Anna Amalia av Preussen

Anna Amalia av Preussen född i Berlin 9 november 1723, död 30 mars 1787, var en preussisk musiker och prinsessa, dotter till kung Fredrik Vilhelm I av Preussen och Sofia Dorotea av Hannover. Hon var regerande abbedissa (monark) för det protestantiska kloster stiftet Quedlinburgs stift från 1755 till 1787. Anna Amalia var kompositör och även finansiär och samlare av musik.

Anna Amalia intresserade sig tidigt för musik och kunde få undervisning efter sin fars död 1740; musiken hade varit en tröst under faderns misshandel – han brukade dra henne i håret längs golven under sina vredesutbrott – och hon lärde sig spela harpa, flöjt och violin.

Anna Amalia föreslogs år 1743 av sin bror, den preussiske kungen Fredrik II (Fredrik den store), som brud åt Sveriges tronföljare Adolf Fredrik i stället för Lovisa Ulrika; Fredrik beskrev Lovisa Ulrika som alltför makthungrig för att bli drottning i en konstitutionell monarki och bedömde Anna Amalia som mer mild och passande för Sverige; det har föreslagits att Fredrik trodde att Anna Amalia skulle vara en mer lätthanterlig agent för Preussen i Sverige.

Anna Amalia gifte sig 1743 i hemlighet med baron Friedrich von der Trenck; då kungen upptäckte att hon var gift och gravid, annullerade han hennes äktenskap, lät fängsla hennes man i tio år och förde henne till Quedlinburg, där adliga kvinnor brukade föda barn utanför äktenskapet. Paret brevväxlade sedan fram till hennes död.

Efter att hon 1755 blivit abbedissa blev hon rik och tillbringade sin mesta tid i Berlin, där hon ägnade sig åt att finansiera, samla och själv komponera musik. Hon studerade under Johann Philipp Kirnberger och uppnådde en viss berömmelse för sina kammarstycken och operor. De flesta av hennes musikstycken har förstörts. Hennes samling av 600 volymer musikstycken av bland andra Johann Sebastian Bach, Georg Friedrich Händel och Georg Philipp Telemann betraktas som ett viktigt bidrag till den västerländska kulturen.