Johann Sebastian Bach

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Bach” leder hit. För andra betydelser, se Bach (olika betydelser).
Johann Sebastian Bach
J.S. Bach i sextioårsåldern, porträtt av E.G. Haussmann 1746.
J.S. Bach i sextioårsåldern, porträtt av E.G. Haussmann 1746.
Tonsättare
Född 21 mars 1685
Eisenach, hertigdömet Sachsen-Eisenach
Död 28 juli 1750 (65 år)
Leipzig, Kurfurstendömet Sachsen
Epok/stil Barocken
Instrument Orgel, klavikord, cembalo, hammarklaver, fiol

Johann Sebastian Bach, född 21 mars (g.s.) 1685 i Eisenach, död 28 juli 1750 i Leipzig, var en tysk tonsättare och organist. Bach intar en särställning bland barockens tonsättare. Han anses vara kontrapunktens store mästare, som sammansmälter sina föregångares stilar och tendenser.[1] Han hade också en för tiden ovanlig internationell utblick.

Bach är en centralgestalt i den protestantiska kyrkomusiken på grund av sin omfattande produktion av verk för kyrkoårets olika högtider. Bachs två passioner (oratorier över temat Jesu lidande och död) är ofta återkommande musikinslag under passionstiden i många länder. Han har kallats för "den femte evangelisten"[2], syftande på Bibelns fyra evangelister.

Också inom orgelmusiken räknas han till de främsta. Hans musik utövar ett starkt inflytande på organister än idag. Under sin livstid var han en ansedd orgelexpert som ofta konsulterades när orglar skulle byggas eller repareras. Bach var dessutom en skicklig pedagog, som komponerade ett stort antal övningsstycken av hög konstnärlig halt, men han var på sin tid mindre känd som tonsättare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Ungdomsår[redigera | redigera wikitext]

Johann Sebastian Bach föddes den 21 mars 1685 i Eisenach i hertigdömet Sachsen-Eisenach i centrala Tyskland. Han härstammade från en stor musikersläkt. Fadern, Ambrosius Bach, var stadsmusikant i Eisenach med fiol som huvudinstrument. Båda föräldrarna dog när Bach var i tioårsåldern och han uppfostrades därefter av sin äldre bror Johann Christoph, som var organist i Ohrdruf ett par mil därifrån.

Bach var en mönsterelev i skolan i Ohrdruf och när han som vuxen tillfrågades om hur det kom sig att han haft sådan framgång svarade han[3]:

Jag har varit tvungen att vara flitig. Den som är lika flitig kan komma precis lika långt.

Bach studerade musik för brodern och fick undervisning i det lokala gymnasiet. År 1699 började det bli för trångt hos broderns växande familj, och Bach lämnade Ohrdruf för Lüneburg. Där fick han en friplats i Michaelikyrkans skola tack vare sin vackra sopranröst – skolkören var aktad och brukades flitigt vid gudstjänsterna. Under sin tid i Lüneburg fotvandrande Bach flera gånger till Hamburg för att lyssna till orgelmästaren Johann Adam Reincken och till dennes kollega Vincent Lübeck. Han gjorde även resor till Celle för att höra fransk instrumentalmusik av hovkapellet där.

De platser Bach levde på under sitt liv.

När skolan slutade 1703 sökte den då 18-årige Bach anställning i trakten. Efter en tid som violinist hos en hertig i Weimar fick han tjänst i Arnstadt som organist. Vid denna tid gjorde han bekantskap med den italienska kammarmusiken och skrev några av sina första kantater samt utvecklade sin orgelkonst. År 1705 tog han ledigt för att vandra till Lübeck och höra Dietrich Buxtehudes orgelspel. Ledigheten var på fyra veckor men Bach blev borta i fyra månader. Det ledde till förebråelser från arbetsgivaren, och konflikten gjorde att Bach 1707 tog en annan tjänst vid Blasiuskyrkan i Mühlhausen. Där gifte han sig med sin syssling Maria Barbara Bach (1684–1720). De fick sedermera sju barn, varav tre dog i ung ålder.

Tiden i Weimar och Köthen[redigera | redigera wikitext]

Från 1708 till 1717 var Bach anställd som hovorganist och kammarmusiker hos hertigen i Weimar. Under denna period komponerade han en stor del av sina orgelverk, och han nådde stort anseende som orgelexpert och virtuos på instrumentet. Han lämnade Weimar i vredesmod över att inte ha blivit befordrad till kapellmästare, en tjänst som man dock var beredd att erbjuda honom vid hovet i Köthen.

Bach blev kvar i Köthen fem år och tiden där ledde till en rik produktion av profan instrumentalmusik. Här tillkom bland annat de så kallade Brandenburgkonserterna, alla violinkonserterna och flera orkestersviter. Även en stor del av klavermusiken komponerades under den här perioden.

Han förlorade sin hustru 1720. Hon drabbades av sjukdom och dog när Bach var ute på resa. Han gifte om sig med Anna Magdalena Wilcken året därpå. Hon var sångerska, dotter till en trumpetare, och kom att bli till stor hjälp för Bach i hans arbete genom att hon ofta skrev rent hans noter. Hon födde 13 barn med honom. Fem av dem kom att överleva fadern.

Kantor och musikdirektör i Leipzig[redigera | redigera wikitext]

Thomaskyrkan i Leipzig från öster på ett foto från 2003. Staty av Bach vid Thomaskyrkan i Leipzig.
Thomaskyrkan i Leipzig från öster på ett foto från 2003.
Staty av Bach vid Thomaskyrkan i Leipzig.

1723 fick Bach tjänsten som kantor vid Thomasskolan i Leipzig efter Johann Kuhnau, som stadens tredjehandsval till posten efter att bland andra Georg Philipp Telemann tackat nej. Bach kom att bli kvar i Leipzig resten av sitt liv.

Arbetet innebar ansvar inom många områden. Dels skulle Bach leda musikundervisningen i Thomasskolan, dels skulle han svara för musiken i stadens båda huvudkyrkor, Nicolaikyrkan och Thomaskyrkan, samt i stadens musikliv i stort. Efterhand blev det tydligt att Bach prioriterade musiken framför undervisandet, och han irriterade sig stundom på eleverna när dessa inte levde upp till hans högt ställda krav. Han hamnade på grund av detta flera gånger i konflikt med sina överordnade på skolan och i staden.

Bach var lutherskt kristen och brukade enligt tidens sed ge Gud äran av sina kompositioner med överskriften "Soli Deo Gloria" – latin för 'ära åt Gud allena'. När han emellanåt fick frågan om hur han kunnat bli så skicklig inom sin konst, svarade han helt enkelt: "Jag har måst vara flitig. Var och en som är lika flitig kan komma lika långt."[4]

Bach levde ett stilla liv i Leipzig. Han skötte sina plikter som lärare och kantor, och skrev främst musik som skulle användas under kyrkoåret. Under de första åren i Leipzig skrev och framförde han kantater i en takt av nästan en i veckan, exempelvis Herz und Mund und Tat und Leben för Marie besökelsedag. Förutom de flesta av hans 200 kantater skapades också de stora verken såsom Johannespassionen, Matteuspassionen, Juloratoriet och h-mollmässan i Leipzig. Den sistnämnda sammanställde han mot slutet av sitt liv.

De sista åren[redigera | redigera wikitext]

Under de sista åren drog sig Bach till stor del tillbaka från arbetet som kantor och musikalisk ledare i Leipzig och överlämnade det dagliga arbetet till yngre musiker.[5]

Sista notbladet från die Kunst der Fuge, med C.P.E. Bachs notering om att fadern dog under arbetet.

År 1747 besökte Bach kung Fredrik II av Preussen, som var en entusiastisk amatörmusiker. Besöket resulterade i verket Musikalisches Opfer, ett antal kompositioner över ett och samma "kungliga" tema.

Under sina sista år koncentrerade Bach sig på sin stora studie av fugans form och teknik, Die Kunst der Fuge, ett verk som förblev oavslutat. Vintern 1749–1750 drabbades han av en ögonsjukdom som efter två misslyckade operationer lämnade honom blind. Han dog den 28 juli 1750 i sviterna av ett slaganfall.

Bachs nuvarande grav i Thomaskyrkans högkor i Leipzig.

Han begravdes på Johanneskyrkogården i det dåvarande Leipzigs utkant. Efter ett par flyttar av begravningsplatsen vilar han idag under högkoret i den Thomaskyrka som var hans arbetsplats under många år.

Flera av Bachs söner blev framstående musiker och tonsättare. De namnkunnigaste är Wilhelm Friedemann Bach (17101784), Carl Philipp Emanuel Bach (17141788) samt Johann Christian Bach (17351782), som kom att bli förebild för Mozart under dennes tidiga år.

Värdering i samtid och eftervärld[redigera | redigera wikitext]

Bach var uppskattad i sin samtid, dock mer som organist och orgelexpert än som tonsättare. Hans ryktbarhet nådde aldrig samma nivå som till exempel Georg Friedrich Händels, även om han var känd och ansedd i framför allt de tyska länderna. Under hans livstid började musikmodet ändras i riktning mot enklare, böjligare melodik och en homofonare sats, men Bach fortsatte komponera på det gamla polyfona sättet som betraktades som tillkrånglat. Hans nyskapande drag – som syntesen av tyska, franska och italienska stildrag, instrumentationsfantasin, föreningen av kontrapunktiskt och harmoniskt i satsbyggnaden och koncentreringen i motivik och form – var inte lika lätta att urskilja i hans egen musik, även om en del av dem bar frukt i sönernas.

Musiken fortsatte utvecklas i samma riktning efter hans död och namnet Bach kom att syfta på de framstående sönerna, Johann Christian och Carl Philipp Emanuel framför andra, men också Wilhelm Friedemann. Genom Carl Philipp Emanuels skriftställeri bleknade dock inte minnet av den store fadern helt. Det fanns grupper av entusiaster som höll traditionen från "fader Bach" levande.

Mozart kom vid 26 års ålder i kontakt med Bachs verk genom en sådan grupp och tog intryck, vilket man kan märka i hans sena fugor och symfonier, i Trollflöjten och requiet. Beethoven kom däremot tidigt i kontakt med Bachs musik och spelade som trettonåring det mesta ur Das wohltemperierte Klavier. Detta verk förelåg vid denna tid i manuskript och avskrifter. På 1800-talet upptäckte Felix Mendelssohn Bachs musik. Förutom att influeras av den som tonsättare och musikpedagog, introducerade han den på sina Gewandhauskonserter i Leipzig, spelade orgelverk och ledde det första uppförandet av Matteuspassionen sedan Bachs död, år 1829 i Berlin. Därifrån spred sig musiken snabbt över hela Europa, och namnet Bach kom rätt snart att återigen syfta på Johann Sebastian.

Sedan dess har uppskattningen av Bachs verk förblivit hög, även om den har skiftat i karaktär – från artonhundratalets bävande vördnad för hans lärdom och allvar, över den första efterkrigstidens betoning av hans mästerliga stämflätning och drivande puls, till senare årtiondens återupptäckt av hans högt uppdrivna balansering av styrka och genomarbetning i uttrycket. Många jazzmusiker, och på senare tid diverse musiker från andra genrer utanför den klassiska, har inspirerats av Bachs formbyggnad, rytmik och musikaliska fabuleringskonst.

Verk[redigera | redigera wikitext]

Violinsonat nr 1 i g-moll (BWV 1001) i Bachs handskrift.
Titelbladet till tredje delen av Clavier-Übung, ett av de få verk av Bach som publicerades under hans livstid.

Vokalmusik[redigera | redigera wikitext]

Instrumentalmusik[redigera | redigera wikitext]

  • Orgelverk
    • 6 triosonator (BWV 525–530)
    • 8 små preludier och fugor ("Acht kleine [Präludien und Fugen]", anses av vissa forskare vara skrivna av Bachs elev Johann Ludwig Krebs) (BWV 553–560)
    • Toccata och fuga d-moll (BWV 565) tillhör de mest kända och spelade orgelstyckena
    • Passacaglia c-moll (BWV 582)
    • Kleines harmonisches Labyrinth (BWV 591)
    • Pedal-Exercitium (BWV 598)
    • Orgelbüchlein (47 koralförspel) (BWV 599–644)
    • 6 orgelkoraler (Schüblerkoralerna) (BWV 645–650)
    • 17 koralförspel (ur Klavierübung III) (BWV 669–689)
    • 29 orgelkoraler (”Kirnbergersamlingen”) (BWV 690–713)
    • Duetter (BWV 802–805)
    • 6 partitor och variationer över koraler (BWV 825–830)
    • 18 koralförspel (”Leipzigkoralerna”)
    • 26 koralförspel
    • Preludier, toccator, fantasior och fugor
    • 4 trior
    • Kanon [flera]
    • Intavoleringar och transkriptioner

Bach-Werke-Verzeichnis[redigera | redigera wikitext]

Italiensk konsert, BWV 971

Den tyske musikvetaren Wolfgang Schmieder (1901–1990) katalogiserade Bachs musik enligt ett system som heter Bach-Werke-Verzeichnis (Bach-verkförteckning) och förkortas BWV. I referenser till Bachs verk skrivs BWV först och sedan numret för det aktuella verket. Vissa verk finns i flera versioner och ges då bokstäverna a, b och c efter numret. Förteckningen börjar med vokalmusik (1–525) och fortsätter med instrumentalmusik, och är alltså inte ordnad kronologiskt.

Översikt[redigera | redigera wikitext]

BWV Verk
BWV 1–200 Sakrala kantater
BWV 201–216 Profana kantater
BWV 217–224 Övriga kantater
BWV 225–231 Motetter
BWV 232–242 Mässor
BWV 243 Magnificat
BWV 244–247 Passioner
BWV 248–249 Oratorier
BWV 250–438 Koraler
BWV 439–525 Sånger, arior och quodlibet
BWV 525–771 Orgelverk
BWV 772–994 Övrig klavermusik
BWV 995–1000 Musik för luta
BWV 1001–1080 Kammarmusik
BWV 1081–1120 Tillägg

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Blume Friedrich, red (1949-1986) (på tyska). Die Musik in Geschichte und Gegenwart: allgemeine Enzyklopädie der Musik. "1". Kassel: Bärenreiter. sid. 1017. Libris 8145846. ”Johann Sebastian Bachs Werk und geschichtliche Erscheinung können nur dann verstanden werden, wenn man sich ihrer völlig einzigartigen Mittelstellung bewußt ist. Im entscheidenden Wendepunkt der abendländischen Musikgeschichte umfaßt Bachs leben rückschauend noch einmal die gesamten Voraussetzungen und Bedingungen, auf denen durch Jahrhunderte das Musikwesen Europas geruht hat, und eröffnet gleichzeitig den Ausblick auf neue Lebens- und Wirkensformen des Musikers. In gleicher Weise faßt sein Werk noch einmal zusammen, was die Jahrhunderte vor ihm geleistet, gewußt und gekonnt haben, und öffnet weit die Tore zu der Musik eines neues Zeitalters, ja, wird selbst eine der wichtigsten Voraussetzungen für diese jüngere Epoche, Bachs geschichtliche Erscheinung umgreift eine Weltwende des europäischen Geistes, sein Werk ist genährt von der Vergangenheit und speist die Zukunft.” 
  2. ^ *Larsén, Carlhåkan (2000). ”Bach: den femte evangelisten”. Populär historia (Lund : Populär historia, 1991-) 2000:8,: sid. [52]-[57] : färgill.. ISSN 1102-0822. ISSN 1102-0822 ISSN 1102-0822. http://www.popularhistoria.se/artiklar/bach/.  Libris 3249665
  3. ^ ”Leben – Ohrdruf”. bach.de. http://www.bach.de/leben/ohrdruf.html. Läst 12 mars 2012. ”Ich habe fleißig seyn müssen; wer eben so fleißig ist, der wird es ebenso weit bringen können.” 
  4. ^ Zoff, Otto (1966). De stora tonsättarna i samtidens ögon. Malmö: Nybloms. sid. 18 
  5. ^ Südwestrundfunk. SWR2 Kulturgespräch (10 dec 2013). http://www.swr.de. Lyssna på programmet URL hämtad 11 december 2013. .

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Broman, Natanael m.fl., red (1955). Tonkonsten, internationellt musiklexikon. Stockholm: Nordiska Uppslagsböcker 
  • Jeanson, Gunnar och Rabe, Julius (1980). Musiken genom tiderna, del 2: Bach–Schubert (Tredje upplagan, fjärde tryckningen). Stockholm: Almqvist & Wiksell. sid. 152. ISBN 91-20-01571-2 
  • Schmieder, Wolfgang (1990). Thematisch-Systematisches Verzeichnis der musikalischen Werke von Johann Sebastian Bach. Wiesbaden: Breitkopf & Härtel. ISBN 3-7651-0255-5 
  • Schweitzer, Albert (1966). J.S. Bach in two volumes. Dover Publications, Inc. ISBN 0-486-21631-4 
  • Wikström, Owe (2000). Toccata: J.S. Bachs andliga universum: iakttagelser och betraktelser. Norma förlag. ISBN 91-7217-025-5 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Interaktiva medier[redigera | redigera wikitext]