I en del länder är Hitlers bok Mein Kampf förbjuden.
  • I skolundervisningen har frågorna om rättvisa, kulturell mångfald och etnisk diskriminering fått ökande utrymme under efterkrigstiden, på många håll som obligatorisk undervisning. Minnesplatserna används ofta vid studiebesök/skolresor.

Minnet[redigera | redigera wikitext]

Inom judendomen har teologer försökt bearbeta Förintelsens minne och för att kunna förhålla sig till det. En del har sökt sig mot den religionens ursprung, andra från gudstro över huvud taget.[50] På många platser i världen finns minnesmärken och dylikt över Förintelsen, för att minnas den och informera yngre generationer och motverka hatbrott. Till exempel flera av koncentrationslägren, Anne Franks hus, Jerusalem, Berlin, Imperial War Museum i London och US Holocaust Memorial Museum i Washington D.C. Internationell minnesdag för offren är deklarerad av FN 27 januari[51], men judiska grupper kan uppmärksamma andra datum.

Om Förintelsen i litteratur och film[redigera | redigera wikitext]

Se även Bibliography of The Holocaust på engelska Wikipedia.

Se även artikeln Privata dokument från Nazityskland

Romaner, ögonvittnesskildringar, memoarer[redigera | redigera wikitext]

Facklitteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Arendt, Hannah, Den banala ondskan: Eichman i Jerusalem (1963). Daidalos 1996. ISBN 91-7173-052-4
  • Bauer, Yehuda, Förintelsen i perspektiv. Stockholm: Natur & kultur 2001.
  • Bauman, Zygmunt, Auschwitz och det moderna samhället. Göteborg: Daidalos 1989.
  • Benz, Wolfgang och Distel, Barbara, Der Ort des Terrors. Geschichte der nationalsozialistischen Konzentrationslager. Band 1-9, Verlag C.H. Beck, München, 2005–2009, ISBN 978-3-406-52960-3
  • Berenbaum, Michael och Peck, Abraham (ed.), The Holocaust and History, USHMM & Indiana Univ. Press, 1998
  • Bruchfeld, Stéphane & Levine, Paul A., ...om detta må ni berätta.... Forum för levande historia, Stockholm 1998
  • Curtis, Michael, Verdict on Vichy: power and prejudice in the Vichy France regime. Phoenix Press, UK, 2004. ISBN 1-84212-669-5
  • Dawidowicz, Lucy, The war against the Jews : 1933-1945. Toronto : Bantam Books, 1976, ISBN 0-553-20534-X
  • Feuchtwanger, Lion, Den gula fläcken: utrotandet av 500,000 tyska judar. 1936 (tillsammans med Herbert Tingsten), LIBRIS
  • Finkelstein, Norman, Förintelseindustrin. Ordfront, 2001, ISBN 91-7324-820-7. (The Holocaust Industry, New York, Verso, 2000.)
  • Fjellström, Roger & Fruitman, Stephen (red), Sidor av Förintelsen. Studentlitteratur, 2000, ISBN 91-4401-371-X.
  • Guttenplan, D. D., Förintelsen inför rätta. 2001, ISBN 91-7263-173-2
  • Herbert, Ulrich (ed.), National socialist extermination policies. New York: Berghahn Books, 2000, ISBN 1-57181-750-6
  • Hilberg, Raul, The Destruction of the European Jews, vol. I-III. 3. ed. New Haven, Conn.: Yale University Press 2003.
  • Klemperer, Victor, LTI. Tredje rikets språk. Glänta produktion, 2006, ISBN 978-91-975607-6-4
  • Kogon, Eugen, SS-staten: de tyska koncentrationslägrens system. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibl. 2002.
  • Lewy, Guenter, The Nazi persecution of the Gypsies. Oxford Univerdsity Press 2001, ISBN 0-19-512556-8
  • Marrus, Michael R., The holocaust in history. Harmondsworth, Penguin, 1989, ISBN 0-14-022833-0
  • Reitlinger, Gerald, The Final Solution: The Attempt to Exterminate the Jews of Europe 1939-1945. London: Jason Aronson, 1987.
  • Rosenberg, Alan, Watson, James R. and Linke, Detlef (ed.), Contemporary Portrayals of Auschwitz - Philosophical Challenges. New York: Humanity Books, 2000.
  • Sereny, Gitta, Vid avgrunden: från barmhärtighetsmord till folkförintelse. Stockholm: Ordfront 2000.
  • Silverstolpe, Fredrik, Homosexualitet i Tredje riket. B. Östlings bokförlag, Symposion, 2000. ISBN 91-7139-504-0
  • Stackelberg, Roderick & Winkle, Sally Anne, The Nazi Germany sourcebook: an anthology of texts, 2002.

Spelfilmer om Förintelsen[redigera | redigera wikitext]

Dokumentärfilmer om Förintelsen[redigera | redigera wikitext]

  • Auschwitz: The Nazis and the 'Final Solution', BBC-dokumentär i sex delar 2005.
  • Paragraph 175 av Rob Epstein och Jeffrey Friedman om förföljelsen av homosexuella. USA 2000.
  • Into the Arms of Strangers: Stories of the Kindertransport av Mark Jonathan Harris 2000, om s.k. Kindertransporter som förde judiska barn till England.
  • Undergångens arkitektur av Peter Cohen, Sverige 1989.
  • Shoah, en nio timmars dokumentär av fransmannen Claude Lanzmann 1985.
  • Natt och dimma (Nuit et brouillard) av Alain Resnais, Frankrike 1955.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Märken för fångar i nazistiska koncentrationsläger.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Pohl 2003, s. 109
  2. ^ Bauer, s. 484
  3. ^ [a b] Hilberg 2003, s. 1320–1321
  4. ^ Gutman & Berenbaum 1998, s. 71
  5. ^ Niewyk, Donald L. & Nicosia, Francis R., The Columbia Guide to the Holocaust, Columbia University Press, 2000, sid:45-52.
  6. ^ Donald Niewyk, Google Books
  7. ^ Gilbert 1988, s. 242–244
  8. ^ Berenbaum 1990
  9. ^ Kap. "Jämförelser med andra folkmord", Bauer, Yehuda, Förintelsen i perspektiv. Stockholm: Natur & kultur 2001.
  10. ^ Uttalande av inrikesminister Wilhelm Frick: ”Da die Deutschblütigkeit eine Voraussetzung des Reichsbürgerrechts bildet, kann kein Jude Reichsbürger werden. Desselbe aber gilt auch für die Angehörigen anderer Rassen, deren Blut dem deutschen Blut nicht artverwandt ist, z.B. für Zigeuner und Neger.” Krokowski, 2001, sid. 22
  11. ^ Schweitzer 2003, s. 267f
  12. ^ Rink 2002, s. 48
  13. ^ [a b] Dear 1995, s. 364
  14. ^ Wehler,1991, sid 145
  15. ^ Hebr 10:6-8
  16. ^ Ex 20:24 (LXX)
  17. ^ Israels självständighetsförklaring från 1948 (eng. övers.)
  18. ^ US Holocaust Museum Library: Frequently Asked Questions (ordet "Holocaust")
  19. ^ [a b] Sarnecki 2009, s. 140 ff
  20. ^ [a b] Bauman 1989, s. 103 ff
  21. ^ Levander, s. 35
  22. ^ "Wenn es dem internationalen Finanzjudentum in und außerhalb Europas gelingen sollte, die Völker noch einmal in einen Weltkrieg zu stürzen, dann wird das Ergebnis nicht die Bolschewisierung der Erde und damit der Sieg des Judentums sein, sondern die Vernichtung der jüdischen Rasse in Europa." Texten finns bl.a. på worldfuturefund.org och www.holocaust-chronologie.de samt på svenska på Stockholms universitets webbsida
  23. ^ en:Yellow badge
  24. ^ Nuns Who Saved Polish Jews, avsnitt CRUSHING CONDITIONS
  25. ^ Eric Lichtblau (March 1, 2013). ”The Holocaust Just Got More Shocking”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2013/03/03/sunday-review/the-holocaust-just-got-more-shocking.html. Läst 4 mars 2013. 
  26. ^ deathcamps/occupation/einsatzgruppen.html
  27. ^ Wachsamann, 2010, sid 17-36
  28. ^ en:Kapo (concentration camp)
  29. ^ Bundesarchiv (tyska).
  30. ^ Gilbert 1985, s. 191
  31. ^ Geschichts- und Kulturverein Köngen: "Judenvernichtung 1939-45"
  32. ^ Goebbels födelsedagstal 1945
  33. ^ http://www.ushmm.org/wlc/en/article.php?ModuleId=10005473
  34. ^ http://www.ushmm.org/education/resource/poles/poles.php
  35. ^ Berenbaum, Michael. The World Must Know, United States Holocaust Memorial Museum, 2006, p. 125.
  36. ^ ”The East European gypsies: regime change, marginality, and ethnopolitics”. http://books.google.se/books?id=yTylND961ZMC&pg=PA109&lpg=PA109&dq=The+East+European+gypsies:+regime+change,+marginality,+and+ethnopolitics,+Table+3.1+Range+of+Estimates+of+Gypsy+Holocaust+Victims&source=bl&ots=_VyGFC4jaf&sig=AaarW1gLvoRvKBkMB2GEa6kzNQI&hl=sv&ei=C9CLSsaTC4aL-QbonrTODw&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1#v=onepage&q=&f=false. 
  37. ^ United States Holocaust Memorial Museum – Jehovahs Witnesses: Victims of the Nazi Era
  38. ^ ”"Protective Custody" in Concentration Camps”. Nazi persecution of Homosexuals 1933-1945. United States Holocaust Memorial Museum. http://www.ushmm.org/museum/exhibit/online/hsx/chapter7.php. 
  39. ^ ”"Extermination through Work"”. Nazi persecution of Homosexuals 1933-1945. [United States Holocaust Memorial Museum. http://www.ushmm.org/museum/exhibit/online/hsx/chapter11.php. 
  40. ^ Translation of Paragraph 175
  41. ^ ”Denunciations, Arrests, Convictions”. Nazi persecution of Homosexuals 1933-1945. United States Holocaust Memorial Museum. http://www.ushmm.org/museum/exhibit/online/hsx/chapter6.php. 
  42. ^ Artiklarna Bulgarian Jews och Law for protection of the nation på engelska Wikipedia.
  43. ^ Ett minnesmärke av Rafael Wardi och Niels Haukeland. Hjälpsökande händer, sattes upp på Observatorieberget i Helsingfors år 2000, och statsminister Paavo Lipponen framförde då en ursäkt på regeringens och det finländska folkets vägnar.
  44. ^ [http://www.svd.se/kultur/obekvama-sanningar-om-finlands-histora_8924436.svd Svante Lundgren: Obekväma sanningar om Finlands historia i Svenska Dagbladet 23 januari 2014, sidan 31, en essä med utgångspunkt i antologin Finland's Holocaust. Silences of history (Simo Muir och Hana Worthen redaktörer), Palgrave Macmillan 2013
  45. ^ Forum för levande historia
  46. ^ Berenbaum och Peck (ed): The Holocaust and History; Chapter 32, The Holocaust in Italy, p 439-462, USHMM 1998, ISBN 0-253-21529-3
  47. ^ Berenbaum och Peck (ed): The Holocaust and History; Chapter 33, Antonescu and the Jews, p 463-479, USHMM 1998, ISBN 0-253-21529-3
  48. ^ Vinke 2005, s. 141
  49. ^ en:Auschwitz bombing debate
  50. ^ Judisk bearbetning av Förintelsen
  51. ^ en:Holocaust Remembrance Day

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]