Sofia Albertina av Sverige
Sofia Albertina av Sverige, född 8 oktober 1753, död 17 mars 1829, var en svensk prinsessa och regent av det furstliga stiftet Quedlinburg i Tyskland. Hon var den sista kungliga medlemmen av huset Oldenburg i dess Holstein-Gottorpska gren i Sverige. Hon var dotter till kung Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika av Preussen, syster till Gustav III och Karl XIII, faster till Gustav IV Adolf. Från 1814 var hon även prinsessa av Norge. Hon var regerande abbedissa i den protestantiska klosterstaten Quedlinburgs stift i Tyskland från 1787 till 1803. Hon lät uppföra Arvfurstens palats i Stockholm, vilket en inskrift ännu påminner om.
Innehåll |
Biografi [redigera]
Sofia Albertina ansågs av sin egen samtid vara en social och livlig person som ivrigt deltog i Gustav III:s nöjeslystna hov. Hedvig Elisabeth Charlotta beskriver henne som svårhanterlig på grund av att hon blivit bortskämd: hon ansågs temperamentsfull och ska ofta ha tappat humöret och låtit sig provoceras till konflikter, men samtidigt också som förnuftig, godhjärtad och generös. Hon ingrep ofta till kvinnors försvar så fort hon ansåg att någon hade blivit illa behandlad, så då Gustav III ställde hårda krav på hovdamerna i sin amatörteater eller då hon och hennes svägerska hade tilldelats dåliga platser vid teatern, och ansåg att kvinnor då borde förena sig och kräva sina rättigheter. Hon stod närmast sin bror Fredrik Adolf, som hon försvarade och stödde i alla sammanhang, men på grund av sitt humör ofta i konflikt med Gustav III, som dock aldrig ska ha tagit så illa upp.
Sofia Albertina var tillsammans med sin bror Fredrik Adolf sin mors favorit, och bodde fram till dennas död hos sin mor, som inte lät henne "ta ett steg utan tillåtelse". Hon tog liksom Fredrik Adolf moderns parti vid brytningen mellan Gustav III och Lovisa Ulrika 1778. Vid ett tillfälle, då hon med sin mor åkte "Djurgården runt" för att enligt seden visa upp sig för allmänheten, mötte de Gustav III:s vagn, och Sofia Albertina undvek en scen mellan modern och brodern genom att luta sig ut genom fönstret och vinka till Gustav III och därmed skymma Lovisa Ulrika. Hon fick också sitta emellan då modern år 1781 förbjöd henne att besöka Sofia Magdalena, något som Gustav III tog mycket illa upp och som utsatte henne för hotet att förvisas från hovet. Situationen löstes genom Hedvig Elisabet Charlotas medling.[1] Vid moderns död 1782 blev hon och Fredrik moderns huvudarvingar. De lät också bränna en del papper modern hade lämnat efter sig. Hon hamnade i häftig konflikt med Gustav III då han påbjöd ett halvårs hovsorg efter modern i stället för ett års.
Hon var liksom sina bröder Gustav och Carl intresserad av teater, och instuderade vid ett tillfälle rollen Amenaide "för att undervisa M:ll Baron, första aktris vid theatre Francais (i Stockholm) huru denna roll skulle återgifvas". Hon var även intresserad av dans "ehuru det var henne omöjligt att hålla takt, och hon ej kunde göra ett enda steg i menuetten". Hon broderade, målade akvarell, gjorde profilporträtt och karikatyrer. Under ett besök i Rom år 1793 invaldes hon i Lucasakademien.
Det förekom flera planer att arrangera ett äktenskap åt Sofia Albertina. Hennes mor avslog egenmäktigt av rangskäl Fredrik den stores förslag att arrangera ett äktenskap mellan Sofia Albertina och prins Vilhelm av Preussen. År 1772 planerade Gustav III att gifta bort henne med hennes kusin, prins Peter Fredrik av Holstein-Gottorp, men planerna blev aldrig verkställda och uppgavs 1780. Hon ska ha också ha övervägts som brud till Stanisław II August Poniatowski. Det förekom en hel del rykten om att Sofia Albertina omkring år 1785 i hemlighet ska ha fått barn.[2] Som hennes barn nämns en dotter vid namn Sofia, och en son vid namn Peter Niklas.[2] Som far till detta eventuella barn nämns vanligen Fredrik Vilhelm von Hessenstein[2] Även Gustav Badin, som blev hennes tjänare efter moderns död, har utpekats som far. Sofia Albertinas nära vän, Caroline Rudenschöld, hänvisar i ett brev från år 1792 till hennes kärleksliv, då hon tackar henne för ett speciellt förtroende. Förtroendet hade oroat Rudenschöld, som sade att hon var glad över att Sofia Albertina hade lovat henne "att hon ville göra allt vad i hennes förmåga stod att behärska sin olycksaliga passion" och att "betjäna sig av sitt förnuft för att kuva den", och Rudenschöld hänvisade då även till ett föregående kärleksintresse då hon lade till: "Jag förstår att denna eder inclination är mycket olyckligare än den förra."[3] I oktober 1792 svarade Sofia Albertina på brevet och försäkrade att förälskelsen var över[3] Lolotte Forssberg skulle senare utpekas som hennes dotter.[2]
Efter riksdagen 1789, då en konflikt utbröt mellan Gustav III och adeln, demonstrerade Sofia Albertina tillsammans med sin svägerska sitt ogillande genom att inte umgås vid hovet.[4] År 1794 bad hon om nåd för Magdalena Rudenschöld.[5] Hon ska ha åstadkommit att straffet för Rudenschöld ändrades från dödsstraff till schavottering. År 1795 blev Sofia Albertina, genom ett anonymt brev, övertygad om att hennes kammarjungfru Lolotte Forssberg var hennes hemliga halvsyster. Forssberg var i själva verket också troligen hennes utomäktenskapliga halvsyster genom hennes far och Ulla von Liewen. Sofia Albertina ska dock en tid ha trott att Forssberg var hennes hemliga helsyster, och ville få henne offentligen erkänd och legitimerad, men lyckades inte med detta. Saken ställde till skandal och blev omtalad även i Tyskland. År 1799 arrangerade hon ett äktenskap mellan Forssberg och sin hovman greve Magnus Stenbock och fick sedan Forssberg presenterad vid hovet.
Sofia Albertina hade redan år 1767 fått en befattning i det tyska protestantiska klosterstiftet Quedlinburg, en självständig stat som tidigare hade varit ett klosterstift och som nu styrdes som ett litet furstendöme av en kvinna med titeln abbedissa. Då Anna Amalia av Preussen avled 1787 blev Sofia Albertina utsedd till nästa regerande abbedissa och fick rang som furstinna i den kejserliga tyskromerska riksdagen. Kungen av Preussen erbjöd sig att köpa Quedlingburg av henne och införliva det med Preussen, men hon tackade nej. Hon beskrevs som mycket ivrig över att få bli furstinna. Gustav försökte 1787 förhindra den danske prinsens äktenskap genom att framställa henne som äktenskapskandidat.[6]
Sofia Albertina vistades på Quedlinburg från 1787 till 1788, från 1792 till 1795 och en sista gång från 1799 till 1803. Hon var populär i Quedlinburg tog aktiv del i den lilla statens styrelse. Hon grundade "värmestugor", skolor för fattiga barn; en hovteater, som blev stadens första teater, och ökade prästernas löner. Hon avsattes då Quedlinburg, liksom alla de övriga tyska klosterstaterna, upplöstes år 1803, men hon fick även i fortsättningen inkomsten därifrån på livstid. Inkomsten från Quedlinburg kom oregelbundet efter 1807, och 1809 inställdes hennes statspension, vilket gav henne ekonomiska svårigheter. År 1810 erbjöds hon posten som abbedissa på Vallö stift i Danmark av den dåvarande svenske tronföljaren, prinsen av Augustenborg, som ersättning för Quedlinburg, men tackade nej. Under 1810-talet levde hon isolerat, delvis av ekonomiska skäl, och man ansåg att hon var dominerad av Lolotte Forssberg och dennas make.[7]
Sofia Albertina deltog vid hovceremonielet vid hovet livet ut. Den 19 juni 1823 satte hon brudkronan på Josefina av Leuchtenberg vid bröllopet mellan henne och kronprins Oscar i Stockholm, och år 1826 närvarade hon vid födelsen av Karl XV och var även den som meddelade kungen att barnet var en pojke.
Stadskyrkan i Landskrona fick namnet Sofia Albertina kyrka efter henne.
Anfäder [redigera]
Referenser [redigera]
Noter [redigera]
- ^ Carl Carlson Bonde (1902), sid. 304
- ^ [a b c d] Lisbet Scheutz (2001 (2003) nuytgåva). Berömda och glömda stockholmskvinnor: sju stadsvandringar: 155 kvinnoporträtt. Stockholm: MBM. ISBN 91-973725-3-6 Libris 8392583
- ^ [a b] Alma Söderhjelm (1945). Gustav III:s syskon. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. s. 180-81. 23033
- ^ Carl Carlson Bonde (1907), sid. 15
- ^ Cecilia af Klercker (1920), sid. 168
- ^ Carl Carlson Bonde (1903), sid. 192
- ^ Cecilia af Klercker (1942), sid. 484–485
Källor [redigera]
- Sofia Albertina i Wilhelmina Stålberg, Anteckningar om svenska qvinnor (1864)
- Carin Bergström: Självständig prinsessa. Sophia Albertina 1752-1829, Bokförlaget Atlantis, Stockholm (2011).
- Oscar Levertin, Teater och drama under Gustaf III, Albert Bonniers förlag. Stockholm. Fjärde Upplagan (1920).
- Herman Lindvist: Historien om Sverige. Gustavs dagar
- Olof Jägerskiöld: Lovisa Ulrika
- Ingvar Andersson (1979). Gustavianskt. Fletcher & Son Ltd. ISBN 91-46-13373-9
- Carl Carlson Bonde (1902). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok I (1775–1782). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 8207712
- Carl Carlson Bonde (1903). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok II (1783–1788). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 8207713
- Carl Carlson Bonde (1907). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok III (1775–1782). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 8207714
- Cecilia af Klercker (1920). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok IV (1783–1788). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 469160
- Cecilia af Klercker (1942). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok IX (1783–1788). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 8207718
- Svenskt konstnärslexikon Allhems Förlag Malmö
- Karl Janicke: Sophie Albertine. In: Allgemeine Deutsche Biographie (ADB). Band 34, Duncker & Humblot, Leipzig 1892, S. 689.
- H. Fritsch: Geschichte des vormaligen Reichsstifts und der Stadt Quedlinburg
- Lars Elgklou: Bernadotte. Historien - eller historier - om en familj., Askild & Kärnekull Förlag AB, Stockholm 1978. ISBN 91-7008-882-9.
- Alma Söderhjelm (1945). Gustav III:s syskon. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. 23033
| Företrädare: Anna Amalia av Preussen |
Abbedissa av Quedlinburg 1787–1803 |
Efterträdare: Positionen avskaffad |
